MED ONDA ANINGAR - hur ska kampen mot privatiseringarna nå framgång?

Ur tidskriften Röda Rummet nr 2 2009


Privatiseringen av vård och välfärd rullar på till synes obevekligt. S-ledningen hukar och backar men å andra sidan växer en – ännu oprövad och mångformad – välfärdsrörelse fram. Vilka vägval står denna rörelse inför för att framgångsrikt kunna kontra privatiseringsvågen? Hur ska den kunna breddas och stärkas?
Maria Sundvall, läkare och aktiv i Nätverket Gemensam Välfärd, delar med sig av både farhågor och förhoppningar. Hon tar sitt avstamp bland annat i Asbjörn Wahls bok om välfärdsstatens framväxt och möjliga fall. Att läsa den är ”som att öppna fönsterluckorna och vädra ut en massa ideologiskt bråte” där ”luckor slås upp mot … en marxistisk tanketradition som många tagit för utrangerad”, skriver Sundvall.

Onda aningar fyller mig inför det valår som just inletts. Efter tre år med alliansregeringens angrepp på fackföreningar, trygghetssystem och välfärdsservicen behövs det mer än någonsin, ja närmast desperat, en samling till motvärn.

De senaste åren har vi också kunnat börja skymta konturerna av en sådan samling. Ett exempel är Nätverket Gemensam Välfärd som bildades ur det så kallade ”Uppropet för rättvisa och gemensam välfärd”, vilket redan i november 2005 lämnades över till den dåvarande socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros. Bakom uppropet, som krävde omedelbart stopp för ytterligare avregleringar och privatiseringar, stod några få fackförbund, ett antal lokala fackföreningar, handikapporganisationer, miljöorganisationer, enskilda. Gemensam Välfärd har därefter fortsatt att agera till försvar för välfärden och för att fördjupa en dialog framför allt med fackliga organisationer.

I april 2008 antog LO-distriktet i Stockholm en välfärdsplattform med den uppfordrande rubriken Ett annat samhälle är möjligt! Plattformen kritiserade vad den beskrev som ”en våldsam privatiseringsvåg inom offentlig verksamhet”. Den lanserade också den radikala idén att vård, skola och omsorg ska betraktas som en social allemansrätt som inte får styras utifrån enskildas betalningsförmåga och vinstintressen. Samtidigt deklarerade LO-distriktet att man nu skulle ta steget att bygga nya politiska allianser och knyta kontakter med andra organisationer och nätverk. Facket ställde sig uppgiften att ”bygga broar” och bland annat nå en ”bred vänster i Stockholm som i stora delar är oorganiserad”.

Vid European Social Forum i Malmö i september 2008 syntes brobyggandet vid ett flertal möten i olika forum och dialoger mellan fackföreningsfolk och 
aktivister.

Sedan dess har flera organisationer skärpt sin kritik av kommersialiseringen av välfärden. Så har till exempel delar av sjuksköterskornas fackliga och yrkesmässiga organisationer protesterat skarpt mot såväl den nationella lag om vårdval som antogs i början av året som mot det lokala kundvalssystemet Vårdval Stockholm.1 Även om det inte innebär att Vårdförbundet går emot privatiseringar i vården i allmänhet innebär det ändå ett steg i rätt riktning för ett fack som framstått som extremt privatiseringsvänligt.

Flera opinionsundersökningar har också visat att det finns ett stort stöd för den offentliga välfärden, till och med till priset av skattehöjningar.
Den kritiska opinionen har satt en press på politikerna. Socialdemokraterna som regerat i perioder under de decennier då kommersialiseringen av välfärden har rullat på har framför allt tyckts påverkade av fackets nya agerande.

