Rasande tarmar

Bo Pettersson

Rasande tarmar

En kritik som framförs i numret är att arkeologins kunskapsteoretiska resonemang varit alltför osynliga men att det där finns intressanta aspekter som om de lyfts fram kan få konsekvenser utanför den arkeologiska diciplinen. Noterbart är att Ingemar Karlsson i artikeln "Arkeologins dolda epistemologi" efterlyser en arkeologi anpassad efter den sociopolitiska verklighet arkeologin har att verka inom. Här menar han att en reflexivt och postprocessuellt orienterad arkeologi skall delta i den aktuella filosofiska och politiska diskursen. Övervägande delen artiklar i numret handlar om kunskapsteoretiska resonemang inom den arkeologiska historieskrivningen och även om det där finns spekulationer som har aktualitet, tycks det som om den akademiska rädslan får ett alibi för att inte spekulera bortom vikten av historieskrivning. Ingmar Karlsson efterfrågar ett större spelrum för/i forskarnas fantasi för att förstå och förklara det som en gång utspelats i vår förhistoria. Poesi, intuition, känsla och politisk medvetenhet skall åtminstone komplettera den naturvetenskapliga rationaliteten.
Visst det kan jag helhjärtat ställa upp på; kompetenta och engagerade arkeologer som plockar in ny forskning och oprövade idéer i gestaltningen av den förhistoriska människan och inte räds att se saken i ett samtida sammanhang. Ambitionen kommer lite på skam i sin helhet, eftersom historiska och kunskapsteoretiska resonemang överskuggar. Det som kommer ifråga för fantasi och spekulation är det som ryms i artiklarna "Forntidens andliga kärnkraftsreaktorer" av arkeologen Jimmy Strassburg och till viss del i "Grottbilder" av filosofen Mats Rosengren.
Bozena Werbart ställer i artikeln "Arkeologins nationalistiska begär" kravet att arkeologerna måste förstå det förflutna utan inslag av fördomar, nationalism eller chauvinism. Man kan också se John Tralaus artikel "Homeros, hejsan och de hemliga sällskapen" som begreppsarkeologi men då lite utanför det egentliga temat. Etymologi blev i ett tidigare lika läsvärt temanummer belyst i numret "Vårt mytiska förnuft" (Res Publica nr 51). Jesper Svenbros artikel "Sylosons mantel och andra grekiska myter" behandlar där några myters ursprung. Han framställer idén om att mytens ursprung kan vara något icke berättande. Istället för dikt och fantasi är det fysiska objekt som genererar det narrativa.


Men låt oss återgå till det aktuella numret där Mats Rosengren framför en ganska anmärkningsvärd tanke om hur vi skall närma oss objekt från förhistorien. Hans resonemang utgår från en bild i Lascauxgrottan. En bild — eller om det är frågan om flera bilder — som brytt många hjärnor. Bilden är reproducerad i Res Publica ungefär så här.





Går man till sajten Lascaux är bilden framställd så här.





Mats Rosengren ger en bildbeskrivning:
"Längst in i grottan i Lascaux, på väggen i ett mer än fem meter djupt schakt, finns en märklig bild som inte lämnat forskarna någon ro. Bikromt svart och blekröd tycks den avbilda en rasande bisonoxe, dödligt sårad med tarmarna vällande fram ur ett sår i buken. Framför oxen, blottad för dess sänkta horn, ligger en utsträckt människoliknande skepnad - en man med erektion och fågelliknande huvud? Just under mannen ser man vad som tycks vara en fågel, uppflugen på en pinne. Strax till vänster om fågeln, vänd bort från mannen, syns en noshörning med lyftad svans.
Jämför nu, om du inte redan gjort det, min beskrivning ovan med själva bilden. Vad ser du? Detsamma som jag? Uttömmer min beskrivning det som finns att se i (reproduktionen av) scenen i schaktet, eller lägger den till allt för många tveksamma element (rasande, tarmar, man, erektion)? Kort sagt - kan vi säga något alls om vad bilden föreställer utan att gå långt utöver vad vi faktiskt ser? Det enda vi egentligen ser är en samling streck och färgfält - men redan att säga streck och färgfält är faktiskt att säga för mycket: Att se ett streck eller ett färgfält förutsätter en begreppsläggning och ett ordnande av erfarenheten som knappast finns där oberoende eller "före" vår i grundläggande mening kreativt tolkande, meningsskapande aktivitet. Att vi för det mesta är omedvetna om denna aktivitet gör den inte mindre verksam, tvärtom.

Vad jag vill peka på är än en gång endast det triviala faktum att det är vi själva som skapar de bilder vi ser. Men låt oss gå vidare, och godta den beskrivning jag just gav. Vi har då att göra med åtminstone fyra varelser - en oxe, en mansliknande figur, en fågel och en noshörning. Återigen ställs vi inför ett val - ska vi se varelserna som separata figurer, avbilder i sin egen rätt och utan inbördes sammanhang, eller tvärtom som figuranter i en och samma scen? Hittills har ingen kunnat identifiera några egenskaper hos bilderna/tecknen som skulle kunna ange hur de bör uppfattas - vi är alltså fria, alltför fria, att tolka dem som vi finner gott. Och givetvis skiljer sig forskarnas tolkningar åt markant — somliga vill enbart betrakta oxen och mansfiguren tillsammans och bortser därför från noshörningen och fågeln. Andra menar att scenen blir begriplig bara om man antar att det är noshörningen som skadat oxen, som i sin tur ger sig på mannen - ett spjut skulle enligt denna "realistiska" förklaring inte kunna slita upp buken på en bisonoxe, men det skulle däremot ett noshörningshorn. Abbé Breuil uppfattar bilderna som att de skulle kunna vara "en minnesmålning, kanske, över ett missöde med dödlig utgång under en jakt", medan andra menar att det inte alls handlar om en olycka utan om en schaman "återgiven i transens extatiska ögonblick', och om du återigen vänder blicken mot bilden kan du säkert skapa din egen minst lika övertygande och godtyckliga tolkning."

Mats Rosengren förhåller sig tveksam till beskrivningar av ovan citerade slag. Det bör påpekas att det viktigaste utifrån frågeställningen "en bild eller flera bilder" har missats i bildbeskrivningen ifall nu det som finns med i Res Publicas reproduktion stämmer med orginalet i Lascaux. Ser man till reproduktionen som finns på Lascauxsajten så verkar det inte så. Klottret vi sidan av djuren och gubben nämns inte över huvud taget. Om det är tecknat eller målat, vad är det då? Tillhör det framställningen/framställningarna? Om inte, vad är det då? Så länge klottret finns med förespeglas ett landskap som gör att elementen mer än gärna läses ihop. Är det någon som kanske manipulerat bilden? Man bör inte missa en sådan sak även om man nu inte är så värst intresserad av spekulation kring vad bilden/bilderna föreställer eller vad de betytt för sina bildmakare. Sedan finns ytterligare förhållanden i bilderna som inte stämmer överens: Dyngkluttarna bakom den hornprydda grisen är bara fyra i Res Publica medan de är sex på bilden från Lascauxsajten, avståndet mellan snubben och grisen är betydligt kortare i förstnämnda bild, skuggbildningar pga ojämnheter i grottväggen är sammanblandade med målningen och alla härliga blixtreflexer m m.
"Så vad föreställer då bilderna på bottnen av schaktet? Ja, säg det." skriver Mats Rosengren uppgivet.
Det är inte speciellt svårt: Erotomanen på bilden ligger och skriker - mus, jag vill ha mus! (de svarta kluttarna transkriberade av Charlotte Permel). Genast kommer hela naturen till hjälp (det var så på den tiden). Grisen bjuder upp sig bakifrån och kossan låter sig med trånande blick hypnotiseras av det präktiga ståndet så att könssaften ringlar sig ut och den berusade tuppen håller på att rikta in pisstrålen på antingen kossan, grisen eller erotomanen (för övrigt samma tupp som var med i Emil i Lönneberga, seg rackare). Och det är egentligen det enda mysteriet som återstår att lösa för arkeologerna: Vem är det tuppen skall hotta upp med sin 37-gradiga urin?

Men nu är det inte det bildens innehåll som är intressant, enligt Rosengren. Han säger:
"Mer intressant än vad bilderna föreställer, eller vad de kunde ha betytt då, för sina upphovsmän, är alltså att de målades, ristades och skulpterades fram, djupt inne under bergen. Hur kan vi idag förstå denna märkliga praktik, och vad kan den säga oss om vårt mänskliga tänkandes olika fasetter?"
Motivet till detta ges tidigare i texten:
"Vår egen meningsskapande verksamhet bryter in på alla nivåer och gör i strikt bemärkelse frågan omöjlig att besvara. Jag menar, bara för att vi /…/ kan komma överens om något slags hermeneutisk basnivå av den typ som jag nyss antydde, betyder det ju inte att denna nivå verkligen finns där, åtkomlig för alla längst in, längst ned i Lascauxgrottan. Frågan tycks mig alltså fel ställd - vad vi borde undra över är inte vad som representeras utan snarare över det faktum att det alls, djupt inne i grottorna, faktiskt finns något som vi ser som spår och kan ägna oss åt att tolka."
Det är ok med egen meningsskapande verksamhet om vi försöker förstå denna praktik idag (vad har vi att välja på?), däremot inte att försöka förstå innehållet som de? Jag drunknar i frågeställningar om vad resonemanget syftar till. Kan det vara någon hit att förstå praktiken måla och skulptera isolerat? Människan målar och skulpterar därför att människan kommunicerar eller inte kommunicerar, för att hon pysslar eller inte pysslar etc. Går det att förstå anledningen till praktik utan att sätta den i förhållande till det som skall förmedlas? Ligger inte mycket av retningen i upplevelsen av förhistoriska objekt i innehållet i förhållande till praktiken? Är det överhuvudtaget intressant att se på bilden om man skall sluta klura på innehållet, för mig här idag och för bildmakarna? Det luktar lite reduktionism!?

Fortsättning följer

Publicerad: 2002-04-03