På oprövad mark

Tidigare under hösten skrev jag om likriktningen bland svenska kulturtidskrifter. Jag hävdade att många redaktioner låser in sig själva i en alltför snäv definition av vad en tidskrift är och kan vara. Gång på gång, sida efter sida, återkommer samma upplägg, ämnen och formgivning. Kulturtidskrifter kan vara så mycket mer.

Så hur ska vi motverka likriktningen? Hur ska vi bära oss åt för att bredda spektret av kulturtidskrifter?

Ett självklart svar är att hämta inspiration från utländska tidskrifter.

Låt oss först börja med några bra samlingsplatser, som både ger överblick och återpublicerar utvalda artiklar.

Eurozine är en perfekt startpunkt. Eurozine är ett tidskriftsnätverk som sträcker sig över nästan hela Europa, med syftet att skapa en plattform för transnationell debatt. På hemsidan återpubliceras utvalda artiklar översatta till minst ett av de stora europeiska språken. Eurozine har dessutom ett alldeles utmärkt nyhetsbrev och en mycket bra recensionsöversikt. Grundare av Eurozine och chefredaktör på huvudkontoret i Wien är svenske Carl Henrik Fredriksson, som tidigare höll i tidskriften Ord&Bild.

En annan bra utgångspunkt är Sign&Sight, en engelsk version av den tyska nättidskriften Perlentaucher. Varje fredag klockan tolv sammanfattas kultursidorna från alla större tyskspråkiga dagstidningar, och varje tisdag samma tid kommer en genomgång av ett stort antal tidskrifter. Dessutom översätts två till tre utvalda artiklar per vecka. Sign&Sight är ett utmärkt sätt att både läsa bra artiklar och samtidigt hålla ett öga på debatten i Tyskland, även om man inte pratar språket.

Mygazines har samlat en stor mängd tidskrifter, och till skillnad från både Eurozine och Sign&Sight är de inscannade, vilket innebär att man även ser bilder, layout, upplägg etc. Mygazines funkar bra för att snabbt få en uppfattning av vad det är för sorts tidskrift, även om det är ganska jobbigt att läsa direkt från de digitaliserade sidorna. En spännande funktion, som än så länge inte funkar alls, är att läsare själva kan sätta ihop sina best-of-tidskrifter, genom att plocka olika delar från sina favoriter.

Arts&Letters Daily är en oerhört trist och fult formgiven sida, men samtidigt också en riktigt bra länkkatalog till en faslig massa kulturartiklar på engelska. Arts&Letters Daily sammanställs av den amerikanska tidningen The Chronicle of Higher Education.

Låt dig serveras utmärkta texter på Eurozine och bläddra i hela tidskrifter på Mygazine. Plocka godbitarna ur den tyska kulturkritiken på Sign&Sight och hitta lysande artiklar från engelsk press på Arts&Letters Daily. För mig är det skäl nog att allt snabbare ögna förbi de svenska dagstidningarnas kultursidor.

Det är svårt att överblicka svenska tidskrifter – att få koll på alla tidskrifter utanför våra gränser är orimligt. Jag är långt ifrån någon expert på området, men jag har ett par favoriter. Få av dem motsvarar vad jag efterlyste i den tidigare artikeln, men samtliga kännetecknas av att de har en genomgående och tydlig identitet. Jag gillar tidskrifter där den grundläggande idén märks på varje sida, i varje enskild del.

Ett bra exempel är tidskriften Believer, som ges ut av det hyllade San Fransisco-gänget McSweeney’s, med författaren Dave Eggers i spetsen. Nyligen kom nummer 55, The 2008 Music Issue, som i sedvanlig ordning har ett tecknat omslag, långa artiklar och en snyggt underfundig nördighet. Som exempel: första texten i det nya numret är en sexton sidor lång översikt över norsk och amerikansk Black Metal. Och på de sexton sidorna räknar jag till tre yttepyttesmå bilder. Därefter följer en högst blandad kompott, som spänner från en karta över klassiska instrument från Laos och Thailand, till en intervju med punklegenden Ian Mackaye, känd från band som Minor Threat, Fugazi och The Evens.

Den medföljande skivan rymmer dessutom en spännande blandning låtar. Det börjar med den svängiga ”Ansari” av bandet Tartit, som är tuareger – det blå ökenfolket från Sahara, och fortsätter med Animal Collective från USA, Sholi från Iran och Busy Signal från Jamaica, bland mycket annat. En av mina favoriter är låten ”Abbay Mado”, av Mahmoud Ahmed, en av Etiopiens största stjärnor genom tiderna.

Men trots den genreöverskridande blandningen – från norsk svartmetal till etiopisk funk – går det inte att ta miste på Believer. Även om det är svårt att sätta fingret på det, är känslan hela tiden närvarande – Belivier är intresserad, initierad och ler avväpnande i mjugg. McSweeney’s ger även ut nättidskriften Timothy McSweeney's Internet Tendency och kortfilmsmagasinet Wholphin, som bägge är klart värda att titta närmare på.

Det senaste året har McSweeney’s haft en litterär (eller kanske snarare medial …) fejd med en tidskrift på motsatt kust: n+1 från New York. n+1 är en ganska fult formgiven pocketbok, fylld av en massiv textmassa, om framförallt litteratur och kultur. Texterna är långa, välskrivna och inte särskilt aktualitetsbundna. Det är absolut värt att läsa även äldre nummer – jag gillar särskilt nummer fyra och fem. Deras senaste nummer, det sjätte i ordningen, har temat ”The Intellectual Situation”, och tar bland annat tar upp The Hype Circle:

The problem with hype is that it transforms the use value of a would-be work of art into its exchange value. The important thing is no longer what a song, movie, or book does to you. The big question is its relationship to its reputation.

n+1 är inte norsk svartmetal eller etiopisk funk. Jämfört med McSweeney’s är den klart torrare, redaktionen skriver inte med samma sneda leende på läpparna, men kanske med en större uppriktighet. I n+1 finns ingen skönt avslappnad pose att drapera sig i, där finns bara nakna texter. Och även om n+1 inte har en lika tydlig identitet som Believer, är den på god väg att skapa en ny röst i den amerikanska litteraturdebatten.

Från New York kommer också den spännande fototidskriften Capricious, som tyvärr är orimligt dyr i Sverige. Det senaste numret beskrivs på hemsidan som ”ett ode till djuren”, och är mycket riktigt fyllt av vackra bilder på djur i A5-format. Tidskriften ges ut av Capricious Publishing, som även distribuerar tidskrifter som Girls Like Us, Famous och filmprojektet Screen Capricious. Om du har råd att lägga trehundra pix på en tidskrift kan jag lätt rekommendera en fin hästbild mellan n+1:s kritikkanonader.

En annan utmärkt tidskrift, som i likhet med n+1 ges ut i form av en bok, är engelska Granta. Tidskriften grundades av Cambridgestudenter 1889 och döptes efter floden som rinner genom staden. Efter finansiella problem och en vikande upplaga återlanserades Granta i slutet på sjuttiotalet som ”The Magazine of New Writing”, och med sin nya ambition sträckte sig tidskriften långt bortom universitetsvärldens tinnar och torn. På sin hemsida skriver redaktionen: ”Granta does not have a political or literary manifesto, but it does have a belief in the power and urgency of the story, both in fiction and non-fiction, and the story’s supreme ability to describe, illuminate and make real.”

Förra numret, #102, har temat ”The New Nature Writing” och är på 260 späckade sidor. Jag fastnar särskilt för två långa artiklar, Edward Platts artikel ”The Migration – Birdwatching in the West Bank”, och Mathew Powers ”Cherry Tree Garden – A rural stronghold in the South Bronx”. Även om fåglarna på Västbanken och punkarna i Bronx skiljer sig åt markant, finns det flera beröringspunkter i reportagen, som också är kännetecknande för Granta i stort. Bägge texterna har ett personligt berättarjag, en tydlig och konkret närhet till platsen, och är ljuvligt välskrivna. Granta lyckas faktiskt förverkliga de stora orden i sin programförklaring: berättelserna beskriver, upplyser och gör världen verklig. Granta bjuder på berättelser som stannar kvar.

Dispatches är en närbesläktad, engelsk tidskrift. Första numret kom ut i somras och har temat ”In America”. 200 sidor rymmer fyra essäer och ett långt fotoreportage. Särskilt John Kifners text, ”Of turbans and Neckties: why past defines present”, är spännande läsning. Och även här märks släktskapet till Granta. Det är en essä med ett personligt tilltal och djup kunskap.

Den största skillnaden gentemot Granta är betoningen på fotot, som ges stort utrymme i Dispatches. Tyvärr är trycket alldeles för mörkt och bilderna sjunker in i svärtan; kolla hellre på hemsidan. Blandningen mellan politisk relevans och välgjorda reportage gör Dispatches till en tidskrift som jag kommer att hålla koll på framöver – nästa nummer har temat ”Beyond Iraq”.

Nyheter eller kortare texter läser jag på nätet. Långa texter läser jag däremot helst på papper, vilket är en av anledningarna till att nästan alla de tidskrifter jag nämnt hittills kännetecknas av ett bokliknande upplägg. Det är de långa reportagen som är i centrum.

Ett annat skäl för mig att köpa papperstidskrifter är bilderna, som i den ovan nämnda fototidskriften Capricious, eller för formens skull – som i japanska +81. Och när nästan all media sällan är längre bort än ett musklick, handlar senaste numret av +81 om något så gammaldags som cd-skivomslag. Temat är roligt, urvalet spännande och formgivningen av tidskriften känns helt gjuten, med collageliknande sidor och extremt liten text på både japanska och engelska.

Som avslutning: Bidoun – Arts and Culture from the Middle East. Bidoun startades på hösten 2003 och kommer ut fyra gånger per år, det senaste numret har temat ”Objects”. Bidoun betyder ”utanför” eller ”avsaknad” på arabiska och farsi, och redaktörerna skriver att det är en känsla de bär med sig, ibland frivilligt, ibland inte. På sin hemsida berättar de att deras främsta mål är att samla kulturella uttryck från en rik och mångsidig region, och därigenom försöka motverka schablonartade eller direkt felaktiga uppfattningar om Mellanöstern.

Mig veterligen är Bidoun den enda regelbundet publicerade kulturtidskriften med fokus på Mellanöstern. Genom spännande artiklar öppnar den små gluggar in till allt det som inte nämns i de stora mediernas nyhetsrapportering. Läs!

Låt oss återgå till den inledande frågan: hur ska vi bredda spektret av svenska kulturtidskrifter?

Ett självklart svar är att hämta inspiration från utländska tidskrifter. Jag har gått igenom några av mina engelskspråkiga favoriter. Förhoppningsvis kan de inspirera och väcka nya tankar. Självklart finns det oerhört många fler utmärkta tidskrifter än dem jag nämnt här. Dela gärna med er nedan!

Ett annat svar på frågan är kanske bara att det handlar om att våga ge sig ut på oprövad mark. Låta det bära eller brista. Jag längtar efter någon som försöker.

Foto: Krzysztof Nikiforuk

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-10-14