Men vad händer nu när riksdagsvalet nalkas? Det rödgröna alternativet presenterade sig på DN Debatt 6 september. Det korta avsnittet om välfärden är solklart i vad det inte säger: det säger inte att privatiseringarna ska stoppas eller rullas tillbaka. Ordagrant står det: ”Vi står upp för en skattefinansierad välfärd av hög kvalitet.” Det är samma formulering som varenda borgerlig företrädare använder, när de försvarar privatiseringar. Vår sjukvård kan aldrig bli som den i USA, sade Göran Hägglund, när filmen Sicko hade Sverige-premiär hösten 2007, med argumentet att vi har en solidarisk finansiering. Och nästa mening i DN-artikeln lyder: ”Tydligare och likvärdiga krav ska ställas på alla utförare.” Tydligare kan det väl inte sägas att undertecknarna accepterar privata utförare!2
Den som ändå tvekar om tolkningen kan läsa en intervju i Läkartidningen med socialdemokraternas sjukvårdspolitiska taleskvinna Ylva Johansson i juli.3 Socialdemokraterna ska anta ett nytt partiprogram på sin kongress i slutet av oktober och artikeln citerar ur programförslagets formuleringar om att ”driftsformerna är inget självändamål” och att ”valfrihet… kan skapa mångfald och förutsättningar för ökad kvalitet och bör därför stimuleras”. Ylva Johansson betonar att det är en ny ton i programmet: ”Att vi är positiva till mångfald hör till det som är nytt i det här programmet tillsammans med det nationella ansvaret för kvaliteten och betoningen av det förebyggande arbetet”.

Vårdvalssystem och driftsformer
Johansson berättar vidare i intervjun att S inte kommer att riva upp vårdvals-”reformen” – endast den del som påtvingar landstingen etableringsfrihet. Med en socialdemokratisk regering kommer det således fortfarande att vara fritt fram för landstingen att ”frivilligt” abdikera från ansvaret att planera sjukvården och lämna över det till marknaden!
Hon förklarar likaså att socialdemokraterna är positiva till att människor får välja vårdgivare – det vill säga samma typ av resonemang som regeringen fört fram som argument för vårdvals-”reformen”. Som om valfrihet inte skulle vara möjligt inom ett offentligdrivet vårdsystem. Som om det blir någon verklig valfrihet i ett vårdvalssystem som missgynnar glesbygden och låginkomsttagarområden.

Johansson drar en enda gräns för privatiseringarna: sjukhusen bör vara landstingsdrivna. Däremot kan hon inte tänka sig att föreslå en ny stopplag som skyddar alla sjukhus, utan kan endast tänka sig att lagstifta för att bevara de sex universitetssjukhusen i offentlig regi.
I somras väckte också Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm och medlem av den socialdemokratiska partistyrelsen, debatt genom att uttala sig mot att privata friskolor tillåts ta ut vinst. Hon förespråkade regler om vinstbegränsning i likhet med systemen i Norge, Danmark och Finland.4 Hon fick hårt mothugg av flera socialdemokratiska kommunalpolitiker, liksom av före detta finansministern Kjell-Olof Feldt.5 Några veckor senare gjorde Mona Sahlin den förväntade manövern; att å ena sidan förklara att hon accepterade vinst och att å andra sidan förklara sig helt enig med Jämtin.6
Vad är det som händer? Hur kunde de tidigare tecknen på en skärpt S-kritik av välfärdsraserandet omvandlas till en mer positiv syn på ”mångfald” i det kommande partiprogrammet? Och hur kan det ske så illa ”tajmat”? För samtidigt som Sahlin ser allt mindre problem med vinst, skildras privatiseringens effekter mer skoningslöst än tidigare i borgerliga media. Kom ihåg att det var Svenska Dagbladets serie i våras om sjukhusmaten i Stockholmsvården som avslöjade hur skandalöst privatiseringen gått till.7 Och nyligen var det Dagens Nyheter som gjorde en huvudnyhet av de privata vårdbolagens jättevinster, och dessutom gav exempel på att de privata utförarna getts fördelar gentemot den offentliga vården.8

Skälen är uppenbara. Vi går in i den stora fördunklingens tid. Den som tror att valkampanjer leder till skärpt polarisering och tydliggörande av motsättningarna kan glömma det. Det slås fast som en självklar sanning att valet handlar om att vinna mittenväljarna.
Socialdemokraterna kommer att försöka hålla sig väl med fackföreningar och folkrörelser genom argsint retorik mot Reinfeldt-regeringen. Däremot kommer de inte att lova något av substans. Det gäller att fånga mittenväljarna.

De fackföreningar – och det är ju långt ifrån alla – som börjat ifrågasätta den marknadsliberala politiken kommer att irriteras och pressa på i korridorerna, men de kommer att dra sig för att utmana socialdemokratins ledning ett valår.

Kompass för navigering
Aktiviströrelserna, som är i ett uppbyggnadsskede, kommer att pressas att avstå från klarspråk. Det är bäst att hålla käft, för vi vill ju bli av med Reinfeldt. Hos en del kommer en yttre återhållsamhet riskera att omvandlas till en inre åsiktsskiftning: ”är det så viktigt med driftsformerna egentligen?” och ”vad är vinst, om inte sund hushållning?”

Det kommer att vara en tid då de som vill försvara välfärden mer än någonsin behöver en kompass för att inte navigera fel. Och bastant färdkost med rejäl näring för att inte tappa energin. Det är tur att sådan näring och sådan navigationshjälp nu ges i form av en ny bok av den norske fackföreningsmannen Asbjörn Wahl, som är talesperson för kampanjen For Velferdsstaten. Att läsa Velferdsstatens vekst – og fall?9 är som att öppna fönsterluckorna och vädra ut en massa ideologiskt bråte. Luckorna slås upp mot teorier och språkbruk från det nyligen förflutna, en marxistisk tanketradition som många tagit för utrangerad. Wahl blåser utan problem bort dammet från den och använder den för att analysera vår tid.

Det finns en dundrande, jag frestas att skriva predikande, ton i boken. Wahl dundrar mot dem som talar om välfärdsstatens förändring utan att fråga efter orsakerna. Han har förstås så rätt, och det drabbar många av oss. En tanke slår mig: vi är ofta upptagna med att formulera rader av exempel på eländesbeskrivningar. Den bakomliggande tanken är att människor måste reagera när de får veta hur det står till i samhället. Men att förstå orsakerna gör det möjligare att se handlingsvägar, för då finns det något att angripa, en punkt att sätta spettet till.

De orsaker som Wahl gång på gång kommer tillbaka till går att härleda ur en maktanalys. När jag läser hans bok förstår jag hur mycket vi har saknat det ordet i vår svenska debatt – maktanalys. Och maktanalysen måste vara baserad på historiska lärdomar. Följaktligen ägnar Wahl en inledande del av boken åt en beskrivning av välfärdsstatens uppkomst.

Han polemiserar mot ett tankespår som dominerar debatten och som går ut på att välfärdsstaten står över klasserna. Bland annat har den norske LO-ledaren Roar Flåthen uttryckt att den norska eller nordiska modellen innebär att motsättningar löses genom trepartssamarbete, mellan fack, myndigheter och arbetsgivare, och att det innebär att det kollektiva förnuftet får råda.10

Wahl kallar detta för en ”ahistorisk samarbetsideologi”. Men i stället för att se det som ett kollektivt förnuft över klasskampen menar han att man måste se vilken roll klasskompromissen spelat i intressekampen. Det var inte samarbetspolitiken som lade grunden för välfärdsstaten. Det var arbetarrörelsens framväxt, mobilisering och kamp under årtiondena dessförinnan som tvingade fram både klasskompromissen och välfärdsstaten.
Detta ska man inte förstå på det förenklade sättet att endast arbetarrörelsen skulle ha intresse av välfärdens utveckling. Det behövs fungerande skolor, vård och omsorg för att ekonomin ska fungera. Däremot skulle inte välfärdsstaten ha utvecklats så långt utan fackföreningsrörelsens tillväxt och arbetarpartiernas formering.
Arbetarrörelsens mål var för övrigt aldrig välfärdsstaten, påpekar Wahl i förbifarten – utan socialismen. Just rädslan för socialismen fick kapitalägarna i väst att i efterföljden av den ryska revolutionen gå med på en kompromiss. ”Paradoxalt nog bidrog därmed en misslyckad ekonomisk och politisk modell i öst till att göra kapitalismen i väst mänskligare”, är hans kommentar.11

