En sak att förvara saker i

Senast in i vår webbtidskriftskatalog är publikationen Slynglar - som riktar sig till vanvårdade, vårdslösa, rika och ytliga personer, intresserade av materiella värden. Uppåtet med Slynglar är att "blanda in konst och finkultur i den populärkultur slyngeln gillar". Ur senaste numret, det sjätte, återger vi här "Lådor", en text av Kristian Fredén.

Lådor

En låda är en sorts metasak - en sak avsedd att förvara saker i. Alltså: ett innehåll. På en av min barndoms favorit-LP, "Svenska Sesam", erbjuds en papplåda till karaktären Ernie. Den anonyme försäljaren talar hela tiden med låg, nästan viskande röst - ständigt nedtystande den mer gapiga Ernie.

      "Den är ju tom!", konstaterar Ernie högt och besviket när han tittar ner i lådan.

      "Sssscchhh!!!...", replikerar försäljaren nervöst och låter honom förstå att det är precis detta som är själva poängen med lådan. Vid eventualiteten av att det skulle börja regna hallonbåtar till exempel - vad vore då bättre att ha än just en tom låda att fånga upp dem i!? Och Ernie köper lådan. Den tilltalar honom plötsligt alldeles väldigt, vilket man knappast kan förebrå honom. I linje med Ernies begeistring har hela judendomen och den därpå följande kristendomen sitt ursprung i en låda. I fyrtio år bar man omkring med förbundsarken i öknen. Under Kung Salomos tid försvann den. Ingen vet längre vad den innehöll. Ändå tycker sig uppenbarligen miljoner ha hört dess budskap. Till skillnad från i Ernies fall köps alltså här inte själva lådan, utan dess idé. Också Marcel Duchamp fann den intressant. 1916 placerade Walter Arensberg på uppdrag av honom ett föremål inuti ett garnnystan, vilket sedan förseglades mellan två fastskruvade mässingsskivor; konstverket "With a hidden noise". Titeln är anmärkningsvärd - ljudet när den lilla lådan skakas är ju allt man får, det är det ljudframbringande föremålet i sig som är okänt. Menar Duchamp att även ljudet förblir fördolt eftersom lyssnaren förvägras dess ursprung? Som kontrast mot denna hemlighetsfulla lilla låda kan man då sätta konsumtionssamhällets alla massproducerade förpackningar som istället skriker ut sitt innehåll. Dem är det ju förstås lite annorlunda med. Warhols tomma Brillo-boxar efterliknar lådor som görs för att inhysa tvättmedel. Arthur Danto menade att detta verk lokaliserar modernismens slutpunkt, den punkt där föreställningen om en given riktning i konsten slutgiltigt urholkats. Härefter följer ett enda, oändligt oavslutat verk om frånvaron av verk. En meta-ironisk pendang i sammanhanget blir det kopierande verket "Not Andy Warhol" av Mike Bidlo. Det är förstås inte lika känt - hur skulle det kunna vara det, det hänvisar ju ständigt till vad det inte är självt. Det säger: "Jag håller låda om de tomma lådor dessa tomma lådor exakt liknar men
inte är". Kanske är det någonstans ett tydliggörande av lådans essens: att genom själva formen ständigt representera en brist på självtillräcklighet. Men om konst och religion slutligt befinns vara tomma lådor, vad blir då vi? Joseph Beuys utropade oss alla till konstnärer. Han kunde ha sagt hallonbåtar.

Kristian Fredén

Publicerad: 2003-08-22

Köp Slynglar
Läs mer om Slynglar i katalogen
Fler artiklar knutna till Slynglar
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR