Kulturpolitikens nya vägval

Ur Teatertidningen nr 5/08


Författaren och juristen Jesús Alcalá har läst promemorior, underlag och preliminära textutkast till kulturutredningens betänkande, som offentliggörs först i februari nästa år. Här kommenterar han en utredning som ska ta friska tag och sätta nya mål, men där han har svårt att skönja några egentliga fördelar för skattebetalare och svenskt kulturliv.

Kulturutredningen börjar bli färdig med sitt arbete. Ett utkast till det kommande betänkandet finns redan - med de nya idéer och den nya anda som ska prägla kulturpolitiken framöver. Här förs resonemang kring en ny kultursyn och här föreslås en omläggning av den gällande kursen. Ännu återstår förstås finslipningar. Kanske också – kulturutredningen har ännu ett par månader på sig – ytterligare någon vända eller genomgång på vissa punkter.

Betänkandet är upplagt utifrån ett slags alla-är-vinnare-psykologi. Å ena sidan föreslår kulturutredningen en ny kulturpolitik, en ny kultursyn, en ny organisation och nya kulturpolitiska mål. Å andra sidan anstränger sig kulturutredningen för att vara alla inblandade till lags. Ingen ska känna sig trampad på tårna, vare sig politiker, myndigheter eller kulturinstitutioner. Interna promemorior återkommer ofta till den ton som bör anslås: »Skriv inte ned dagens kulturpolitik.« (PM 2008-05-03) »Utgå från att dagens kulturinstitutioner gör ett gott arbete.« (PM 2008.05.12).

Den nya kulturpolitiken motiveras i stället med hänvisning till »de förändringar i värderingar, attityder och beteendemönster« som skett sedan Sverige fick sina första kulturpolitiska mål, år 1974. Riktigt konkret blir nu inte kulturutredningen när den vill belägga svenskarnas ändrade värderingar och attityder. Utredningen anser det helt enkelt givet att »globalisering, mångfald och teknisk utveckling (digitalisering)« har förändrat våra värderingar. Och därför ska också just »globalisering, mångfald och teknisk utveckling vara avgörande som utgångspunkter för utredningens överväganden om behovet av en förändrad kulturpolitik«.

Hängivna deltagare i kulturlivet

Ytterligare stöd för »behovet« av en ny kulturpolitik finner kulturutredningen i internationella undersökningar om kulturvanor i europeiska länder. Så gott som alla undersökningar visar att Sverige är det land i Europa som har »den ojämförligt högsta kulturkonsumtionen«. Och, menar kulturutredningen, om svenskar alltså lägger ut betydligt mer pengar på kulturaktiviteter än vad andra europeiska medborgare gör, varför ska då kulturpolitiken i så hög grad fortsätta vara inriktad på att stödja »kvalificerad kulturproduktion«? Borde vi inte i stället uppmuntra kulturföretagen att göra sitt bästa för att tillgodose den stora efterfrågan?

Mer djupgående än så är inte analyserna som bildar grund för kulturutredningens förslag, som i stora drag är – och i stort sett med utredningens egna ord – följande:

- Kulturpolitiken bör gå från att vara »genrestyrd« (teater för sig, musik för sig, bildkonst för sig, film för sig, medier för sig och så vidare) till att bli mer samlad och därmed mer kraftfull. Kulturområdets delar bör därför samlas i kraftfulla sfärer.

- Politikens inriktning bör gå från selektiva till mer generella arbetsformer. Diktat från staten bör ersättas med dialog. Staten ska dock ha det övergripande ansvaret och stå för utvärdering och uppföljning.

- Kulturpolitiken bör öka samspelet med andra områden (så kallad aspektpolitik).

- Nya arbetsformer bör riktas in på ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner och på en förändrad bidragsmodell (så kallade kulturportföljer).

- Permanenta branschstöd bör omprövas eller skäras ned. Strategiska, tidsbegränsade satsningar bör ersätta branschstödet.

- Generösa konstnärsstöd bör bibehållas. Insatser bör göras för att främja kulturföretagande och sponsring.

- Nya operativa kulturpolitiska mål bör formas.

Ny roll för staten

Kulturutredningen menar att tyngdpunkten för den nya kulturpolitiken inte ska läggas vid att »stödja enskilda kulturproduktioner«. Den ska i stället läggas »vid att skapa matchning med/…/ andra samhällsområden och att skapa inflytande för medborgare, avnämare och arrangörer«. Därmed får staten en ny roll och ska skilja mellan »hemmaplaner« och »bortaplaner«. Staten bör alltså enbart ta ansvar för »det som ingen annan bryr sig om«.

När kulturutredningen talar om en »genrestyrd och samlad« kulturpolitik så tänker man sig fyra »kraftfulla sfärer«. En sfär ska innefatta bibliotek, litteratur, språk och arkiv. En annan ska rymma scen, musik och film. En tredje ska samla fri konst och yttre miljö. Och en fjärde ska inbegripa historia och samtid, det vill säga sådant som kulturarv och museer.