Lite överraskande stöter jag på en sådan tendens till ”ahistorisk” beskrivning, som Wahl kritiserar, i en annan aktuell bok, Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden.12 Boken är en rapp och skarp genomgång av privatiseringarnas historia i Sverige som kommer att bli användbar och använd av alla som vill försvara välfärden. På samhällsområde efter samhällsområde beskriver den förändringarna och ger oss motargument till privatiseringsförespråkarna.

Bakomliggande klasskonflikt
Därför, men också för att en av författarna, Josefin Brink, är vänsterpartistisk riksdagsledamot är det förvånande att läsa beskrivningen av historien bakom välfärdsstatens uppkomst: Trots att den allmänna rösträtten införts ”lyckades inte” socialdemokraterna skapa någon majoritet för ett socialistiskt program, heter det i boken. Under den ekonomiska depressionen på 30-talet utvecklades Keynes’ och andras teorier om statligt ingripande i ekonomin. De ”sociala konflikterna nådde ett vägskäl” och i Sverige valde man en annan väg än ytterligheterna i nazism, fascism och stalinism. En samförståndsanda ”växte fram”. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer ”lade fast spelreglerna för en mindre konfliktfylld arbetsmarknad”. Underförstått: när alla var överens och konflikterna valts bort kunde välfärden byggas.13

Borta ur beskrivningen i Sälj hela skiten! är de enorma utbrott av klasskamp som föregick detta. Lunde, Halmstad, Klemensnäs, Sandarne är bara några av de orter där det tidiga 30-talets sammandrabbningar stod, lokala generalstrejker, den lokala strejkkommitténs övertagande av Söderhamn, militärattack mot demonstrerande och tryckfrihetsåtal är bara några exempel på den kamp som rasade. ”Striderna under 30-talets två första år var de hårdaste i Sverige sedan 1917”, skriver historikern Håkan Blomqvist. Och i andrakammarsvalet 1932 vann socialdemokraterna en jordskredsseger och kunde bilda egen regering.14
Men gör det någon skillnad om man uppfattar välfärdsstatens uppkomst som ett uttryck för kollektivt förnuft över klassgränser eller som ett resultat av den framväxande arbetarrörelsens långa och hårda kamp? Ja, det slår mig att det kanske har en avgörande betydelse just i detta nu i valårets Sverige. För med den förra ”ahistoriska” förklaringen kan ju receptet bli att återupprätta det ”kollektiva förnuftet” för att hitta den välfärdsstatsformulering som passar flest. Är det en annan variant av mantrat ”att fånga mittenväljarna”? Med Wahls förklaring däremot blir receptet snarare att återupprätta intressekampen.
Under efterkrigstiden skedde en avideologisering och arbetarrörelsen fastnade i samförståndsperspektivet, menar han. Fackföreningar och arbetarpartier stod avrustade inför förändringarna i världskapitalismen, från 70-talet och framåt, då nyliberalismen vann terräng.
Wahl använder inte begreppet ”globalisering”, som leder tankarna till något irreversibelt, närmast en naturlag. Han föredrar att kalla det marknadsliberalism eller kapitalets offensiv.

Styrkeförhållanden mellan klasserna
Välfärdsstaten kan inte bara definieras som en summa av sociala institutioner, offentliga budgetar och bidragssystem, skriver Wahl. Det handlar först och främst om makt och uttrycker ett styrkeförhållande mellan samhällsklasserna. Särskilt lyfter han fram kapitalkontrollen och kreditkontrollen som förutsättningar för uppbygget av välfärdsstaten. Regeringar kunde genom kapitalkontrollen genomföra en välfärdspolitik utan att hela tiden mötas av storbolagens hot om utflyttning av företag eller investeringar.

