Ett nomadiskt rum

Göran Dahlberg

Någonting annat i sig

Texten är hämtad ur Kulturtidskriftskatalogen 2003. Beställ den här!

Två saker nämns alltid när de litterära, konstnärliga och teoretiska kulturtidskrifternas existens skall rättfärdigas. Att kulturtidskriften är essäns enda egentliga hemvist i det allt hårdare kontrollerade medielandskapet, och att den fungerar som en plantskola för blivande författare och professionella skribenter. Båda dessa argument är väl så riktiga men missar den egentliga poängen: själva kulturtidskriften.
På en plantskola drivs plantor upp tills de kan planteras ut i trädgårdar, i en skog eller på en åker. I kulturtidskriften kan man förvisso hitta det som odlas, men framför allt det som odlats fram just där, genom ympningar, korsningar och genmanipuleringar. Mycket av detta fortsätter också att leva och frodas just där. Man skulle kunna säga att kulturtidskriften är ett slags nomadiskt rum som ligger där mellan skogens naturskönhet och åkerns produktionskultur, och därmed delvis bestäms av dem, hotas av dem, men som också kan utnyttja denna position utan att låta sig inordnas, vare sig som samma eller annan, och istället glida från genre till genre, från ämne till ämne och färdas med dem.
Men visst, kulturtidskrifter är och bör vara en plats för essän. Var skulle essän annars kunna finna en plats som – för att inte skapa tomrum (hemska tanke) eller inkräkta på de spalter som redan sålts till annonsörer – inte redan utmätts i ett exakt antal tecken? Kulturtidskrifter publicerar förvisso ibland essäer, men oftare tillhör materialet snarare andra genrer – som poesin, novellen, dramatiken, fragmentet, bildessän, den konstnärliga, den patafysiska, den encyklopediska, den (pseudo)vetenskapliga, roadmovien, e-postsamtalet, antologin, kartan, den homofoniska, den statistiska studien, enradingen, motståndet.
När vi startade Glänta för snart tio år sedan hade vi inga tankar på vare sig det ena eller det andra, att världen behövde en ny plantskola eller att vi skulle rädda essän. Vi tänkte på tidskriftens första nummer, som var tänkt att kunna omfatta allt. Vi förstod plats som mötesplats, genrer som hybrider – det var om inte helt öppet så mycket poröst. Vi såg ingen utsida, inga läsare andra än oss själva och våra kompisar; vi sålde inte ens prenumerationer. Eftersom det ofta var samma personer som skrev på många olika platser, antog vi dels att det borde finnas fler skribenter och konstnärer, oförlösta idéer och genrer, dels att det krävdes en ny plats för detta. Vi grävde inte bara där vi stod utan bad våra vänner göra det också.
Men varför startar man någonting nytt istället för att nästla sig in i och verka i de befintliga strukturerna? För strukturer finns, det finns över 300 tidskrifter bara i den här katalogen. Är inte det tillräckligt, både ur den blivande tidskriftsmakarens perspektiv och ur läsarens? Jag minns att jag blev väldigt förvånad när jag läste tidskriften bangs temanummer om press, där Maria-Pia Boëthius skrev att det är tämligen meningslöst att försöka driva sitt feministiska projekt inom ramen för de befintliga medierna. Trots att hon när detta skrevs hade tillgång till vilket massmedium som helst ansåg hon det mer effektivt att publicera sig i alternativa medier eller starta någonting nytt.

Glänta startades utifrån ett begär eller en lust, som både kan uttryckas på ett traditionellt sätt som brist (universitetsvärlden, snarare än mediesituationen i stort) eller som en generell produktiv kraft (att trycka bra grejer, snarare än att driva något genomgående tematiskt projekt). Det var i grunden en tilltro till den alkemiska principen som låg bakom, att förvandla akademiska uppsatser till kritiska och spekulativa alster. Varje form kan förädlas, tänkte vi då, men transmutation är ingen lätt sak. Det handlade om institutionskritik. Glänta ville fånga upp människor, texter och projekt innan de blivit institutionaliserade, eller om vi kom för sent (vilket man gör ganska tidigt) avinstitutionalisera dem.
Det finns så oerhört mycket mer man kan göra i och av en oberoende kulturtidskrift, som kanske är den öppnaste av alla publicistiska genrer. Lika lite som du som läser den här katalogen antagligen är intresserad av tidskrifter i sig, är vi det – annat än som ett medium där allt skulle kunna hända, och ibland, oftare än i andra medier, också gör det. Vad jag vill säga är helt enkelt: ta kulturtidskrifterna för vad de är, vad de nu är!
Men kanske är allt detta bara ett försvarstal. De två andra personerna som var med från starten av Glänta har ju faktiskt också ett liv utanför tidskrifterna. Och här sitter jag, snart tio år senare och arbetar med en tidskrift som inte vill vara en plantskola och inte kan ta på sig ansvaret för essäns överlevnad, utan bara vill vara något helt annat, en kulturtidskrift.

Göran Dahlberg är redaktör för tidskriften Glänta

Publicerad: 2003-07-18

Köp Glänta
Läs mer om Glänta i katalogen
Fler artiklar knutna till Glänta
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA