Tyckt om tidskrifter

Allt är ytterst läsvärt.
Det såg ett tag ut som om förra numret av ”Buddhism-nu” skulle bli det sista, men utgivningen tycks räddad för åtminstone ett år till. Det finns all anledning att stödja tidskriften.

Apropå Språktidningen så kan jag aldrig plocka upp den utan att sakna gamla Språkvård, som lades ned i samband med att Språktidningen lanserades, och som jag tyckte mycket bättre om. Mindre glättigt, men mindre yta och mer substans. Inte så att det alls är fel med en populärvetenskaplig språktidning med bred inriktning, det är jättekul att det finns – synd bara att en jag föredrog gick i graven.
Strange Horizons är min favoritnättidskrift.
//JJ

De senaste numren har i stort sett bara bestått av en ren antologi med serier. I detta nummer finns såväl intervjuer som en novell av John Ajvide Lindquist. Bortsett från den överflödiga epilogen är den novellen helt klart höjdpunkten i detta Galagonummer.

Den romska kulturtidskriften É Romani Glinda skriver i nya numret om den föga kända hanteringen av romer under andra världskriget. Den tillhör den senaste månadens bästa tidskrifter, anser Peter Viktorsson som också blickar mot Vitryssland.

Det är ingen litterär tidskrift. Den diskuterar inte litterära skolor eller formfrågor. Den tittar inte ut över de svenska, europeiska eller globala litterära landskapen. Men den visar en stor förtjusning både i läsandet och i skrivandet, och den närmar sig författarna med kärleksfullt intresse.

Nu har han åstadkommit en ny liten skrift som han kallar ”Fiktion som liv” (Filmkonst 118). Det är – som alltid – spännande att läsa Runge. Det är en slags dagbok över processer och tankar hos en svensk filmare anno 2008. Men precis som i hans filmer kränger det hit och dit. Högt och lågt blandas, ett avbrutet filmprojekt beskrivs (filmen ”Trio” som åtminstone jag ytterst gärna hade velat se i stället för tio minuter ”Arn”) och inspirationskällor och filmupplevelser smälter samman med livet i Göteborg.

Först ut var fristående Camino 2007, ETC Förlag följde upp och gav ut det gröna heminredningsmagasinet Kloka Hem i februari 2008, några månader senare lanserade LRF-media sin Eco Queen. Senast i raden är föreningen Krav som gjort om sin medlemstidning till livsstilsmagasinet Reko.
Mest genomtänkt av de fyra är Camino som drivs som en ekonomisk förening utanför de stora mediehusen.

Svenskans hotade ställning i Finland tycker jag mig ha läst om i årtionden. Alltid lika läsvärda Språktidningen vänder på steken och berättar om situationen för den hotade finskan för 200 år sedan.

I karavans senaste nummer kan vi läsa Mia Couto om Språk vi vi inte visste att vi kunde. "Vi är alla tafatta översättare av drömmar", skriver han. "Vårt syfte som drömtillverkare är att få tillgång till detta andra språk som ingen kan tala, detta gömda språk där alla saker kan ha alla namn." Det finns en artikel om poesi och hästar i Ulan Bator, läsning om flanörer i Afrika, möte med Ana Valdès, artikel om poesiscenen i Zimbabwe. Var annars kan ni läsa något sådant, ofta så passionerat berättat?

”Papi” är möjligen Sveriges minsta kulturtidskrift, åtminstone till formatet. Men om den nätta lilla kvadraten väger lätt i handen är innehållet desto tyngre.

Att finna det poetiska med Helsingfors är inte så enkelt. En grå och dammig stad, pinad av isande vindar, med stillösheten som enda stil. Lyrikvännen gör ett försök att komma poesin i Helsingfors på spåren; utfallet är blandat.

Den minimalistiska diktformen, med dess möjligheter till skarpa ögonblicksskildringar och aha-upplevelser, har kommit att spridas bortom sitt japanska urhem och har idag många utövare även i Sverige. I Sverige ges tidskriften Fri Haiku ut av Östasieninstitutet. Under 2008 publicerades fyra nummer på Internet, och de sammanfattas i den tryckta tidskriften/antologin Fri Haiku.

Antologin ger en god introduktion till en diktform som samtidigt kan framstå både som alltför komplicerad och alltför simpel när man första gången möter den. Detta uppnås genom att man både publicerar ett rikt urval av haikus av både historiska, japanska mästare och svenska haiku-poeter. Samtidigt ges diktformen ett sammanhang genom korta presentationer av mästarna, och längre artiklar av japanska företrädare. Det är i dessa längre artiklar man verkligen får en inblick i hur komplexa haikudikterna kan vara, trots att de vid första anblicken kan verka så simpla.