Därför blev också avskaffandet av kapitalkontrollen så avgörande för att stärka marknadsliberalismen. Den avskaffades först i USA 1974, därefter i Storbritannien 1979. I Norge avlägsnade regeringen de sista resterna av kapitalkontroll i juni 1990, utan motstånd från oppositionen eller från fackföreningarna.15 
I Sverige var det socialdemokratiska regeringar som under 80-talets andra hälft avskaffade kredit- och valutahandelsregleringar.
Den välfärdsstat som vuxit fram har fått en dubbel karaktär. Å ena sidan är den fröet till det som var arbetarrörelsens vision om ett annat och bättre samhälle, en fas i humaniseringen av samhället. Å andra sidan är det en reparationsverkstad för ett brutalt och inhumant ekonomiskt system.
När marknadsliberaler angriper välfärdsstaten är det i första hand den humaniserande sidan som är måltavlan. Samhällets repressiva sida stärks. Wahl visar hur angreppen på välfärdsstaten följdriktigt börjat med angrepp på fackföreningarna, med start på 80-talet i Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Den internationella fackföreningsrörelsen har upplevt en historisk tillbakagång. När andelen organiserade arbetare sjunkit över hela världen har de nordiska länderna länge varit enda undantaget. Wahl menar att en del av förklaringen är att fackföreningarna här administrerar a-kassorna.16 På så sätt blir det följdriktigt att den svenska alliansregeringen redan från början angrep just villkoren för arbetslöshetskassorna. Resultatet går nu att avläsa i kraftigt sänkt organisationsgrad – den ligger nu på 71 procent, enligt en undersökning nyligen. LO har inte tappat så många medlemmar sedan storstrejken 1909.17
Den kanske tyngsta delen i boken handlar om arbetslivets brutalisering. Som den fackföreningsman Wahl är ger han otaliga exempel från den egna erfarenheten på hur omställningar drabbar de arbetande, och han passar på att ge en känga åt dem som individualiserar problemet genom att se yogakurser mot ”utbrändhet” som lösningen.

I Wahls historieskrivning intar omvandlingen av arbetslivet huvudrollen i välfärdsstatens förvandling. Det är i arbetslivet som maktförhållanden kommer till uttryck. Två arbetslivsforskare, Michael Quinlan och Philip Bohle, formulerar slutsatsen av sina studier på följande sätt: ”Arbetsmiljöforskningen ger oss solid dokumentation för de skadliga effekterna av den nyliberala ideologin och de ordningar den gynnar inom arbetslivet.”18
De styrandes svar på brutaliseringens effekter är den så kallade arbetslinjen, vilken tycks ha fått samma slogan i Norge som i Sverige: ”Det måste löna sig att arbeta.” I själva verket handlar den enligt Wahl om att det ska straffa sig om man inte kan delta i arbetslivet. Sjukskrivningsregler, pensionssystem, socialbidragssystem – allt inrättas så att den som inte kan arbeta får sämre villkor och pressas att ”anpassa sig”.

Symbolpolitik och disciplinering
Arbetslinjen får stå som det främsta exemplet på vad Wahl kallar symbolpolitiken. Och ännu skarpare uttryckt: symbolpolitikens eländighet. Den som inte ser till orsakerna, och inte gör sin maktanalys, och glömmer den historiska bakgrunden kan inte annat än föreslå ytliga symtomlindringar eller pr-mässiga symbolhandlingar. Som arbetslinjen. Och när symbolpolitiken misslyckas avlöses den av disciplineringspolitiken, vars piska drabbar de sjuka och arbetslösa.
Särskilt hård är Wahls kritik mot Arbeiderpartiet som varit huvudarkitekten för arbetslinjen i Norge, och mot Sosialistisk Venstre som i allt väsentligt stött detta.
Arbetslinjen innebär att det är viktigt att inte bidragen ökar mer än lönerna för de lägst betalda på arbetsmarknaden. Annars skulle det ju inte löna sig att arbeta. Wahl skriver: ”Man skulle ju kunna tänka sig att en rödgrön regering skulle närma sig problemet på ett annat sätt, nämligen genom att sätta offentliga bidragssystem på en nivå så att de faktiskt bidrog till att hindra framväxten av ett extremt lågavlönat skikt i samhället…”19
När de rödgröna väljer att inte göra det, bidrar de till skapandet av det nya så kallade burgerproletariatet.
Det finns forskare som menar att välfärdsstaten klarat sig bra undan attackerna från 80-talet och framåt, men Wahl påpekar att det bland annat beror på att de talar om välfärdsstaten i den snäva meningen av bidragssystem.

I själva verket har välfärdsstatens innehåll förändrats: Fattigdomen har ökat. De sociala klyftorna har ökat. Brutaliseringen av arbetslivet har ökat. Risktagandet har individualiserats och individerna är mer oskyddade på marknaden. Tillgångarna omfördelas från de fattiga till de rika, från offentligt till privat, från arbete till kapital. Den generella välfärden överges och det blir fler och fler former av förnedrande och misstänkliggörande behovsprövning. Vinstmotiv införs allt mer även i offentligt finansierade välfärdssystem. Makt överförs från demokratiska organ till marknaden och till rättsapparaten.
I den avslutande delen av Velferdsstatens vekst – og fall? skriver Wahl om vad som behövs för att vända utvecklingen. Än en gång berättas historien om den så kallade Trondheimsmodellen där fackföreningarna beslöt sig för att själva driva valkampanj och pressa partierna på frågor om välfärden inför lokalvalet 2003. Det följdes av en bred allians inför valet 2005. Den segrande rödgröna koalitionens regeringsdeklaration uppfattades som en ny, radikal politisk kurs, och entusiasmen steg i fackliga kretsar och bland många aktivister. Så här långt börjar historien nu bli välkänd i samma kretsar i Sverige, såväl genom Wahls många egna besök här i landet som genom Aron Etzlers bok om Trondheimsmodellen.20

När LO-distriktet i Stockholm skrev sin välfärdsplattform studerade de också Trondheimsmodellen och refererade till den vid olika offentliga framträdanden. Det är ett av flera tecken som skulle kunna förleda välfärdsförsvararna i Sverige att tro och hoppas att de rödgröna överenskommelserna nu är fröet till en svensk Trondheimsmodell.

Önsketänkande och högervridning
Det vore ett önsketänkande. Som jag påpekat tidigare i texten är utvecklingen på sätt och vis precis tvärtom i vårt land. I Norge var fackföreningsrörelsen mer självständig gentemot socialdemokratin och det hade pågått aktiva mobiliseringar i många år dessförinnan. Socialdemokratin hade förlorat stortingsvalet 2001 efter att ha drivit en extremt marknadsorienterad politik. LO-kongressen 2001 beslöt i strid med LO-ledningen att ge pengar inte bara till Arbeiderpartiets utan också till Sosialistisk Venstres valkampanj. Året efter lät sig varken LO:s eller norska kommunalarbetarförbundets ledare väljas in i Arbeiderpartiets styrelse, som en reaktion mot partiets högervridning. I lokalvalen 2003 utropade Höyre det norska kommunalarbetarförbundet – där Wahl verkar – och inte Arbeiderpartiet till sin huvudmotståndare.

Självständigheten gjorde att facket i Norge kunde sätta dagordningen och tvinga alla partier att svara på dess utmaning om välfärden. I Sverige är det snarare det socialdemokratiska partiet som sätter dagordningen och pressar såväl fackföreningar som vänsterpartister att ge upp sina krav. Varje fackförening som intar en kritisk hållning måste först formulera en trosbekännelse till den heliga linjen ”facklig-politisk samverkan”.
Den rödgröna regeringen i Norge har inte levt upp till förväntningarna. Som Wahl skriver: gränsen för regeringens radikala åtgärder går där den blir tvungen att konfrontera starka ekonomiska intressen i samhället. Sosialistisk Venstre har liten förståelse för den sociala kampens roll och har inte kunnat utgöra någon motvikt. Nyorienteringen inom fackföreningsrörelsen har vare sig varit djup eller bred nog.

När Wahl sammanfattar de norska erfarenheterna är den första punkten han nämner att man lyckades skapa en politisk-ideologisk polarisering där facket och andra folkliga organisationer stod fast vid sina principiella ståndpunkter.

Skillnaden är stor mot Sverige, där ett slags högerkonsensus riskerar att ta över redan innan valkampanjen egentligen inletts. Vänsterpartiet pressas högerut, och skulle inte ha fått ingå i samarbetet om det inte accepterat utgiftstaket i statsbudgeten. Folkrörelser och fackföreningar håller andan i väntan på de rödgröna överenskommelserna, och protesterar ännu inte mot de uteblivna löftena om försvar av välfärden.

Kanske hämmas man av logiken att det gäller att fånga mittenväljarna? I så fall finns det verkligen något att lära av Norge. Wahl skriver: ”Det är när de politiska alternativen står klart mot varandra, när de verkliga motsättningarna i samhället inte skyms, utan kommer till uttryck som vänstersidan lyckas bäst med att mobilisera”.21 Han varnar upprepade gånger i boken för att alternativet blir att högerpopulismen går framåt  
– en varning som är högaktuell även i Sverige.

Budkavle som motstånd
Det fordras någon eller några krafter som inte räds polarisering och som står fast vid den principiella kritiken. Privatisering är inte mångfald. Valfrihet är inte samma sak som privatisering. Privat drift med offentlig finansiering är inte OK, eftersom det- om inte annat – leder till ökad privat finansiering, ökad ojämlikhet, svällande kontrollapparater, med mera. Avknoppade småföretag är inte OK – i morgon kan de vara uppköpta av storbolag. Demokratisering – inte privatisering – är lösningen på den byråkratiska toppstyrning som beskrivs av olika debattörer.22

Inte minst behövs det ett program för motståndet. Också ett program tillhör det vi saknat. Vi har alltför länge sagt nej, och formulerat alltför lite konkret om vad som fordras.

Både Wahl och författarna till Sälj hela skiten! avslutar sina böcker med program för att försvara välfärdsstaten.23 Med tanke på att Wahl så hårt betonar det bredare välfärdsstatsbegreppet är det logiskt att många av de krav han tar upp handlar om grundläggande maktförhållanden i samhället, och att han inleder med att kapitalkontrollen ska återinföras. Spekulationsekonomin ska stoppas, skatt på aktiehandel införas, offentliga sektorn användas för att minska arbetslösheten, menar Wahl. En omfördelning ska genomföras genom skatterna, socialbidrag och pensioner ska höjas. Arbetslinjen ska skrotas och arbetet anpassas efter människan.
Programmen sammanfaller i hög grad när det gäller konkreta åtgärder mot privatiseringspolitiken. Författarna till Sälj hela skiten! har hittat en tung pelare att stödja sig mot i form av ett linjetal som Olof Palme höll 1985, där han formulerar ”rågången”.24 Det innebär enligt författarna att säga nej till fri etablering och vinstdrift inom den gemensamma välfärden. Obligatoriska kundvalssystem ska slopas och en utvidgad stopplag mot utförsäljning och skattefinansierad vinstdrift ska upprättas för vård, skola och omsorg.

Vidare ska, enligt författarna till Sälj hela skiten!, ett moratorium införas för nya marknadsexperiment, bolagiseringar och utförsäljningar av statlig verksamhet och offentlig egendom. Det som går att ta tillbaka av det som privatiserats ska återföras i statlig regi.

Det gäller att gjuta nytt mod i folkrörelserna skriver de. Wahl fyller på utifrån den norska erfarenheten med en lång rad konkreta punkter om hur det kan gå till. Facket måste stärkas och de fackliga rättigheterna försvaras. I det ingår att kräva skydd mot avsked, väcka frågan om sextimmarsdagen på nytt och kräva fackligt inflytande över till exempel företagens utflyttning.

Just nu lanseras en nationell budkavle med ett flertal organisationer, bland annat Nätverket Gemensam Välfärd och några fackliga organisationer, som initiativtagare. Budkavlen, som har den lovande inledningsfanfaren: ”Vi vägrar vara kunder på en ’välfärdsmarknad’!”, innehåller ett antal principiellt viktiga ställningstaganden mot privatiseringar, vinstdrift och fri etableringsrätt; för att naturresurser och infrastruktur behålls i samhällets ägo, och för demokratisering av den gemensamma sektorn.

Om ett tillräckligt antal organisationer samlas bakom budkavlen, om de klarar att stå emot vallogikens tryck och stå kvar vid denna position, om antalet underskrifter växer och om sedan aktiviteterna kring budkavlen blommar – ja, då kan det bli den fasta punkt kring vilken försvaret av välfärden byggs under det år som kommer. ■

Maria Sundvall


Artikelförfattaren är läkare på Södertälje sjukhus, där hon deltagit i arbetet för att förhindra en privatisering av sjukhuset. Hon är också aktiv i Nätverket Gemensam Välfärd. Medlem i Socialistiska Partiet. Har tidigare medverkat i Röda rummet, senast med artikeln Sjukvårdsrevolutionen – om privatiseringspolitikens utmaningar i nummer 1-2008.

NOTER:

1) I Rising, I Wiklund, A Willman ”Obegripligt att vårdval införs utan analys av dagens system” Dagens Medicin 19 november 2008.
2) M Sahlin, P Eriksson, M Wetterstrand, L Ohly, ”Så ska vi göra Sverige till ett bättre land att leva i”, DN Debatt 6 september 2009.
3) ”Ojämlikheten den viktigaste vårdfrågan”, Läkartidningen 30-31 2009)
4) C Jämtin, ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”, DN Debatt 28 juli 2009
5) R Noord, L Grönblad, J Nygren, A Ljungdell, M Nilsson, T Johansson. ”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” DN Debatt 30 juli 2009. K-O Feldt, ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. DN Debatt 4 augusti 2009.
6) H Brors, ”Långt kvar till vinnarstrategi”, Dagens Nyheter 15 augusti 2009.
7) Se bl a ”Miljardavtal slöts utan politisk insyn”, Svenska Dagbladet 15 maj 2009.
8) ”Privatvården ger miljarder” och ”Vi har levererat sjukvård till ett lägre pris”, Dagens Nyheter 10 september 2009.
9) A Wahl, Velferdsstatens vekst – og fall? Gyldendal, 2009. Alla översättningar ur boken i artikeln är mina egna.
10) Wahl s 30.
11) Wahl s 46.
12) J Brink, J Ergon, P Gustavsson, K Werne. Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserarden gemensamma välfärden. Ordfront, 2009.
13) Brink m fl, s 18-19.
14) H Blomqvist, Den röda tråden. Arbetarrörelsens historia – en alternativ översikt. Röda Rummet, 1989 s.141 ff.
15) Wahl s 62 f.
16) Wahl s 88-91.
17) ”Facklig förnyelse”, Dagens Nyheter 21 augusti 2009.
18) Wahl s 175-76.
19) Wahl s 216.
20) A Etzler, Trondheimsmodellen: radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Karneval, 2007.
21) Wahl s 256.
22) Se t ex insändare ”Sluta motarbeta privatvården, S” i Expressen, 12 september 2009.
23) Wahl, s 267-271. Brink m fl s 153-163.
24) Brink m fl, s 44, s 154.

Maria Sundvall

Publicerad: 2009-10-21

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK