Religionen som redskap

Trons roll i det moderna samhället

ur i&m nr 5/02

Religiös analfabetism är ett av skälen till den ökande islamofobin i Sverige liksom famlandet i många etiska frågor. Okunskapen hindrar dialogen och vi inser inte heller att religionerna utgör ”viktiga resurser för meningsskapande”.

Den moderna epoken började med ett uppror mot traditionen. Konventioner, moral, religion och statsskick hade sedan urminnes tider byggt på icke ifrågasatta förutsättningar. Kungens makt kom från ovan. Religionen byggde på uppenbarelse. Moralen var dikterad av själva naturen, med skaparen som garant. Människan var visserligen skapelsens krona, men inte dess lagstiftande centrum. Med renässansen började människan ställas i centrum på ett nytt sätt. De naturvetenskapliga upptäckterna och den kritiska utforskningen av historien ifrågasatte den dittills rådande världsbilden. Hierarkier bröts ned, politik och moral kunde endast motiveras med utgångspunkt i människans inneboende värde, rättigheter och skyldigheter. Så föddes den moderna epoken i människans upptäckt av sig själv som den enda fasta punkt kring vilken världen kan kretsa. Ingen tradition, inga konventioner, ingen religion med anspråk att tala på en högre makts vägnar kan göra anspråk på att vara grunden för den mänskliga samlevnaden. Enskilda och grupper kan åberopa sig på religion eller tradition, men någon gemensam grund för samhällslivet utgör de inte.
Den moderna demokratin kan därför i stor utsträckning kännetecknas som funktionell. Den är ett operativsystem för samlevnaden mellan människor. De mänskliga fri- och rättigheterna utgör visserligen ett slags gemensam värdegrund. Men dels är vi oense om vad som ytterst är grunden för dessa rättigheter, och dels är de i stor utsträckning negativa. Det innebär att man till exempel inte får tvinga någon att tillhöra en viss religion eller ett parti. Man får inte diskrimineras i arbetslivet på grund av kön, ras, etcetera. Åsiktsfriheten garanterar att man slipper förföljelse eller rättspåföljd om man intar en viss åsikt.
Det förefaller som om vi nu upplever en period i de västliga samhällena när de yttersta konsekvenserna av detta dras. Så har man exempelvis hittills tagit för givet att äktenskapet som samlevnadsform skulle främjas av staten. En urgammal tradition. Men vad motiverar den? Endast konventionen och/eller argument från den judisk-kristna moraliska och religiösa traditionen. Därför eftersträvas i dag i största möjliga utsträckning jämställdhet mellan samlevnadsformer, inklusive rätt för homosexuella att adoptera barn. Argumenten i den senare diskussionen har enbart varit av lämplighets- eller konsekvenstypen. Vad annars? De enda verkliga argumenten bygger ju på värderingar. Men värderingar bygger ytterst inte på rationella skäl, åtminstone inte av den vanliga sorten. Värderingar bygger på tradition, konvention, religion och inte minst på erfarenhet. Men inget av detta kan motiveras annat än i efterhand, genom eftertanke.
Religionens roll i det moderna samhället bestäms av dessa förhållanden. Eftersom religionen i stor utsträckning bygger på tradition och på urgamla kollektiva erfarenheter är det religionen, i den klassiska meningen, som måste stå till svars. Hur kan man tro på något som anses uppenbarat och nedtecknat i heliga skrifter för så länge sen? Hur kan man omfatta en moral som inte har sin utgångspunkt i den autonoma människan utan i en traderad erfarenhet? Religionen tenderar att underordnas det autonoma mänskliga förnuftet. Motsatsen är fundamentalism. New Age har inte dessa problem, eftersom det är en individualiserad form av religion utan de traditionella religionernas sanningsanspråk.
Som teolog, skolad i en kritisk akademisk tradition men med bibehållet anspråk att argumentera utifrån kristendomens källor, blir jag ofta förvånad och irriterad över att det här antydda perspektivet så totalt dominerar vårt samhälle och kultur. Vi har dock lärt oss att läsa Bibeln och traditionen historisktkritiskt. Ingen hävdar i dag att Mose skrivit Moseböckerna. Kreationismen är en kortslutning, måhända en reaktion på en naturvetenskaplig övertro. Israels historia är historien om folkets erfarenhet med Gud, en utvecklingshistoria som utmynnar i den förfinade rabbinska skrifttolkningen respektive i kristendomen. Medan nutida kulturskribenter vid läsning av Bibel 2000 kan höja ett varnande finger för den gammaltestamentlige patriarkaliske krigarguden visste redan kyrkofäderna att utvinna en andlig innebörd i dessa texter. För
att inte tala om det på negativa erfarenheter av teologi och mystik byggda Gudsbegrepp som står i centrum för teologin i öst och väst. Den kristna traditionen, liksom andra stora traditioner, har en årtusendelång sofistikerad reflexion i teologiska och etiska frågor. Kyrkohistorien kan läsas som en kamp mellan kristna grundprinciper och varje tids och kulturs specifika intressen. Den judisk-kristna traditionens långtidsverkan på vår kultur är i grunden intressantare än de exempel ur historien som vi lyfter fram för att visa hur mycket längre vi kommit än medeltidens människor. Många historiker menar att den mörka medeltiden i själva verket är modernitetens förhistoria.
I sitt uppmärksammade tal i Frankfurt förra hösten var den tyske filosofen Jurgen Habermas inne på detta. Habermas utgick från det sekulära samhället som präglat av ett ömsesidigt erkännande av varandra som självständiga, förnuftiga varelser. Dock tillade han att det sällan observeras i det offentliga samtalet hur mycket som härstammar ur den religiösa traditionen, exempelvis tanken på människors lika värde. Religionen har stått fadder åt det sekulära förnuftssamhället, menade Habermas. Men han tillade att detta riskerar att bli en enkelriktad gata. ”Religionsfrihetens baksida är faktiskt en pacificering av den världsåskådningsmässiga pluralismen, med ojämlika följder. Hittills har den liberala staten krävt endast av de troende att de liksom skall dela upp sin identitet i en privat och en offentlig del. Det är de troende som måste översätta sin övertygelse till ett sekulärt språk innan deras argument kan göra anspråk på att finna gehör hos en majoritet” (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 15/10 2001). Men borde man inte, frågar Habermas vidare, ställa motsvarande krav på den sekulariserade sidan, så att man inte gör sig av med ”viktiga resurser för meningsskapande”. Den sekulära offentligheten måste bevara en känsla för det religiösa språkets artikulationskraft.
Habermas tillämpade det sagda på de etiska problem som uppstått i samband med den moderna gentekniken, särskilt forskningen på embryonala stamceller och så kallad kloning. Utifrån den tekniska rationalitet som råder i vårt samhälle kan man inte i längden förhindra användningen av dessa möjligheter. Den religiösa traditionen, säger Habermas, har i sin uppfattning om skillnaden mellan Skaparen och det skapade bevarat en omistlig insikt, nämligen att människan inte är sin egen skapare. Habermas: ”Den människa som är först med att lägga fast en annan människas karaktär och egenskaper genom att skapa henne efter sitt eget gottfinnande, kommer hon inte samtidigt att förstöra de lika rättigheter och friheter som existerar mellan jämbördiga människor, och som garanterar olikheten mellan dem?”
Remarkabla ord för att komma från en av modernitetens främsta tänkare. Men om Habermas har rätt, och det tror jag, så är denna insikt tillämpbar på vidare områden. Den visar att det autonoma förnuftet inte kan vara ensam domare över den etiska och religiösa traditionen. Det bör i stället råda ett dialektiskt förhållande mellan de båda, för en sak är säker: Det finns ingen väg tillbaka bortom upplysningen och den moderna epoken. Förkastandet av all religiös och etisk fundamentalism, vad nu än detta missbrukade ord skall stå för, är riktig. Men det är inte fundamentalism i sig att omfatta en religiös eller etisk tradition. Dessa är inte bara en samling konventioner och fördomar som man kan ha eller mista, eller en materialsamling ur vilken det autonoma förnuftet kan välja ut det som passar och konstruera sin egen religion. Religioner som haft någon livslängd i historien bygger på kollektiva erfarenheter och traditioner som sträcker sig över generationer. Det finns i dag en tendens att underskatta dessa traditioners formande kraft och i stället enbart se dem som resurser för att uttrycka och tolka individuell religiös erfarenhet. Men deras formande kraft kan vara förklaringen till att de vägrar att dö. Religionerna kan anpassa sig och rentav blomstra i ett sekulärt samhälle, utan att acceptera sekulariseringen som en irreversibel och absolut process.
Vårt samhälle är sekulärt i den mening att kyrka och stat, religion och lagstiftning är skilda åt principiellt och institutionellt. Men samhället behöver därmed inte nödvändigtvis vara sekulariserat, varken i den meningen att folkflertalet inte tillhör något religiöst samfund eller att religionen inte spelar någon konstruktiv roll i samhällslivet. Religionsfriheten är fundamental, men en privatiserad religion är ingen nödvändig följd.
Den tyske författningsdomaren Ernst Wolfgang Böcken förde säger i ett i Tyskland mycket känt uttalande att ”det moderna pluralistiska samhället lever av värden som det inte själv kan skapa”. Detta är också motiveringen för den tyska förbundsrepublikens hållning till de stora religionssamfunden: med bibehållen principiell åtskillnad mellan kyrka och stat ges de dock vissa privilegier i samhällslivet. Detta eftersom religionssamfunden i stor utsträckning är de som bevarar och för vidare de värden som den pluralistiska demokratiska staten bygger på, till exempel människors absoluta och lika värde. Den funktionella demokratin med sina negativt formulerade rättigheter kan inte generera dessa värden, bara skapa goda förutsättningar för detsamma. Måhända skulle den valhänta svenska debatten om skolans kris ha något att lära här. För att inte tala om friskoledebatten, som sällan ens nämner föräldrarätten eller behovet av att skapa miljöer präglade av en konsekvent värde- och livsåskådningsmässig profil.
Den svenska invandringspolitiken, sedan en sådan lanserades i början av 70-talet, har varit nästan konsekvent sekulariserad. Den har varit inriktad på individens integration, men sällan på den grupp som i själva verket varit de flesta invandrares primära tillhörighet och meningsskapande gemenskap. Hemspråksundervisning blev tidigt en rättighet, men vem tänkte på behovet av att vidmakthålla kunskaper om den egna religiösa traditionen? Frågor om stöd till religionssamfunden, när sådant stöd från statens sida slutligen kom till, undantogs från Invandrarverkets kompetens och lades under en särskild statlig myndighet med små resurser. (Jämför min bok Östkyrkor i Sverige).
När religionen som etnisk markör kom in i det allmänna medvetandet under krigen i det forna Jugoslavien var detta något nytt för de flesta. Ändå hade insikten varit användbar redan från början i integrationspolitiken. Mötet med det på den autonoma, oftast sekulariserade, individen inriktade svenska samhället blev en chock för de flesta invandrare.
I lösningen av de integrationspolitiska problem vi står inför vore det av värde att höja respekten för religiösa och etiska traditioner. Därtill krävs kunskap. Att ingenting veta om religion har alltför länge varit comme il faut i svensk offentlighet. Respekt och kunskap går ofta hand i hand. Särskilt inför Islams växande betydelse tycks många stå handfallna. En förankring i den egna religiösa traditionen är ingalunda ett hinder för förståelse och dialog. Snarare tvärtom. En av de varmaste förespråkarna för dialog med andra religioner är påven Johannes Paulus II, vars pontifikat i övrigt anses ha en konservativ profil. Få kyrkoledare har som han tagit initiativ till dialog och förbrödring med särskilt judendom och islam. Ibland kan man undra om inte förträngningen av det religiösa från den svenska offentligheten medverkat till den islamofobi som ibland yttrar sig i det svenska folkdjupet.
Den religiösa analfabetismen främjar inte respekt för religionen, varken andras eller ”den egna”. Och även den som likt Jurgen Habermas betecknar sig själv som ”religiöst omusikalisk” kan se att de religiösa traditionerna tillhandahåller redskap, särskilt i värderingsfrågor, som vi inte kan vara utan. När allt kommer omkring måste även det autonoma kritiska förnuftet inse sanningen i John Donnes ord ”No man is an island”. Vi kommer inte från ingenstans. Vi kommer ur något givet.

Gösta Hallonsten var tidigare verksam vid Lunds
universitet och är nu professor i systematisk teologi vid The Catholic University of America i Washington, Dc

Publicerad: 2003-03-06


Läs mer om i&m (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till i&m (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA