Mot kulturvärldens gubbvälde

Anneli Tillberg & Sophie Mauleon Larsson

Fler älsklingar och mindre lap dance!

Texten är hämtad ur Kulturtidskriftskatalogen 2003. Beställ den här!

En varm vårdag 2002 sitter två unga kvinnliga journalistikstudenter på ett café vid Sergels Torg i Stockholm och äter glass för sina sista studielånspengar. Efter en stund halkar de in på en fråga som de diskuterat många gånger förut, men aldrig riktigt fått svar på: Varför har Sverige, som kallas för ”världens mest jämställda land”, sådan brist på just jämställdhet och jämlikhet mellan kvinnor och män? Hur kommer det sig att män fortfarande sitter på högre befattningar än kvinnor och många gånger tjänar mer för att utföra exakt samma jobb? I vårt så kallade upplysta samhälle känns den fördelningen helt absurd och kan närmast liknas vid en unken gammal relik från gångna tider.
Medan glassen sakta smälter kommer kvinnorna på caféet vidare in på frågor som rör kultur. Då de båda har en bakgrund på området – Anneli som litteraturstudent och Sophie som konststuderande – har de en viss inblick i kulturens domäner och det är knappast någon vacker syn. Tillsammans listar de några aktuella fenomen som de funderat över och som de tycker borde ändras i kulturvärlden år 2002:
Jämfört med män får kvinnor färre stipendier och priser. Dessutom uppmärksammas de mindre. Exempelvis har det kanske mest prestigefyllda priset inom litteratur, Nobelpriset, under de 99 gånger utmärkelsen delats ut, tillfallit endast nio kvinnor.
I Stockholm, där Sveriges största och mest inflytelserika konstinstitutioner ligger, finns bara gubbar på de högsta posterna. Cheferna för Nationalmuseum, Liljevalchs, Moderna Museet, Kulturhuset, Färgfabriken, Index och Magasin 3 är samtliga män.
Även inom filmen har männen toppositionerna och de välbetalda jobben. En undersökning av Svenska Filminstitutet visar att 74 procent av Sveriges regissörer är män, medan näst intill samtliga scriptor, som har ett mindre statusbetonat och sämre betalt jobb, är kvinnor.
I populärkulturen betraktas biologism och sexism ofta som underhållning, speciellt inom musiken. Hip hop-gruppen N.E.R.D får, utan att etablissemanget lyfter på så mycket som ett ögonbryn, sjunga om kvinnor som ska utföra gratis ”lap dances” och Britney Spears ålar sig halvnaken framför kameran medan hon sjunger ”I’m a slave for you”. För att inte stöta sig med rådande samhällsnorm om hur fina flickor ska bete sig, vidhåller hon samtidigt i alla officiella sammanhang att hon fortfarande är oskuld. Denna vårdag beslutade vi, det vill säga de unga kvinnorna på caféet, oss för att vi hade fått nog av att jämt och ständigt läsa, höra och se att vi tillhörde ”de andra”, och att en av våra största uppgifter som kvinnor var att vara sexualiserade objekt. Istället för att stillasittande klaga och bli förbannade i det tysta tog vi oss i kragen och bestämde att vi skulle göra något åt saken.
Och så var grunden till en feministisk webbtidskrift lagd. Där kunde vi belysa och kritisera kulturvärldens gubbvälde, samtidigt som vi hade möjligheten att lyfta fram duktiga kvinnliga kulturutövare. Vi kunde också nå likasinnade som var trötta på sexism inom kulturen, intresserade av feminism eller bara ville ta del av bra kultur och intressanta kulturföreteelser som annars kanske inte skulle synas.

Vår tidskrift fick namnet Minou. Minou, som betyder både fitta och älskling på franska, var ett perfekt namn på den typen av tidning vi ville skapa. Tvetydigheten i namnet skulle spegla tidningens innehåll. Samtidigt som vi ville ha en mjuk framtoning när vi lyfte fram den typ av kultur vi gillade, ville vi ha en hård underton när vi kritiserade det i kulturvärlden som vi tyckte var fel och dåligt.
År 2002 fanns redan flera bra feministiska tidskrifter, men ingen som specifikt inriktade sig på att belysa just kulturens uttrycksformer. Vårt intryck var också att den feministiska arenan behövde fler aktörer. Det verkade finnas ett otroligt sug efter nya feministiska evenemang, plattformer och debattforum. Av reaktionerna på första provnumret att döma, samt den uppmärksamhet tidningen fick i medier, fick vi vår aning om att Minou fyllde ett tomrum bekräftad.
Att dra igång en tidning i papper kan vara ett dyrt och riskfyllt projekt och eftersom vi knappt ens hade pengar till glass ville vi hålla utgifterna nere. Så att göra en tidning och publicera den på nätet verkade därför som ett mer realistiskt alternativ. Dessutom har Internet många fördelar jämfört med att distribuera tryckt information: interaktivitet, större tillgänglighet och möjligheten att integrera text- och bildmaterial med ljud och animationer. Därtill kan tidningen uppdateras precis när som helst.
Inkomsterna för en nättidskrift är näst intill obefintliga (för det mesta går webbtidningar inte att sälja och att skaffa finansiärer kan vara svårt) och det finns en risk att tidningen kommer bort i flödet av information på webben. Trots det tycker vi att fördelarna överväger. Att få uttrycka sig på egna villkor och utveckla en produkt utan att behöva få den godkänd på förhand är några av möjligheterna som Internet kan erbjuda. Engagerade personer kan, även om de är panka, skapa ett forum på webben där de i bästa fall kan konkurrera med redan etablerade medier. Utan Internet hade vi kanske fortfarande suttit och surat på caféer utan att ha upplevt den tillfredställelse det ger att ta plats och få föra fram sitt budskap.

Anneli Tillberg och Sophie Mauleon Larsson
chefredaktörer och ansvariga utgivare för Minou.

Publicerad: 2003-07-31


Läs mer om Minou (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minou (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA