Novell av Etgar Keret
Ur Allt om Böcker nr 4/02
Goodman
För ett halvår sen, i en småstadshåla i närheten av Austin, Texas, dödade Amir Goodman ett sjuttioårigt prästpar. Goodman sköt dem från noll avstånd medan de sov. Man vet fortfarande inte hur han tog sig in i lägenheten men förmodligen hade han nyckel. Och hela den här historien låter konstig värre. Hur en ung kille utan ett kriminellt förflutet, från ett israeliskt elitförband, får för sig att sätta en kula i huvudet på två okända människor i en bortglömd håla i Texas – och som dessutom heter Goodman. Jag fick inte ens veta det den kväll man rapporterade om det på nyheterna, för jag var på bio med Alma just då. Sen, i sängen medan vi höll på, började hon plötsligt gråta, och jag slutade tvärt för jag trodde att jag gjorde henne illa, men hon sa att jag fick fortsätta och att det bara är ett gott tecken när hon gråter.
Åklagarsidan hävdade att Goodman fick trettiotusen dollar för mordet, och att hela grejen hade att göra med en lokal fejd kring ett arv. Hade detta hänt för femtio år sen skulle det faktum att prästparet var svart bara ha hjälpt honom, men nuförtiden är det precis tvärtom. Att den gamle var präst gjorde det än värre. Hans advokat meddelade att om Goodman blir dömd kommer han att begära att få avtjäna sitt straff hemma i Israel, med alla svarta i de amerikanska fängelserna kommer hans liv inte vara värt ens en begagnad tepåse. Åklagarsidan däremot hävdade att Goodman hur som helst kommer att dö mycket tidigare. Texas är en av de få delstaterna i USA som fortfarande har dödsstraff.
Jag och Goodman har inte haft kontakt på tio år, men en gång i tiden på gymnasiet var han min bästa kompis. Jag tillbringade all min tid med honom och med Dafna, som var hans flickvän sen mellanstadiet. När vi skulle göra lumpen tappade vi kontakten, jag är verkligen usel på att hålla kontakt. Alma däremot är jättebra på det, hennes bästa väninnor är sådana som hon har känt sen dagis, och jag är lite avundsjuk på henne för det.
Rättegången pågick i tre månader. Jättelång tid med tanke på att alla var hundra på att det var Goodman som gjorde det. Jag sa till min pappa att något i den här historien verkar jätteskumt. Vi känner ju Amir, han var som en i familjen hos oss, och min pappa sa ”man vet aldrig vad som rör sig i huvudet på folk”. Min mamma sa att hon alltid har vetat att det kommer att gå illa för honom, att han hade den där blicken som hos en sjuk hund. Hon sa att hon mår illa när hon tänker på att en mördare har ätit från samma tallrikar och suttit vid samma bord som vi. Jag kom ihåg sista gången jag träffade honom, på Dafnas begravning, hon dog av nån sjukdom direkt efter lumpen. Jag kom på begravningen och han körde bara iväg mig därifrån. Han var så bestämd så jag frågade inte ens varför. Det var för ungefär sju år sen, men jag minns fortfarande den hatiska blicken i hans ögon. Vi har inte pratat med varandra sen dess.
Varje dag när jag kom hem från jobbet letade jag efter rapporter från rättegången på CNN. Då och då gjorde man en uppdatering. Ibland, när de visade hans bild på TV längtade jag jättemycket. Det var alltid samma foto, det där gamla passfotot där han har mittbena som en snäll pojke under en minnesceremoni. Alma var rätt så upphetsad över att jag kände honom, hon hade fått det på hjärnan. För några veckor sen frågade hon mig vad som var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag berättade för henne hur Amir efter det att Nizan Gross’ mamma tagit livet av sig hade övertalat mig att skriva graffiti på hennes husfasad: ”Din mamma hoppade”. Alma tyckte att det var rätt hemskt och att Goodman inte heller av den här historien framstod som särskilt trevlig. Det värsta hon hade gjort var när hon låg i lumpen. Hennes befäl som var tjock och motbjudande försökte hela tiden sätta på henne, och hon hatade honom framförallt för att han var gift och hans fru väntade barn just då. ”Kan du tänka dig?” sa hon och tog ett bloss, ”hans fru bar på hans barn i magen, och samtidigt ville han sätta på andra.” Det där befälet var helt besatt av henne, så hon utnyttjade det och sa att hon gick med på ett knull men bara för mycket pengar, tusen shekel, som verkade rätt mycket då. ”Jag var inte intresserad av pengarna”, hon krökte läpparna medan hon mindes, ”jag ville bara förnedra honom, så att han fattade att ingen kvinna ville ha honom utan betalning. Om det finns något jag hatar så är det otrogna män.” Hennes befäl kom med tusen shekel i ett kuvert, men han blev så nervös att han inte fick upp den. Alma vägrade lämna tillbaka pengarna och han blev dubbelt förnedrad. Hon sa att hans pengar äcklade henne så mycket att hon begravde dem i ett sparkonto som hon än idag inte har rört.
Rättegången tog slut överraskande plötsligt, för mig i varje fall, och Goodman fick dödsstraff. Den japanska nyhetsläsaren på CNN berättade att fången grät tyst när han hörde domen. Min mamma sa att det var rätt åt honom och min pappa sa som vanligt ”man vet aldrig vad som rör sig i huvudet på folk”. I samma ögonblick som jag hörde om domen visste jag att jag måste flyga dit och hälsa på honom innan de tog livet av honom. Vi var ju trots allt bästa vänner en gång i tiden. Det var lite märkligt, men alla utom mamma förstod. Ari, min storebror, bad mig smuggla en bärbar dator åt honom därifrån, och i värsta fall, om tullen skulle ta mig, kunde jag bara lämna den där och gå.
I Texas åkte jag direkt från flygplatsen till Amirs fängelse. Jag hade bokat besöket hemifrån och jag fick en halvtimme. När jag kom in för att träffa honom satt han på en stol. Hans armar och ben var bundna. Vakterna sa att han var jättevild och att det var därför som han måste vara bunden, men jag tyckte att han verkade jättelugn. Jag tror att de bara sa så, att de bara tyckte det var kul att plåga honom. Jag satte mig mittemot honom, allt verkade som vanligt. Det första han sa till mig var förlåt för Dafnas begravning och vad han gjorde då. ”Jag var taskig mot dig”, sa han, ”det var dåligt.” Jag sa att jag hade glömt det för längesen. ”Det måste ha funnits där bra länge, och plötsligt när hon dog och allt, kom det bara ut. Inte för att du hade knullat med henne bakom ryggen på mig, jag svär, utan bara för att du hade krossat hennes hjärta.” Jag sa åt honom att sluta snacka skit men jag lyckades inte undvika att min röst darrade. ”Det gör inget”, sa han, ”hon berättade det, och jag har förlåtit dig för länge sen. Det blev för mycket med begravningen och allt, jag lovar, jag betedde mig som en idiot.” Jag frågade honom om mordet men han ville inte prata om det, så vi pratade om andra saker. Efter tjugo minuter sa vakten att halvtimmen var slut.
Förr, när man avrättade folk med den elektriska stolen och slog på strömbrytaren, darrade ljuset i hela området under några sekunder, och alla släppte allt de hade för händerna, som under en tyst minut. Jag tänkte på hur jag skulle sitta på mitt hotellrum och ljuset skulle dämpas. Men det hände inte. Nu avrättar man med en giftinjektion, så att ingen ens vet när det sker. De sa att det blir på ett helt klockslag. Jag tittade på sekundvisaren och när den hamnade på tolvan sa jag till mig själv, ”nu är han säkert död.” Sanningen är att det var jag som skrev graffitin på Nizans vägg, Amir bara tittade på, jag tror till och med att han var lite emot det. Och nu lever han förmodligen inte längre.
På flyget tillbaka satt en tjockis bredvid mig. Hans stolsits var trasig men flygvärdinnorna kunde inte flytta honom någon annanstans för flyget var fullbokat. Han hette Pelleg och han berättade att det inte var så länge sen han lämnade den militära banan som överstelöjtnant, och just nu var han på väg tillbaka efter en fortbildning för chefer inom högteknologisk industri.
Jag såg hur han lutade sig bakåt och blundade och hur han förgäves försökte hitta en bekväm ställning på sitt trasiga säte, och på något sätt fick jag för mig att det kanske var han som var Almas befäl i lumpen. Han var ju också tjock. Jag kunde fantisera om hur han väntade på henne i ett stinkande hotellrum, och hur han räknade sina tusen shekel med svettiga händer. Hur han tänkte på skjutet som kom allt närmare, på sin fru och bebisen. Hur han försökte hitta på en orsak för att rättfärdiga det där.
Jag tittade på honom, där han fortsatte att åla sig på sätet bredvid mig, han blundade hela tiden men han sov inte. Och då kom det ett litet och ledset stön ur halsen på honom. Han kanske mindes det hela just då. Jag vet inte, jag tyckte plötsligt synd om honom.
Översättning: Yael Feiler
Etgar Keret är en av Israels mest mångsidiga unga författare. Han har givit ut tre novellsamlingar och två seriealbum, och han har skrivit ett flertal uppmärksammade film- och TV-manus. Novellen Goodman, som vi publicerar här, ingår i en samling som utkom i juni i år, Aniho (ungefär ”Det är jag”). Kerets främsta inspirationskällor är Kurt Vonnegut och Franz Kafka och hans berättelser har inte sällan en lätt bisarr och mörkt humoristisk anstrykning.
I höstas utkom ett urval av hans noveller i dansk översättning under titeln Buschaufføren der ville være Gud (Rosinante). På engelska finns The Bus Driver Who Wanted to be God (Saint-Martin’s Press 2001).
Publicerad: 2002-12-13
Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
