Europeiska Manliga Unionen

EMU går inte ihop med jämställdheten

Av Clara Lindblom


Ur Röd Press 2003-07-24

Det är första dagen på semestern för Josefin Brink, men hon inleder den ändå med att prata EMU med Röd Press över en kopp kaffe på Röda Korsets kafé på Hornsgatan i Stockholm. Hon anser att det inte går att diskutera EMU utan att ta med jämställdhetsperspektivet.

Josefin arbetar nuförtiden som press-sekreterare på JämO, men de flesta av oss känner nog framförallt igen henne som den feministiska tidskriften Bangs före detta chefredaktör. Hon anser att man inte kan diskutera en sådan omfattande fråga som ett eventuellt svenskt inträde i EMU utan att ta med jämställdhetsperspektivet - att man hela tiden måste se att politiska reformer får olika konsekvenser för olika grupper.
- För mig är det självklart, som vänsteraktivist, att fokusera på de grupper som riskerar att bli mest utsatta efter en förändring. Eftersom kvinnor i högre grad befinner sig i en speciell relation till både arbetsmarknaden och den offentliga sektorn kan man se att de sannolikt även kommer att drabbas hårdare än män vid ett EMU-inträde.

Brink menar att man kan se de förmodade effekterna av ett inträde ur två perspektiv. Mer kortsiktigt handlar det om faran att inte längre ha en egen penningpolitik om Sverige skulle hamna i en kris, liksom den i början av 1990-talet när vi hade en fastlåst valuta. När man inte längre kan använda valutan för att stimulera ekonomin, och samtidigt sitter fast på en viss nivå på valutan som inte stämmer överens med konjunkturen, måste krisen helt enkelt pysa ut någon annanstans.
- I början av 90-talet blev resultatet högre arbetslöshet och mängder av företag slogs ut – vilket i förlängningen innebar att man var tvungen att göra stora nedskärningar i den offentliga sektorn. Det man kan se efteråt, med facit i hand, är att de som drabbades hårdast av dessa nedskärningar framförallt var kvinnor och lågutbildade.

Kvinnor som grupp är i dubbel bemärkelse mer beroende av en fungerande välfärdsstat än vad män är, då femtio procent av de svenska kvinnorna arbetar inom den offentliga sektorn. Därmed är det framförallt deras arbetsmarknad som har blivit sämre. Den offentliga sektorn har även haft en stor historisk betydelse för att kvinnor överhuvudtaget har kunnat komma ut på arbetsmarknaden. Inom den offentliga sektorn har alla de sysslor som kvinnor annars skulle utföra gratis, som exempelvis barnpassning och vård av äldre, utförts. I andra fall, som exempelvis i en stor del av resterande Europa, tvingas kvinnorna att dubbelarbeta, eller helt enkelt att inte arbeta alls.
- Vi lever fortfarande i kölvattnet av krisen. Man ser att det framförallt är kvinnor inom den offentliga sektorn som drabbas av utbrändhet, som en följd av de rationaliseringar som man var tvungen att genomföra på grund av den idiotiska politiken då man försvarade den fasta kronkursen.
Tyskland, Portugal och Frankrike har redan fått varningar från den europeiska centralbanken, då de anses ha för stora budgetunderskott. De rekommendationer som dessa länder har fått från direktionen för att förbättra sin ekonomi går ut på att de ska skära i sina välfärdssystem.

Brink menar att det säger en hel del om vad den redan fastslagna politiken går ut på; att medlemsländerna inte ska tillåtas ha en stor offentlig sektor.
- En omfattande offentlig sektor är ingenting vi kan välja som prioriterat politiskt mål vid ett medlemskap. Man går in och begränsar möjligheterna att driva den offensiva politiken för en stor offentlig sektor som kvinnor än så länge är beroende av för att kunna leva ett självständigt liv.
Antalet deltidsjobb och osäkra anställningar som exempelvis projekt- och timanställningar ökade efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet, vilket i sin tur bidrog till en urholkning av arbetsrätten. Josefin tror, liksom många andra EMU-kritiker, att ett medlemskap kommer att leda till ytterligare försvagning av de fackliga rättigheterna. När så sker, slår detta hårdare mot kvinnor, därför att det redan idag är kvinnor som har de sämre villkoren på arbetsmarknaden, bland annat på grund av att kvinnor fortfarande anses vara den minst säkra arbetskraften. Detta sker dock inte helt utan fog då kvinnor får ta ett större ansvar för hemmet. De stannar hemma om ett barn skulle bli sjukt, de tar helt enkelt ansvar för det obetalda arbetet.
- Det är ju ett problem som man givetvis vill förändra i grunden. Men så länge det ser ut på det här sättet måste man kompensera för det, så att kvinnor åtminstone har en chans att vara på arbetsmarknaden. Det sker på den politiska arenan, med politiska beslut om fackliga rättigheter och med en stark arbetsrätt som kan försvara kvinnors rättigheter.

Josefin menar att när det politiska fältets makt minskar gentemot marknadens, är det de som är mest beroende av den politiska arenans motkrafter som drabbas hårdast. Där befinner sig bland annat kvinnor och invandrare, men även andra som inte klarar av att konkurrera på lika villkor.
- Jämställdheten kräver en stark politisk arena för att kunna expandera, därför att det inte är lönsamt att satsa på att exempelvis ha gravida kvinnor anställda. Men däremot är det nödvändigt ur ett rättviseperspektiv. Det är det främsta argumentet för att bedriva en offensiv jämställdhetspolitik, därför att marknaden aldrig kommer att göra det, för att det helt enkelt inte är intressant.
Socialdemokrater som är positiva till ett svenskt medlemskap hävdar ofta att det är en stor överdrift att hävda att EMU skulle vara ett steg mot ett mer federalt Europa. Brink säger sig ha svårt att se på vilket sätt EMU-projektet inte skulle vara ett steg mot en ökad federalism i Europa.
- När man väl har knutit ihop penningpolitiken, så kommer det att fortsätta att uppkomma spänningar mellan exempelvis Tyskland och Irland, som har helt olika behov av räntenivåer. Förr eller senare kommer det därför att ställas krav på en gemensam skattepolitik. Det går inte som EMU nu är konstruerat att jämna ut skillnaderna mellan länder som har olika behov, utan alla ska anpassa sig till ett medelvärde.

Brink tror att en sådan harmonisering på lång sikt skulle innebära den sista grundstöten mot den så kallade svenska modellen. Sverige är exceptionellt i Europa beträffande exempelvis kvinnors förvärvsgrad. I resten av Europa bygger hela socialpolitiken, försäkringssystemen och välfärdssystemen på helt andra grundprinciper, att kvinnor sköter de arbetena oavlönat. Förvärvsgraden för kvinnor är dubbelt så hög i Sverige som i större delen av EU. Hon menar att det är osannolikt att tro, med tanke på hur stora delar av befolkningen inom EMU-området lever med helt andra grundprinciper, att den svenska modellen skulle bli den som skulle komma att genomsyra hela EMU-området i ett federalt Europa.
- Vi kan bara förbättra möjligheterna för kvinnor att förvärvsarbeta genom att bygga ut vår egen välfärd och ha möjligheten att skita i rekommendationerna från EU-kommissionen om att man ska minska på den offentliga sektorn. Det är någonting som vi faktiskt kan göra om vi står utanför EMU, därför att vi inte kan straffas för det. De kan rekommendera oss, men vi måste inte göra det.

Josefin är förbannad över att exempelvis Göran Persson lovar väljarna högre löner och 100 000 nya jobb vid ett svenskt medlemskap i unionen, samtidigt som han anklagar nej-sidan för att försöka svartmåla unionen. Hon menar att löftena är fullkomligt gripna ur luften, någonting som även visat sig vara riktigt då socialdemokraternas egna ekonomer rekommenderat partiet att ta tillbaka löftena.
- Vad nej-sidan framhåller är att det fungerar relativt väl nu med lönebildning och tillväxt, och framförallt att vi idag har friheten att, om vi så vill, satsa mer på den offentliga sektorn. Ja-sidan lovar nya jobb, löneökningar och hög tillväxt, vilket enbart är en massa retoriska figurer som de målar upp för att få folk att rösta som de vill. Det är det som är den stora lögnen inför den här folkomröstningen.

Publicerad: 2003-09-05

Köp Röd Press
Läs mer om Röd Press i katalogen
Fler artiklar knutna till Röd Press
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK