En glänta i världen

Utsiktspunkt för hemslöjden

Ur Hemslöjden nr 5/02

text: Gunilla Lundahl, foto: Lars Dahlström

Pierina Jonasson i linnesärk.

Sätergläntan Hemslöjdens gård

Till Sätergläntan i Dalarna söker sig unga människor för att under ett eller två år utbilda sig inom folklig slöjd – sömnad, vävning, trä och smide. Gunilla Lundahl besökte avslutningsutställningen.

Vad är hemslöjd? Arbetet med att formulera svaret pågår ständigt. Just nu stiger Sätergläntan, Hemslöjdens gård, i Insjön i Dalarna fram som den plats där mötet mellan slöjdens kulturarv och nutida vardagsbehov givit en möjlighet att ge oss vitala svar. Unga människor söker sig dit för att få grunder eller fördjupa sig i slöjd och hantverk. De möter en helgjuten plats för lärande, som också är ett uttryck för en livsstil. Där ges de tid att möta sig själva i en både sträng och generös miljö. I de ettåriga och tvååriga utbildningarna finns både koncentration och bredd för att ge utrymme för egna ställningstaganden. Att finna mening i en utbildning som formar sig som läroår i dess klassiska mening, lärande för hela människan.

Hur ser den slöjd ut, som växer fram? I slutet av maj fylldes lärosalar och verkstäder av elevernas arbeten från ettårsutbildningarna i vävning, trä och smide. Eleverna i sömnad visade själva sina kläder i en välregisserad och rolig show, där den lekfulla visa-sig-lusten inte polerats bort.
  Sömnad betyder folkligt mode, som spänner från traditionellt till samtida. Det rymmer rekonstruktioner, toiler efter egna mått, att utarbeta mönster till moderna plagg. Som i sin tur kräver fördjupning i material, fångar upp broderiet och omfattar färgning. I visningen släpptes bindningen till allmogekultur och tidsåldrar, där levde lusten att se rollspelet i kläderna, skärningarnas kroppshärmningar
och materialens speglingar av rörelse och hållning, broderiets egensinniga prydande med och mot helheten, mönstrens riskabla självsvåld.
  Vävning – det är folklig vävning med spinning, vävning och beredning. Det vill säga,
att bekanta sig med äldre folklig vävnad och dess redskap. Att så lin, att rycka och bereda det, spinna och väva, att klippa fåren, skrubba och karda, att stampa vadmal.
  Trä, också det är traditionell slöjd, arbete med ursprungliga slöjdtekniker och material, ibland hämtat direkt ur skogen. Eleven täljer skålar och tråg med kniv och yxa, flätar korgar, sveper spån till askar, svarvar enligt skärmetoden, målar och dekorerar, gör kvastar, mattor och vidjor, textilredskap. De prövar sammansättningstekniker, slöjdar pallar och stolar, smider knivblad, arbetar med näver.
  Utbildningen i smide har även den en tydlig folklig inriktning mot olika äldre smidestekniker, mot järnframställning ur myrmalm och mot träkolstillverkning. I smedjan tillverkas verktyg, beslag, ljusbärare, flöjlar, skällor.

Träskedar av Lukas Carlsson, Lars Lindby och Lars Nordgren. Traditionell slöjd trä, grundåret.

Djupa och flata tallrikar av Petter Brandberg. Traditionell slöjd trä, fördjupningsåret.

Till detta kommer mötena med alla människorna där, som oftast starkt bejakar slöjden i känsla och kunnande, konstnärer, slöjdare, traditionsbärare. En ström av människor; elever och lärare på kortkurser, forskare, människor med olika uppgifter och anknytning till Sätergläntan skapar rörelse på Knippboberget.
Vidare vidgas utbildningen med utflykter i levande folkkultur, fäbodvecka, studiebesök och inte minst tillgången till ett bibliotek med växande samlingar också av föremål. Det ger möjligheten att botanisera i ett outtömligt förråd av form- och mönsteridéer, som kan analyseras med respekt för deras rot i ett träget utövande och experimenterande.

Vindflöjel av Henrik Sandin.

Gångjärn av Andreas Axén. Folkligt smide.

Så finns där husen, marken, trädgårdarna, bruksvaran. Människor, som hanterar och vårdar sin omvärld. Allt uttryck för sammanhang, som en del i strävan efter skönhet i livet. Ett arbete som Karin Holmberg, rektor, ständigt driver vidare både i de stora dragen och i detalj, som hållning och praktik.
  Detta finns som en närvaro i den rytm som årstider och väder flätar in i läsårets gång. Från det häpna mötet i höstens vändning till kylans och mörkrets maning att hämta in från skog och mark, att lägga upp förråd. Från mörka vinterns samling och slutenhet, flit och eftertanke vidare till vårens strömmar av ljus, uppbrott och klarhet. En rytm som inbjuder till att lyssna.
  I denna utbildning skapas en grund. Eleverna får en bas, som avspeglar sig i den trygghet som de visar i sina val av det enkla, det elementära, i en vilja att redovisa hur arbetssättet ger form. Att där finns en källa till slitstark skönhet. Visst är de präglade av sin skola, dess lyrik och ljusinfall. Men de kan också se att även i det enklaste har de redovisat sig själva, sin vilja och förmåga.

Yllekappa av Pierina Jonasson. Folklig sömnad.

Hellinnehanddukar från grundåret i Folklig vävning.

Ljuskrona av Agnes Eriksson, med inspiration från en gammal köttkrona. Folkligt smide.

Vad ska det bli av dem? Färdiga är de långt ifrån. Men överraskande säkra och mogna. En del kanske blir slöjdare. Andra går vidare och utbildar sig till formgivare, lärare eller yrken inom hemslöjden och museivärlden. Men det viktiga är att de fått upp känslan för ett sätt att hantera sin tillvaro, att använda resurser hos sig själva som utgår från känsla och kroppslig förmåga, får näring i förtrogenhet och respekt för traditionen och dess livskraft. Det kan de översätta, låta flyta in på alla verksamhetsområden de sen vill välja. Det verkar och påverkar, vänder på synsätt. Gör nytta.

Att sätergläntan blivit ett så synligt, lockande hemvist för slöjden, ett så klart avläsbart uttryck, är en stor tillgång i diskussionen om hemslöjdens värde i samhället. Men det stannar inte där. I sin roll som lärosäte fungerar det synliga som inspirerande närvaro, men tankarna bakom fungerar som syran i brödet. Inledningen till förvandlingar. Det som händer på Knippboberget för tankarna till de vardagens paradis, som byggdes, som trädgårdsstäder och konstnärskolonier, kring förra hundraårsvändan. Behovet av utopier i verkligheten finns än. De måste formuleras på nytt, bli till sälta. Där ovanför Insjön finns en glänta i världen, i tanken, i minnet för dem som varit där. En utsiktspunkt att gå vidare från.

På golvet: Annika Wahlström, trasväv med slarvtjäll. Katarina Johansson, tråg. Hängande: Megumi Horiguchi, förkläde, Pauline Palmkrantz, livstyckstyg, Helena Månsson, klänningstyg, Cecilia Carlsson, schal, Lotti Hansson, schal.

Ansökningstiden till nästa läsår på Sätergläntan går ut 1 maj 2003. Se www.saterglantan.se

Publicerad: 2003-01-31

Köp Hemslöjd
Läs mer om Hemslöjd i katalogen
Fler artiklar knutna till Hemslöjd
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN