Gör det svårt för varandra

Ur Teatertidningen nr 1/09


Varje regissör och varje teaterchef tror sig kunna bryta ny mark. Varje kollationering andas förväntan och »nu jävlar ska det hända nya saker här«. Varje manusförfattare eller dramaturg brinner för just den här pjäsen. Ändå blir det alltför ofta något annat: konventioner och klichéer sorterade i mappen för politisk korrekthet, menar skådespelaren och dramatikern Sofie Ljungman.

År efter år sätter Sveriges teatrar upp invandrarrelaterade föreställningar, liksom de med feministisk läsart. Gång på gång. Det är väl bra, eller? Ja, det är bra för de redan frälsta som får sin bekräftelse. Man bildar en slags klubb runt politiska uppfattningar och kallar det för vanlig sund humanism eller (vanligare) utmanande stoff. Men nej, det finns inget provocerande eller vågat över de där teateruppsättningarna. Vi känner igen dem för väl. Det är som amerikansk film där man redan i första scenen vet hur det kommer att gå.

Igenkänning är ju ett begrepp inom teaterns värld. Som publik ska man kunna identifiera sig och känna igen stämningar, miljöer, karaktärer. Och ändå ska nya världar öppna sig, inom och utom den enskilde åskådaren. Hur ska det gå till när teatrarna upprepar samma slogan gång på gång: det är synd om de förtryckta. Det är synd om människan. Man ömkar och alla ömkansvärda är offer. Kvinnan är ett offer, barnet likaså. Liksom invandraren i gemen. (Det är aldrig synd om en kompetent karl ur över- eller medelklassen i sina bästa år. Även om han lider.) Jag värnar också om de svaga i samhället, tro inte annat. Men jag saknar komplexiteten och de alternativa perspektiven. Och integriteten.

Jag tror att problemet härrör från det konsensuskrav som råder på teatrarna. Teatersverige är förhållandevis litet. Alla känner alla på något sätt. Viljan till konsensus är därför mycket stark. Man strävar hellre efter ett gott arbetsklimat än nya perspektiv. Alla vill vara med.

Fråga istället för svar

Jag har jobbat med teater professionellt sedan 1996 på både institutioner och fria grupper och upptäckt att de teatrar som hellre problematiserar än repeterar med given läsart har ofta presenterat långt mycket mer intressant teater i slutändan. Publiken har fått komma närmre teaterns väsen, kärnan: de lekfulla momenten i allt utforskande på scenen. Publiken har då fått en fråga att brottas med – inte en färdigtuggad åsikt.

Fler teatrar skulle nog släppa sina politiska och känslomässiga fångar fria om det inte vore så smärtsamt att bryta en skön gemenskap som säkert fungerar både tids- och energibesparande.

Vad är det man håller med varandra om då? Jo, mycket förenklat såhär: de goda slår i underläge. Det är synd om de goda. Att ha makt är fult. (Därför brukar de goda hinna dö innan de hinner få makt.)

Den ultimata huvudpersonen skulle alltså kunna vara en ung muslimsk kvinna med feministiska ideal som inte mäktar med förtrycket. Liknande ideala karaktärsegenskaper verkar finnas med som en ciceron vid sidan om regissören när han/hon läser pjäsmanuset. Vare sig det gäller en uppsättning av »Blodsbröder«, »Tolvskillingsoperan«, »Hamlet« eller någon nyskriven pjäs. Läsarten ger vid handen att hjälten är ett offer för en maktlysten, pengastinn och kall fadersfigur. Offer till skillnad från kamplysten i tillfälligt underläge.

Klichéernas parad

På 1980-talet började man stryka ner i alla Shakespearetexter. Den nya generationens publik orkade inte med alla upprepningar och utläggningar som de redan hade greppat. På 1990-talet la man till några poplåtar och en toppluva på Hamlet och så vart den avdammad för det decenniet. Nu på 2010-talet bör vi stryka i scenuttrycken. Det börjar bli riktigt tjatigt att se en kvinna i röd klänning signalera erotik. Vi förstår omedelbart att hon avses vara kåt. Börjar samma kvinna ondulera med ryggen mot en vägg – en vanlig kombination, så blir vi än mer vissa om sakernas tillstånd. Ser vi två män i kostymer komma gåendes vet vi att »Jaha, här blir det invecklade resonemang om olika potentater och maktförhållanden. De där ska vi helst inte tycka om«. En ung kvinna med utsläppt hår, vit klänning och militärkängor signalerar feministernas förkämpe; en arg flicka på väg mot frigörelse. En medelålders kvinna i lös frisyr och blommig klänning: den lite åsidosatta men välvilliga mamman. Drar hon dessutom lakan med en bister väninna i förkläde och hårklut så har vi hela gamla folkhemmet illustrerat. (Tack och lov för att Norén tar över Folkteatern i Göteborg; nu ryker den klichén). Ett barfotabarn träder in och alla i publiken vet att här kommer sanningen kungöras via barnets klara stämma. Ja, listan kan göras ännu längre, tyvärr.

Förnyelse krävs på flera plan. Släpp fångarna loss och släpp fram egensinnet på teaterscenerna. Ge upp den gamla agendan och våga satsa mer på de frisinnade tolkningarna. Det är dags att höja taket på teatrarna så att fler röster hörs. Bjud inte bara in åsiktsfränder – bjud även in »besvärligt« teaterfolk. Allt för att starta om med nya perspektiv på gamla frågor. Gör det svårt för varandra. Så blir det roligare för publiken.

Foto: Privat

Sofie Ljungman

Publicerad: 2009-04-09

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR