Solkatter i taket

Artes om lek eller spel

Omslagbilden till Artes temanummer om lek eller spel (hämtad från João Penalvos installation "R") föreställer en gymnast som hänger i romerska ringar. Men det är ungefär så nära som läsaren kommer en mer svettdrivande form av idrott i Artes nr 1/2002.

Temat "Play"(på svenska blir det förstås både lek och spel) är i mina ögon samtidigt både snävt och brett uppfattat i Artes. Snävt – därför att ämnet genomgående kopplas till de traditionella konstarter fullastade av kulturellt kapital, som i och för sig också utgör Artes` bevakningsområde. Här finns exempelvis ingenting om folkliga företeelser som bingo, trisslotter, tärningsspel, enarmade banditer, trav eller poker, som samtliga också de kan ha sina konstnärliga besjungare. Samtidigt är ämnet brett behandlat – därför att temat lek/spel omfattar allt från Katarina Frostensons språkspel till krocketspel.

Numret inleds med ett smakprov ur "Endura", Katarina Frostensons (dikt) och Jean-Claude Arnaults (foto) samarbete och gemensamma inlevelse i de medeltida katarernas otillgängliga land. I en följande essä analyserar litteraturvetaren Carin Franzén "röstens lek" i Katarina Frostensons poesi. Essän är som jag ser det en adekvat analys av ett tidigare skede i Frostensons författarskap, då den "utspridda" rösten i postmodernistisk anda verkligen var karakteristisk för henne. Frostensons poetik, skriver Franzén, säger oss att "rösten i själva verket innebär en spridning av identiteten, ett uppenbarande av avståndets betydelse för relationen till omvärlden och den andre".
Men rösten i "Endura" – präglad av inlevelse i katarernas öde likaväl som i deras landskap – bärs av en för Frostenson ovanligt hög grad av nödvändighet. Språkspelet stannar av, lugnar sig tillfälligt kring ett centrum, det är katarernas kättarbål rest mitt i landskapet.

Artiklarna om Dan Wolgers och den rumänska dadaismen går på ett mer självklart sätt rätt in i temats mitt. Men numrets centrala bidrag måste vara översättningen av Friedrich Schillers fjortonde estetiska brev, det om "lekdriften" som utmärkande för människan.
Här finns den absoluta koppling mellan liv och dikt, det existentiella anslag, som ibland undflyr mig i temanumrets bidrag. Det är här som Schiller formulerar den bekanta satsen: "Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker."
Schiller utlovar radikalt nog att denna sats i framtiden ska kunna bära "hela den estetiska konstens och den ännu svårare levnadskonstens byggnad". Vilket visar att han såg leken som oundgänglig för konsten och konstskapandet som livets sanna uppgift.
Schillers text är fylld av paradoxer och inte helt lätt att förstå, vilket också gör den outtömlig. "Det politiska, det estetiska och det kunskapsteoretiska är ofrånkomligt sammanvävda" i Schillers text, som Jan Arnald anmärker i sin efterföljande essä.

I övrigt innehåller numret något av en katalog av förbindelser mellan olika konstarter (företrädesvis modern konstmusik) och begreppet spel på olika nivåer. Schack och, som tidigare nämnts, krocket får sina uttolkare.
Funderingarna kring spelandets väsen växer ibland ut till rena livsfilosofier, i Schillers anda. Både konstnärer och författare förefaller ha en speciell dragning till just krocketspelet, och ibland undrar jag vari denna nästan morbida lockelse hos vuxna människor att i formaliserad dräkt återvända till barndomens och sommarens lekar består. Bland andra Edouard Manet har avbildat krocketspelare, men ämnet får mig snarast att associera till Giorgio de Chiricos mörka surrealism, barn förlorade bland långa skuggor. Det är svårt att förklara varför ämnet för Lars-Inge Nilssons essä känns så stämningsmässigt laddat.

Artes har sammanfattningsvis gjort ett intresseväckande temanummer utan någon egentlig svag punkt, ändå känns temat lek eller spel långtifrån uttömt. Lars-Inge Nilsson skriver om krocket, men kunde lika väl ha skrivit om Poetry Slam, ett annat ämne som han är engagerad och kunnig i. Vi kunde också ha fått möta exempelvis spelaren Dostojevskij vid roulettbordet. Över huvud taget saknar jag vittnesbörden om spelandet som tvång, den dystra vardagsmänniskans hopp om förändring, det som håller många fjättrade kring travbanan eller den enarmade banditen. Det är väl ändå i dessa former som de flesta människor möter spelandet och riskerar sin karaktär. Artes mestadels ljusa och så att säga inomkonstnärliga bild av spelandet framstår ibland mer som solkatternas lek i taket.

Andreas Björsten

Publicerad: 2002-10-31