Den unglitterära tidskriften i dag

I. En överblick

Historiskt sett har den unglitterära tidskriften haft en viktig roll att spela för litteraturens utveckling, både genom att ge möjlighet för en ung generation att debutera och vara ett forum där de nya litterära idéerna kan diskuteras. En typ av bred etablerad tidskrift har stått för det sammanfattande och återblickande, som i Sverige exempelvis BLM och Artes, medan andra har blåst till strid och slagits för nya litterära ideal. Ända sedan romantikens Phosphoros, över de numera klassiska modernistiska tidskrifterna Spektrum och 40-tal fram till åtminstone 70-talets Guru Papers har det varit så.

Men något verkar ha hänt. Det förefaller som den unglitterära tidskriften har tappat i betydelse under senare år. Det är mitt intryck att ovanligt få unglitterära tidskrifter har tillkommit sedan ungefär mitten av 90-talet, och nästan inga har heller nått utanför en ytterst begränsad krets (vilket i och för sig kan bero på bristfällig massmediabevakning). Tidskriften 80-tals förvandlingar, över den bredare tidskriften 90-tal till dagens 00-tal är symptomatisk för förändringen.

Det finns flera tänkbara orsaker till de unglitterära tidskrifternas avtynande. En orsak är att denna sortens tidskrift brukar förknippas med det moderna projektet och med modernismen. Nya experiment är typiskt för det unglitterära - men när vi sedan länge har gått in i postmodernismens epok blir begreppet "unglitterär" likaväl som "avantgarde" problematiskt att använda. Är en retrogardistisk tidskrift som Aorta unglitterär? Ja, om man ser till redaktionsmedlemmarnas ungdom och vilja till uppror mot en stelnad modernism. Nej, om man ser till att de vill återupprätta äldre former av bunden poesi och föreställande konst. Ett annat skäl är att de stora förlagen inte längre satsar på litterära tidskrifter. Det fanns en tid då Bonniers förlag inte nöjde sig med att ge ut BLM, utan regelmässigt sökte nya unglitterära projekt att investera i. Så kom bland andra 40-tal, Utsikt, Femtital och Upptakt till. Så är det definitivt inte längre!

Slutligen måste vi beakta Internets inflytande. Har de unglitterära tidskrifterna flyttat till nätet i stället? Jag måste nog svara ett bestämt nej på den frågan. Visst finns det ett flertal sidor på nätet som publicerar dikter och noveller av oetablerade författare, och visst rör det sig på så vis om potentiella litterära tidskrifter. Men vid närmare betraktande handlar det nästan alltid om enstaka eldsjälar som publicerar det material de får i sina händer. Ett exempel på denna sortens sajt är Olas utpost. Mig veterligt finns det i dagens läge ingen unglitterär tidskrift på nätet som har en fungerande redaktionell process. Inom fem år kommer det dock gissningsvis att se helt annorlunda ut, speciellt om vi får ett tidskriftsstöd som även innefattar de elektroniskt publicerade tidskrifterna. Nu som förr gäller regeln att det är svårt att ge ut en tidskrift med kvalitetsambitioner utan någon form av ekonomi i botten.

II. Ponton och några andra exempel

Malmö/Lund-regionen visar upp en livaktighet vad gäller den unglitterära tidskriftsscenen som avviker kraftigt från den generellt sett nedslående bilden. Akademiska föreningen i Lund ger ut tidskriften Ordkonst, som alltmer har vuxit ut till ett viktigt forum för ny poesi och kortprosa. I det senast utkomna numret (nr 2/00) tar man upp två kolleger till diskussion, de Malmöbaserade tidskrifterna Serum och Kassandrasyndromet (den sistnämnda enligt uppgift mest efterfrågade titel i Tidskriftsbutiken i Malmö). Kassandrasyndromet är "poesigruppen Kalvariums tidskritiska organ" medan Serum står för "Köttets poesi". Göteborgsbaserade Aorta, med utblick även mot norsk litteratur och konst, är redan omnämnd.

Men vad händer i det vanligtvis så livaktiga Stockholm på den unglitterära tidskriftsfronten? Inte mycket. Utöver fanzine-nivån existerar bara en unglitterär tidskrift värd namnet i Stockholmsområdet, och det är den Norrtälje-baserade Ponton. Dess nyligen utgivna tionde nummer innehåller en blandning av insänt material, framförallt korta dikter, en intervju med dramatikern och regissören Kajsa Isaksson samt funderingar kring dagboksskrivande på Internet av den unga redaktionsmedlemmen Christoffer Lindahl. Tidskriften tar upp de flesta former av skapande som kan tänkas intressera unga människor, däribland en avancerad form av levande rollspel. Starkast intryck på mig i detta nummer gör dock novellen "Pökning förbjuden" av Cecilia Klugman (också redaktionsmedlem) som på ett mycket närvarande och humoristiskt sätt skildrar en ung tjejs längtan efter sex. Efter de första numrens lite avvaktande hållning känns det som om Ponton här har funnit sin form och därigenom fått en roll att spela för den unga litteraturens utveckling.

Ponton startades under Kulturhuvudstadsåret, efter ett initiativ från länsbiblioteket i Stockholm. Avsikten var att erbjuda ett forum speciellt för ungdomar i åldern 15-21 år. Lena Lundgren och Larry Lempert på länsbiblioteket i Stockholm hade jobbat speciellt med skrivarläger för unga i denna ålder och tidskriften var tänkt som en fortsättning på den verksamheten. Tidskriften har en stadigvarande redaktör i Johanna Berglund och en fast medarbetare i författaren Malin Isaksson, som ger råd kring skrivandet och även analyserar insända texter. Dessutom ingår en redaktion av unga i just den ålder som tidskriften vänder sig till.

Jag ställde några frågor till Johanna Berglund, via e-post i dessa semestertider.

Hur funkar det att ha en redaktion med folk mellan 15-21?
- Det funkar bra att ha ungdomar i redaktionen och jag tycker att det är ett måste när man gör en tidning för unga. Men samtidigt har vi märkt genom åren att det även behövs "vuxna". Och vi vuxna har något slags veto när det gäller stora beslut.
Hur ser du på begreppet "unglitterär tidskrift"?
- Det är en tidskrift med texter som inte behöver vara så där tiptop färdiga som i andra litterära skrifter. Texterna får skeva och spreta litegrann. Det är det som är spännande med unglitterära skrifter.
Vad vill just Ponton tillföra det litterära klimatet?
- En möjlighet för ungdomar att bli publicerade. Man lär sig mycket på att bli publicerad. Det är en viktig del av skrivprocessen. Sen tror jag att det litterära klimatet behöver en annan typ av texter, som inte är så perfekta och tillrättalagda till en rådande stil.

Man får fortsätta som redaktionsmedlem, även efter fyllda 22, intygar Johanna Berglund, fast få av de unga redaktörerna verkar ändå göra det. En titt i redaktionsrutan visar att nästan hela redaktionen har bytts ut sedan starten 1998. En egen frimodig ton har dock Ponton funnit, en som förhoppningsvis kan få betydelse för det litterära samtalet framöver.



Andreas Björsten

Publicerad: 2001-01-12