Viktorianska hitlåtar
DEN GUDOMLIGA FÅNIGHETEN
Gilbert & Sullivans komiska operor
på sitt tredje sekel
Ur Kapten Stofil nr 10
Kompositören Arthur Sullivan och författaren William S Gilbert skrev tillsammans fjorton operor med Mikado och HMS Pinafore som största succéer. Två allvarliga herrar, som aldrig lade bort titlarna med varandra och ofta hamnade i uppslitande konflikter, skapade några av den viktorianska erans roligaste och mest fantasifulla verk.
Martin Kristenson
"Life is a joke that´s just begun!"
– W S Gilbert (Mikado)
"There´s a lot to be said for making people laugh. Did you know that that´s all some people have?"
– Preston Sturges (Med tio cents på fickan 1941)
Tycker ni att det här låter som ett bra uppslag till en opera?
En ung man, Frederic, sätts som lärling hos ett gäng sjörövare därför att hans lomhörda barnsköterska missuppfattat föräldrarnas önskan om att deras son ska bli lots
(pilot) och istället får för sig att de vill att han ska bli pirat. Frederic är kontraktsbunden att tjäna hos piraterna tills han fyller 21 år, och när den dagen äntligen kommer bestämmer han sig för att lämna rövarbandet. Den vackra Mabel erbjuder sig att hjälpa honom att bli en hederlig man, och inom kort är de djupt förälskade i varandra. Dessvärre upptäcker Frederic att han är född den 29 februari under ett skottår, och därför inte alls är 21 år, utan bara fem! Han kan således inte lämna piraterna förrän efter ytterligare 60 år. Den plikttrogne Frederic förmår inte bryta sitt kontrakt, men Mabel lovar att vänta på honom. Efter en kamp mellan pirater och poliser, ur vilken piraterna går segrande, befaller dock polischefen att piraterna ska ge sig "i drottning Victorias namn". Då kapitulerar piraterna villkorslöst, "för med alla våra fel och brister, så älskar vi vår drottning". Frederic står plötsligt fri att gifta sig med Mabel.
Vare sig ni tycker att det är ett bra uppslag eller inte, så har det redan använts. Historien ligger till grund för en av Gilbert & Sullivans mest älskade operor,
The Pirates of Penzance; Or, The Slave of Duty från 1879. Den är ett typexempel på den form av nonsensberättelser, med satiriska inslag, som författarparet excellerade i. Säkert tycker många att det hela låter obeskrivligt fånigt, men det är, vill jag påstå, en
gudomlig fånighet vi här har att göra med. Vem som helst kan vara fånig, men det är få förunnat att vara det på ett sätt som befriar, som lyfter oss från vardagen, kopplar bort förnuftet och låter höger hjärnhalva regera. En sådan fånighet är långt ifrån ovanlig i operettvärlden, se bara på Offenbachs
Pariserliv – det ligger något djupt trösterikt i att se en grupp operasångare, seriösa män och kvinnor som ägnat åratal åt att skola sina röster, stå och sjunga "din rock har spruckit där bak / din rock har spruckit där bak". Beppe Wolgers kallade det
vårt kära strunt. Engelsmännen kallar det
topsy-turvy:
The other night, from cares exempt,
I slept – and what do you think I dreamt?
I dreamt that somehow I hade come
To dwell in topsyturveydom –
Where vice is virtue – virtue vice:
Where nice is nasty – nasty nice:
Where right is wrong and wrong is right.
Where white is black, and black is white.
(W S Gilbert)
ETT OSANNOLIKT PAR
Att William Schenck Gilbert (1836-1911) och Arthur Seymour Sullivan (1842-1900) skulle samarbeta, eller överhuvudtaget träffas, var långt ifrån en självklarhet. De kom från helt olika håll och rörde sig inte i samma kretsar. Sullivan var den "seriösa" musikens stora hopp i England. Han komponerade symfonier och kantater, umgicks med prinsen av Wales och andra samhällstoppar, och drömde om att skriva en storslagen, allvarligt syftande opera. Tanken att han skulle skriva komiska operetter ansågs nästan stötande.
Gilbert var från början jurist, men övergick 1861 till att skriva skämtverser till tidningen Fun under signaturen "Bab". Han skrev också teaterpjäser, ofta komiska småstycken, men även han hade ambitionen att skriva allvarlig dramatik.
Sullivan var den som ivrigast försökte komma ifrån de komiska operetterna och ägna sig åt något "riktigt", men paradoxalt nog var det han som först gav sig genren i våld.
Cox and Box, som stycket hette, tillkom mer eller mindre av en slump. Dramatikern och blivande Punch-redaktören F C Burnand ville ha något att underhålla sina gäster med vid en privat fest, och föreslog Sullivan att de tillsammans skulle göra opera av Maddison Mortons fars
Box and Cox. Musiken komponerades på några dagar, och stycket var aldrig tänkt att uppföras offentligt, men blev en stor succé när den ändå sattes upp vid en specialföreställning 1867. Att Sullivan hade gott handlag med det komiska framgår av att detta tillfällighetsstycke fortfarande spelas på engelska scener. De två komponerade ytterligare en komisk opera 1867,
Contrabandista, som dock inte blev samma framgång, och Sullivan kände nu att han fått nog av nonsenspjäser.
Gilbert och Sullivan möttes första gången 1869. Tillsammans med sin vän och kollega Frederic Clay besökte Sullivan repetitionerna av en Gilbert-pjäs till vilken Clay skrivit musiken. Clay presenterade de båda herrarna för varandra, och Sullivan hälsade med några korta artighetsfraser. Gilbert däremot överraskade sin blivande kompanjon med följande häpnadsväckande replik:
"Det är ett nöje att träffa er, Mr Sullivan, eftersom ni kommer att kunna avgöra en diskussion som just har kommit upp mellan mig och Mr Clay. Det är min åsikt att när en musiker som behärskar många instrument vill uttrycka ett musikaliskt tema, så kan han göra det lika perfekt med Merkurius tetrakord (vilket vi ju alla vet är helt utan diatoniska intervall) som med den mer avancerade disdiapasonen (med de vanliga fyra tetrakorden och den resterande tonen) som, vilket jag inte behöver påminna er om, i sin enkla konsonans omsluter alla enkla, dubbla och omvända ackord."
Sullivan tvekade en stund, och bad sedan Gilbert upprepa frågan. Till slut svarade han att han skulle tänka på saken. Det tog ett tag för Sullivan att inse att han fått ett första smakprov på Gilberts speciella sinne för humor. Självklart hade Gilbert ingen aning om vad han pratade om; orden hade han hittat i
Encyclopaedia Britannica, och han var bara nyfiken på hur en musiker skulle reagera på dem. (Gilbert fick aldrig något svar på sin fråga. "Han grubblar säkert fortfarande över det", sa han i en intervju tjugo år senare). Detta första möte ledde dock inte omedelbart till något samarbete. Det skulle dröja ytterligare två år innan de möttes igen.
THESPIS, TRIAL BY JURY, THE SORCERER
Det var teatermannen John Hollingshead som åter sammanförde dem. Han hade fått ett manuskript till en "grotesk opera i två akter" av Gilbert,
Thespis; Or, The Gods Grown Old, och föreslog Sullivan att skriva musiken, något denne genast tackade ja till.
Thespis är en fantasi byggd på grekiska gudasagan på samma sätt som Offenbachs
Orfeus i underjorden. Den blev ingen större succé, och spelade bara 64 föreställningar (några fler uppsättningar lär det heller aldrig bli; musiken till pjäsen har gått förlorad). Mr Gilbert och Mr Sullivan gick återigen åt var sitt håll, och hade inga planer på att återuppta sitt samarbete. Sullivan ägnade några år att komponera högt syftande musikstycken, av vilka den kristna kampsången
Onward, Christian Soldiers! (Framåt, Kristi stridsmän!) blivit mest berömd. Gilbert skrev ett antal pjäser i olika genrer, från satir till melodram.
Om det inte hade varit för teaterproducenten Richard D´Oyly Carte (1844-1901) hade det aldrig blivit flera Gilbert&Sullivan-operor, och som författarpar hade de knappt blivit ens en fotnot i musik- och teaterhistorien.
D´Oyly Carte drömde om att skapa en scen för engelsk komisk opera, men det hade länge stupat på brist på pengar och bra originalmaterial. Under arbetet med en uppsättning av Offenbachs operett
Perichole insåg han att föreställningen var för kort och att han behövde ytterligare ett stycke som utfyllnad. Han stötte ihop med Gilbert och mindes dennes samarbete med Sullivan några år tidigare. D´Oyly Carte föreslog därför att de skulle skriva en ny operett tillsammans; resultatet blev
Trial by Jury, där Gilbert fick god användning av sin erfarenhet av engelskt rättsväsen. Det blev en omedelbar publikframgång, och spelades131 gånger, långt efter att Offenbachs stycke lagts ned. Det är den kortaste av G&S:s operor, och den enda som saknar talad dialog.
Året efter
Trial by Jury utsågs Sullivan till hedersdoktor vid universitetet i Cambridge, vilket bara ökade trycket på honom att skriva något Stort och Seriöst, istället för komiska operetter. Brodern Fred Sullivan, som spelat domaren i
Trial by Jury, avled 1877, endast 39 år gammal, något som gjorde Sullivan än mindre hågad att ägna sig åt sceniskt persiflage (slå upp!). Det var vid den här tiden som Sullivan komponerade den vackra "The Lost Chord" med text av Adelaide Proctor, en sång som växte fram ur sorgen efter brodern, och som lever kvar än i dag.
Det var fortfarande inte givet att Gilbert och Sullivan skulle fortsätta sitt samarbete, men D´Oyly Carte envisades, och efter framgången med
Trial by Jury var han förstås ännu mer ivrig. De båda herrarna tackade ja, och slog sig genast på att skriva en riktig helaftonsföreställning i två akter. Den här gången blev det en sagohistoria av ett slag som Sullivan snart skulle komma att avsky, men som ännu hade nyhetens behag för dem båda. Den hette
The Sorcerer, fick sin premiär 1877, och handlade om de vådliga konsekvenserna av att en hel by dricker ett kärlekselixir som en kringvandrande försäljare prånglar ut. Det var nu G&S började bli ett varumärke, och för första gången fick de full kontroll av produktionen. De skaffade sig en permanent ensemble, och i fortsättningen skulle rollerna skapas direkt för dem. Gilbert engagerade sig med liv och lust i regin, på ett sätt som vid denna tid var ganska ovanligt.
The Sorcerer gjorde stor lycka, men var ingenting emot den enorma succé som väntade dem med nästa opera.
PINAFORE MANIA
Knappt 100 år före Beatle mania talade man i London och övriga England om Pinafore mania. Överallt sjöng man melodier, och citerade dialogen ur,
HMS Pinafore; Or, The Lass That Loved A Sailor, som hade premiär den 25 maj 1878. Stycket var dock inte någon omedelbar framgång. London stod mitt uppe i en värmebölja, och stadens teatrar spelade för tomma bänkrader. Det var först när Sullivan i augusti samma år dirigerade ett antal promenadkonserter, och inkluderade ett potpurri ur
Pinafore, som ryktet började spridas om Gilbert & Sullivans nya verk, som vid det laget var nedläggningshotat.
Intrigen till operan är den enklast tänkbara, den gudomliga fånigheten i sin renaste form, och Gilbert hade som så ofta annars hämtat materialet från några av sina egna verser i tidningen Fun. Sullivans musik var, också som så ofta annars, oemotståndligt medryckande. Att kompositören till denna glada och melodiösa musik led av svåra njurstensanfall under arbetet är obegripligt att tänka sig: "Jag komponerade några takter, men blev sedan nästan okänslig av smärta. När anfallet var över, kunde jag skriva lite till ända tills nästa attack drabbade mig."
Pinafore handlar om besättningen på fartyget med samma namn, och den unge sjömannen Ralph Rackstraw som haft oturen att bli förälskad i kaptenens dotter Josephine, en omöjlig kärlek p g a klasskillnaden. Josephines far vill dessutom gifta bort dottern till den betydligt äldre sjölorden Sir Joseph Porter, som trots sin titel aldrig varit till sjöss. Innan Ralph och Josephine hinner rymma från skeppet avslöjar dock Ralphs och kaptenens gamla amma att hon råkat förväxla dem som spädbarn, och att Ralph egentligen är av kaptenens höga rang och vice versa. Ralph som nu är kapten blir fri att gifta sig med Josephine, och den f d kaptenen blir matros och gifter sig med sin gamla amma.
Kring denna bagatellartade intrig bygger Gilbert en föreställning fylld absurditeter och nonsens, men här liksom i flera andra av hans libretton finns också plats för samhällssatir, här finns en respektlöshet och misstro mot auktoriteter som måste ha känts befriande för samtiden. Gilbert var långt ifrån någon revolutionär, men han hade sinne för det absurda i det viktorianska samhället. I
Pinafore drev han med militär disciplin och klasskillnader, i den efterföljande operan
The Pirates of Penzance; Or, The Slave of Duty med pliktkänslan, och i
Patience; Or, Bunthorne´s Bride från 1881 med skönandarna i tidens kulturliv (faktum är att Oscar Wildes berömda USA-turné arrangerades av D´Oyly Carte för att amerikanerna skulle förstå vad som parodierades i
Patience). Det fanns dock gränser för hur långt Gilbert kunde gå:
Patience var ursprungligen tänkt som en satir över kyrkans män, men ämnet ansågs för brännbart och kasserades. Däremot förlöjligas den engelska nationalismen i en sång i
Pinafore:
He is an Englishman!
For he himself has said it,
And it´s greatly to his credit,
That he is an Englishman!
That he is an Englishman!
For he might have been a Roosian,
A French, or Turk, or Proosian,
Or perhaps Itali-an!
Or perhaps Itali-an!
But in spite of all temptations
To belong to other nations,
He remains an Englishman!
För en nutida publik är det ändå den mer allmängiltiga satiren och nonsenshumorn som går fram. Vem känner i dag till chefen för Londons brandförsvar, kapten Shaw, som gjorts odödlig i operan
Iolanthe; Or, The Peer and the Peri (1882), och vem kan utan hjälp av handböcker identifiera Sir Joseph Porter i
Pinafore som en parodi på W H Smith, sjölord i Disraelis regering, som inte heller varit till sjöss, och av sin samtid fick finna sig i att kallas "Pinafore Smith"?
THE PIRATES OF PENZANCE
Parallellen med Beatlesfebern ovan kan dras ett stycke längre;
HMS Pinafore var Gilbert&Sullivans första internationella succé, och i USA gjorde man sig redo för ”the British Invasion”. Eftersom det inte fanns några internationella copyrightlagar på den tiden kunde vem som helst i USA sätta upp sin egen
Pinafore, och inom kort spelades över fyrtio uppsättningar av operan i Amerika, ofta av mycket dålig kvalitet. Det enda författarparet kunde göra var att ta med sin egen ensemble till New York och visa hur det skulle göras. De amerikanska piratföreställningarna gav dem också inspiration till nästa opera.
The Pirates of Penzance hade premiär i New York den 31 december 1879, och öppnade i London den 3 april året efter. En engelsk urpremiär, en speciell copyrightföreställning, hade ägt rum i Paignton dagen innan New York-premiären. Gilbert&Sullivan hade nu fullt sjå att hinna före piratuppsättningarna. Vid det här laget möttes varje ny G&S-opera med stor nyfikenhet och förväntan.
Pirates är en sagofantasi, som utspelar sig i ett never-neverland. Inte ens titelns
Penzance återfinns i själva pjäsen. Den lilla satir som förekommer är mild och vänlig, men ändå lär drottning Victoria ha blivit förargad över referenserna till henne i föreställningens final. Gilbert kostar också på sig att driva med sitt eget nonsensdiktande. Major-General Stanley räknar upp alla sina färdigheter i en sanslös tungvrickningsramsa, och sjunger bl a:
Then I can hum a fugue of which I´ve heard the music´s din afore
And whistle all the airs from that infernal nonsense Pinafore
Sporrade av dessa succéer fortsatte Gilbert och Sullivan sitt samarbete. Efter
Patience följde
Iolanthe (1882) och
Princess Ida; Or, Castle Adamant (1884), den sistnämnda en i dag inte särskilt fräsch satir över bildade kvinnor. Gilberts reaktionära kvinnosyn genomsyrar dessvärre flera av operorna: ”Om de /kvinnorna/ var unga, vackra och onyttiga var han redo att dyrka dem, men om de steg ned från piedestalen var han lika redo att håna och bespotta dem för deras underlåtenhet att leva upp till hans ideal”, skriver W A Darlington i sin bok om Gilbert & Sullivan.
1883 adlades Arthur Sullivan, som nu på allvar började fråga sig vad han egentligen höll på med. Skulle han slösa bort sitt liv på komiska operor, på Gilberts
topsy-turvy-nonsens, eller skulle han ta sig i kragen och skriva den där stora och seriösa operan som alla väntade på? En kritiker i
Musical Review skrev uppfordrande att
Sir Arthur Sullivan inte kunde tillåta sig samma saker som
Mr Arthur Sullivan hade gjort, och att den adlade kompositören nu borde passa på tillfället att återvända till den seriösa musiken varifrån han kommit. När Gilbert ovanpå detta kom dragande med ytterligare en sagohistoria med inslag av trolleri (den här gången gällde det ett magiskt piller som förändrade folks personlighet) tyckte Sullivan att han hade fått nog.
The Sorcerer hade handlat om en kärleksdryck,
Iolanthe om älvor; nu fick Gilbert variera sig lite om det skulle bli något mer samarbete.
INTE LIKA BRA SOM MIKADON
Man kan undra varför Sullivan ändå fortsatte att skriva opera med Gilbert, när han så gärna ville ägna sig åt annat. En orsak var rent ekonomisk: han var tvungen om han ville fortsätta sin extravaganta livsstil, och sina utsvävningar vid spelborden i Monte Carlo. Han ville heller inte svika sin gode vän D´Oyly Carte, och – självklart! – han hade humor och tyckte helt enkelt om att skriva komiska operor.
Men så var det ju det här med Gilberts älvor och trolldrycker…
Enligt legenden fick Gilbert uppslaget till sin nya opera efter att ett japanskt svärd på väggen i hans arbetsrum trillat ned. En japansk historia med gott om utrymme för parodier och satir – nu blev Sullivan intresserad igen. Resultatet blev Gilbert & Sullivans största succé någonsin,
The Mikado; Or, The Town of Titipu som hade premiär den 14 mars 1885. I
Mikado är både Gilbert och Sullivan i högform; Gilberts texter är fyndiga och infallsrika, och Sullivans musik består praktiskt taget bara av – i brist på bättre uttryck – riktiga hitlåtar.
Handlingen är så snurrig att den inte låter sig refereras här, men den innefattar en lag som föreskriver dödsstraff för att ha flirtat, och en samvetsöm skarprättare som måste avrätta någon för att inte själv bli avrättad. G K Chesterton såg
Mikado som en svidande satir över det viktorianska England, och jämförde pjäsen med Swifts
Gullivers resor. Det är möjligt att han hade rätt, men en modern publik behöver inte fundera så mycket på det. Det går fortfarande att njuta av berättelsens absurdism, av det lätta handlaget i texter och melodier, och driften med allmänmänskliga svagheter som girighet, svartsjuka och maktbegär.
Gilbert och Sullivan skrev ytterligare fem operor tillsammans med varierande framgång, men någon succé i paritet med
Mikado blev det aldrig mer. Även om de nya operorna var väl så bra som de tidigare, krävde stora delar av publiken en ny
Mikado. Det gick så långt att Gilbert galghumoristiskt föreslog att deras nya opera skulle få titeln
Kensington Gore; Or, Not So Good as The Mikado (den döptes till slut till
Ruddigore; Or, The Witch´s Curse).
DEN STORA MATTSTRIDEN
Mycket har sagts om Gilberts och Sullivans olika personligheter och temperament; Gilbert, den buttre och koleriske satirikern med vass tunga, och Sullivan, utåtriktad sällskapsmänniska med smak för hasardspel. De umgicks knappast alls privat, och lade aldrig bort titlarna med varandra, men deras samarbete präglades hela tiden – även under de värsta konflikterna – av ömsesidig respekt för varandras konstnärskap.
För det mesta var det Sullivans önskan om att skriva en
grand opera som äventyrade deras kompanjonskap. Drottning Victoria själv hade uppmuntrat honom att våga sig på ett sådant projekt. Efter operan
The Yeomen Of The Guard; Or, The Merryman And His Maid (1888), ett ovanligt allvarligt stycke för att vara Gilbert & Sullivan, började Sullivan klaga över att han hela tiden tvingats underordna sig Gilberts texter; att musiken alltid kom i andra hand. Gilbert å sin sida tyckte att han alltid fått offra sig för Sullivans musik, och om de skulle fortsätta skriva tillsammans måste det bli som ”mästare och mästare – inte som mästare och tjänare”. Sullivan svarade att han, med undantag för det musikaliska, behandlades som en nolla på teatern, och därmed var grälet igång ordentligt. Bråket varade i några veckor, men lade sig till slut. Det var dock blotta intet mot ”den stora mattstriden” som skakade om det engelska kulturlivet något år senare. I sin historik
The Gilbert & Sullivan Book har Leslie Baily vikt ett helt kapitel åt en redogörelse för denna strid.
I april 1890 skrev Gilbert ett upprört brev till Sullivan där han påpekade det orimliga i att kostnaden för uppsättningen av operan
The Gondoliers; Or, The King Of Barataria uppgått till hela £4 500:-, i vilket pris ingick en matta utanför teatern för £500:-. Det skulle visa sig att mattan i själva verket bara kostat £140:-, men Gilbert lät sig ändå inte lugnas. Kompanjonerna Gilbert/Sullivan/D´Oyly Carte hyrde teatern av ägaren D´Oyly Carte, och enligt kontraktet skulle de endast dela kostnaderna för ”reparationer förbundna med föreställningarna”; Gilbert hävdade att mattor inte kunde räknas dit. Sullivan, som var nära vän med D´Oyly Carte och dessutom var upptagen med arbetet på sin stora opera, gjorde allt för att hålla sig utanför bråket, vilket bara gjorde Gilbert än mer rasande. Carte svarade sårat att en utsliten matta självklart är förbunden med föreställningarna, att han och hans fru (med vilken han drev teatern) arbetat som slavar för Gilbert&Sullivans räkning, medan Gilbert bara kom till teatern och bråkade. Allt hårdare ord utväxlades, och till slut skrev Gilbert till Sullivan: ”Det är till slut dags att sätta punkt för vårt kompanjonskap. /…/ Jag har skrivit ett brev till Carte och meddelat att han inte får producera eller framföra några av mina libretti efter julen 1890. Efter att
The Gondoliers lagts ned kommer våra gemensamma verk aldrig mer att framföras offentligt.”
Gilbert nöjde sig inte med detta. Han lät stämma Carte och Sullivan, och den efterföljande rättegången blev en medial sensation. Hela denna absurda historia är som hämtad ur någon av Gilbert & Sullivans operor. Pressen drog mycket riktigt ironiska paralleller till deras andra opera
Trial By Jury, som utspelar sig i domstolsmiljö, men för den hetlevrade Gilbert var konflikten på blodigt allvar. Förhandlingarna var uppslitande, men slutade ändå i förlikning. Viktig för utgången var D´Oyly Cartes fru Helen, som fick utnyttja all sin diplomatiska talang för att försona de två kombattanterna. Striden blåstes av, men allt var inte glömt. I ett brev till Gilbert sammanfattade Sullivan sina känslor: ”Jag är både fysiskt och själsligt illamående av denna eländiga affär. Jag har fortfarande inte kommit över chocken av att se våra namn sammankopplas, inte för något lysande och internationellt hyllat verk, utan för en bitter fiendskap över några få, ynka pund.”
Efter mattstriden samarbetade Gilbert och Sullivan trots allt om ytterligare två operor, den satiriska
Utopia, Limited; Or, The Flowers of Progress (1893) och
The Grand Duke; Or, The Statutory Duel (1896). Sullivans villkor för att gräva ner stridsyxan var att mattgrälet aldrig mera nämndes. Publiken gladdes åt att se Gilbert och Sullivan tillsammans igen på scenen efter premiärföreställningen av
Utopia, Limited.
Gilbert adlades 1907, 24 år efter Sullivan. När Sullivan dog 1900 sa Gilbert i sina minnesord: ”Jag minns allt han har gjort för att låta sitt geni sprida något av sin glans på min oansenliga person.” Helt visst var detta ärligt menat, trots att samarbetet knakat i fogarna allt som oftast.
Gilbert skulle motvilligt komma att inse att det bara var tillsammans de kunde skapa mästerverk; på egen hand lyckades ingen av dem komma upp till samma nivåer. Efter Sullivans död försökte Gilbert hitta en lika kongenial kompositör, men utan resultat: ”En Gilbert är inte mycket att ha utan en Sullivan – och jag hittar ingen!”
Det märkliga var nog ändå att dessa operor överhuvudtaget blev skrivna. Att två så olika personligheter kunde samarbeta under så lång tid är bara det anmärkningsvärt. Att dessa festliga, glada och…ja, gudomligt fåniga stycken kunde komma till under ideliga konflikter och svåra sjukdomar, Sullivans njursten och Gilberts gikt, gör prestationen än mer enastående. Synd bara att de inte själva helt förmådde uppskatta sin insats. Det är typiskt att båda ansåg den förhållandevis allvarliga operan
The Yeomen Of The Guard vara deras bästa gemensamma verk.
Kanske var det med en känsla av besvikelse som Sullivan, men också Gilbert, såg tillbaka på sina liv. Hade de levt upp till de förväntningar som ställts på dem, hade de skapat något av bestående värde?
Sullivan skulle förmodligen blivit förvånad om han fått veta att nästan allt av hans mera ambitiösa verk glömts bort av eftervärlden, medan däremot de lättsamma operetterna blivit odödliga. Både han och Gilbert var barn av en tid som inte värderade underhållning särskilt högt, och kunde förstås inte föreställa sig att deras enkla nonsensstycken skulle spelas ännu mer än hundra år efter premiären.
Sullivan skrev till slut sin stora opera,
Ivanhoe (1891), det blev en kortlivad framgång, men har sedan dess aldrig mera uppförts. Gilbert hade kanske inte lika högtflygande ambitioner som Sullivan, men också han hoppades på att bli erkänd som ”seriös” dramatiker. ”Jag kan mer än klä mig i narrkåpa”, lär han ha muttrat.
När man läser Gilberts och Sullivans självförebråelser i brev och dagböcker vill man ropa till dem genom seklerna:
-Sträck på er! Ni har fått tusentals människor att skratta åt era skämt och vissla era melodier. Det smäller lika högt, om inte högre, än vilken
grand opera som helst!
Tack till
Johan Kugelberg för väldigt mycket, i synnerhet
Mikado i London, och till
Catharina Rehn för översättningshjälp och värdefulla tips.
Aktuellt
I skrivande stund spelar The D´Oyly Carte Opera Company i London
HMS Pinafore; Or, The Lass That Loved a Sailor www.doylycarte.org.uk.
Film
Mike Leigh
(Hemligheter och lögner, Naken) gjorde 1999
Topsy-turvy, en film som handlar om vedermödorna bakom uppsättningen av
Mikado. Den fick tyvärr aldrig svensk biopremiär, men finns att köpa på video och DVD. Redan 1953 gjordes en film om G&S:s liv, den hette
The Story of Gilbert and Sullivan, och regisserades av Sidney Gilliat. Den innehåller många utdrag ur operorna. En tidig Gilbert&Sullivan-filmatisering är Victor Schertzingers färgfilm
The Mikado från 1939. Finns tillgänglig på DVD. 1987 medverkade Eric Idle i en TV-uppsättning av
Mikado, som fortfarande kan hyras i välsorterade videobutiker.
The Mikado kan också ses på video i en uppsättning av D´Oyly Carte Opera Company (1992 Indigo productions). För den verklige kalenderbitaren: i sin sista film,
Den siste gunfightern (The Shootist 1976), sjunger John Wayne i en scen ”Titwillow” ur
Mikado. Sången ”We´re called Gondolieri” från
The Gondoliers kan avlyssnas i Anthony Minghellas
The Talented Mr Ripley (1999), och i thrillern
Handen som gungar vaggan (1992) visslar husfadern melodier ur
Pinafore och Pirates.
Köp skivorna! Spela dataspelet! Lägg pusslet! Skaffa T-shirten!
The Gilbert and Sullivan Society, Bernard Goss, 64 Arundel Avenue, Sanderstead, Surrey. CR2 8BB England.
Samtliga Gilbert&Sullivan-operor, noter, teateraffischer m m, kan köpas från The D´Oyly Carte Opera Company (webadress se ovan).
Läs rubbet!
The Complete Plays of Gilbert and Sullivan (The Modern Library, Random House).
Parodier på Gilbert & Sullivan
Satirikern Tom Lehrer är en stor beundrare av Gilbert & Sullivan. På skivan
An Evening Wasted With Tom Lehrer (Decca) använder han sig av melodin till “I am the very pattern of a modern Major-General” från
The Pirates of Penzance för sin egen sång “The Elements”, och på samma skiva framför han en kärleksfull parodi på G&S i numret ”Clementine”, där han med en Shakespeare-parafras beskriver operorna som ”full of words and music, signifying nothing”.
En rolig och mycket träffande parodi på Gilbert and Sullivan återfinns också på Anna Russells
The Anna Russel Album? (Sony Masterworks) i det instruktiva numret ”How To Write Your Own Gilbert And Sullivan Opera”.
Gilbert&Sullivan i Sverige:
Gilbert&Sullivan har av någon anledning aldrig slagit igenom i Sverige. Nedanstående lista över svenska uppsättningar är knappast komplett, men en fullständig lista skulle troligen inte bli mycket längre:
Mikadon
1890 Vasateatern (Stockholm)
1913 Oscars (Stockholm)
1925 Oscars (Stockholm)
1993 Opera Semplice på Kirsebergs teater (Malmö)
Gondoliererna
1890 Djurgårdsteatern (Stockholm)
HMS Pinafore
1980 Kungliga Operan på Oscars (Stockholm)
Ruddigore
1990 Musikhögskolan (Örebro)
Tilläggas kan att 1980 års uppsättning av
Pinafore sattes upp av Hasse Alfredson, som både översatte och regisserade operan, samt spelade Sir John Porter.
Visste ni att…
… Arthur Sullivan hade en papegoja som kunde sjunga ”I´m called Little Buttercup”-sången ur
HMS Pinafore?
Publicerad: 2003-04-04
Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