Sådana kultursfärer förutsätter i sin tur »förändringar av strukturen för de förvaltande myndigheterna och institutionerna«. Därför kommer kulturutredningen med idén – det slutliga förslaget är ännu inte definitivt utstakat – om »fyra operativa sfärmyndigheter och en stabsmyndighet med samordningsansvar för samspelet kommuner/landsting«. Och så diskuterar man möjligheten att bilda ett nationellt scenkonstbolag, att slå ihop Riksteatern och Rikskonserter och att ge Kulturrådet – för man vågar tydligen inte föreslå nedläggning – en ny roll.

Vad kan vi utläsa ur allt detta? En trubbighet inför vad kulturen verkligen innebär för ett samhälle och för oss som människor? Medborgarna definierade som konsumenter – också då det handlar om kultur och icke-ekonomiska värden? En övertro på organisatoriska förändringar som lösning på målkonflikter och fördelning av knappa resurser? Kanske.

Min skepsis blir inte direkt mindre när jag tar del av de nya kulturpolitiska målen.

Är de gamla målen förlegade?

Nya värderingar kräver nya kulturpolitiska mål. De hittills gällande och eftersträvade målen är förlegade. Hitta nya tidsanpassade mål! Så kan man sammanfatta regeringens direktiv till kulturutredningen. Och kulturutredningen är helt överens med regeringen. Fast utredningen uttrycker sig på ett något annorlunda sätt: »Målen är för många och devalverar varandra… Målens syfte är att beskriva kulturområdet, inte att styra de… Målen uttrycker en sekulärt auktoritär kultursyn«.

Vilka är nu de här målen som är så otidsenliga och auktoritära och sinsemellan devalverande?

Jo:

- Yttrandefrihetsmålet: att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.

- Jämlikhetsmålet: att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser och till eget skapande.

- Mångfaldsmålet: Att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.

- Självständighetsmålet: Att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

- Kulturarvsmålet: att bevara och bruka kulturarvet.

- Bildningsmålet: att främja bildningssträvanden. Internationaliseringsmålet: att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

Själv ser jag de här sju målen som uttryck för en kultursyn som föredömligt höjer sig över både partiprogram och trender. Mål sätter vi upp för att sträva efter att uppnå dem, det är klart. Självklart ska alltså kulturpolitiska mål styra kulturpolitiken. Varför kulturutredningen uppfattar de nuvarande målen som att de enbart beskriver kulturområdet, och inte avser att styra det, är oklart. Särskilt egendomligt blir det då utredningen samtidigt dömer ut de gamla målen som varande uttryck för en »auktoritär kultursyn«.

Vag idé som grund

Vilken kultursyn har då kulturutredningen själv? Vilka idéer om vad kultur egentligen är bildar utgångspunkt för arbetet att sätta upp nya kulturpolitiska mål?

Kultur är, säger kulturutredningen, »de mönster som människor skapar för sin samvaro och sina gemenskaper«. På denna vaga idé om kulturens väsen låter kulturutredningen de nya målen vila. Man tänker sig en modell med ett »metamål« och fem »operativa« mål. Metamålet är »att kulturen i Sverige ska utvecklas med öppna gemenskaper som inkluderar alla, där individens och gruppens egenart och integritet bejakas och där alla får möjlighet att växa och utveckla sina skapande förmågor«. De operativa målen är:

- Sociala mål: Sverige ska vara ett samhälle som präglas av öppna gemenskaper som bejakar mångfald i alla former. Det ska finnas gott om arenor och fora där de offentliga samtalen kan föras. Kulturell växt ska vara möjlig inom offentlig vård och omsorg.

- Näringsmässiga mål: Näringslivet ska utvecklas genom kulturell kompetens och kreativitet.

- Lärandemål: Människor ska ha möjlighet att bilda sig utöver yrkeslivets krav. Lärande ska kunna ske med alla sinnen. Offentligt kulturutbud ska syfta till kulturellt växande.

- Yttre miljömål: god arkitektur ska prägla nya byggnader. Det ska finnas rika konstnärliga uttryck i den offentliga miljön. Den offentliga miljön ska främja social gemenskap.

- Mål för kulturell egenart och integritet.

Läs de här fem målen en gång till. Säg mig sedan vilka fördelar dessa plattityder har framför de gamla, sedan 1974 gällande målen!

Frågan om kulturpolitikens mål är den mest centrala i kulturutredningen. Ändringen av målen är vad regeringen har varit ute efter. Jag menar att det är den ändringen och syftena med den som borde ifrågasättas och nagelfaras i debatten. Hittills har debatten dock mest rört sig om pengar, sponsring och organisation.

Och givetvis företar även utredningen en genomgång av organisation och administrativa former inom kulturpolitiken. Svensk byråkrati brukar vanemässigt förlöjligas, byråkrat är ett glåpord. Men för att ansvar ska kunna utkrävas behövs just byråkrati. Former för hur saker ska behandlas och beslutas är nödvändiga. Emellertid är det viktigt att dessa former inte är tungrodda. De bör vara enkla och – med ett modeord – genomskinliga.

Bedrift i byråkratisk osmidighet

Nu föreslår kulturutredningen en ny ansvarsfördelning mellan stat, kommuner och landsting. Varken regering eller riksdag ska ensam få bestämma över hur statens pengar ska användas till regional och lokal kultur. Landsting/regioner och kommuner ska ha rätt att säga sitt i förhandlingar med staten. Det är ett rimligt och egentligen okontroversiellt förslag. Problemet är att kulturutredningen tänker sig en förhandlingsmodell – kallad kulturportfölj – som är oerhört krånglig.

Redan det tänkta underlaget för förhandlingarna är en bedrift i byråkratisk osmidighet. Länets kulturresurser ska kartläggas. Och med kulturresurser avses »såväl människors kunskaper och kompetenser som institutioners, föreningars, företags kompetenser/…/fysiska och immateriella företeelser i form av allt från landskap till enskilda objekt«.

Det ska kartläggas vilka »aktörer« som finns i länet. Med »aktörer« avser kulturutredningen »de parter som påverkar kulturen på olika sätt och/eller själva är aktiva i kulturfrågor. Det kan vara aktörer som själva inte uppfattar sig som aktiva på kulturområdet. Det är aktörer som i stigande skala antingen behöver känna till varandra, träffas ibland, träffas regelbundet eller samarbeta. Det handlar inom kulturområdet om kyrkor/församlingar/stift, Hembygdsföreningar, ägare, bygderåd, folkbildningsorganisationer. Inom andra områden – till exempel Almi Företagspartner AB, Nutek, företagarföreningar, Hushållningssällskapen, fackföreningar…«

Ett läns planer och program inför framtiden ska kartläggas. Och det ska kartläggas vilka »trender som berör länet«.

Först när detta är gjort (!) ska man alltså sätta sig ned och förhandla.

Varför ett så krångligt, resurskrävande och dyrt system?

I 2008 års statsbudget går cirka 70 procent av posten för kultur till kostnader för de 23 myndigheter, 25 stiftelser, 3 bolag och andra institutioner som förvaltar kulturpolitiken. De omkring 30 kvarvarande procenten går mer direkt till kulturen som ersättningar, bidrag, litteraturstöd, filmstöd och så vidare.

Själva förvaltningen är således redan i dagsläget klumpig, snårig och kostsam. Så varför ett förslag till mer pappersvälde och ökade administrativa kostnader?

Kanske för att – och detta tycker jag mig ana i textförslaget – utredarna är ambivalenta inför sin egen hållning och sina egna förslag. Genom alla överväganden löper en föreställning om kulturen som ett slags »Allsång på Skansen«. Alla ska vara med, allt som görs gemensamt är gott och positivt och kan benämnas kultur. Men någonstans i bakhuvudet på utredarna tycks farhågan lura att denna vida och inkluderande gemenskap inte kommer att vara kapabel att klara uppgifterna och avvägningarna. Därför, verkar det, måste den byråkratiska och reglerande styrningen till.

Själv saknar jag mest modet hos utredarna. Modet att vara vassare, tydligare och mer personligt engagerade för en kultur som inte alltid och nödvändigtvis är en funktion av något annat. Som inte ens – och förstå mig nu rätt! – har en funktion.

Jesús Alcalá

Jesús Alcalá har frågat samtliga medlemmar i kulturutredningens parlamentariska referensgrupp; om de har möjlighet att följa kulturutredningens arbete på ett tillfredställande sätt, om de har tillräcklig insyn i kulturutredningen arbete, och om de handlingar de fått från kulturutredningen ger dem möjlighet att skaffa sig en välgrundad uppfattning om utredningens arbete?

Cecilia Magnusson (m) är den enda som inte har svarat på frågorna. Siv Holma (v) berömmer kulturutredningens ordförande Eva Swartz-Grimaldi men är kritisk till utredningens arbetssätt. Övriga har svarat antingen ja på samtliga frågor eller valt att mer allmänt förklara att de är positiva, eller mycket positiva, till hur kulturutredningen arbetar. Den socialdemokratiska representanten i referensgruppen, Annika Nilsson, skriver: »Jag upplever utredningen som lyssnande och vi har ett bra samarbetsklimat«. Hennes påstående går inte i linje med vad ledande socialdemokrater uttalat i olika sammanhang. I partiets nyligen utgivna skrift »En kulturpolitik för framtiden« står det: »Besvikelsen över regeringens kulturutredning och dess mål är påtaglig.«

Foto: Astrid Flemberg-Alcalá

Publicerad: 2009-01-24

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR