Var bor du?

Från och med i år lever majoriteten av världens befolkning i städer. Det är på gator och torg, mellan väggar och tak, i slum eller luftkonditionering som livet utspelar sig. Vi lever inom eller i behov av arkitektur. Det är en fundamental förändring i vår historia.

I dagspressen dyker det med jämna mellanrum upp inlägg om arkitektur och stadsplanering. Stockholms stadsbibliotek och Slussen är stående nummer. Inför OS i Beijing skrev Torbjörn Petersson om diktatur och arkitektur i Dagens Nyheter, och Mark Isitt skapade nyligen debatt med artikelserien "Det nya folkhemmet" i Göteborgsposten. Seminarier ordnas, som Stockholm Seminar och Informal Cities, då och då kommer en ny debattbok, som exempelvis Bor vi i samma stad? Arkitekturen och staden utgör spelplanen för så många andra frågor. Men trots att det finns ett stort behov av att prata om hur vi lever, verkar det saknas ett samlande forum för diskussion om arkitektur och stadsutveckling. Kan svenska arkitekturtidskrifter erbjuda en sådan mötesplats?

Runtomkring mig tornar husen upp sig, och framför mig ligger en bunt arkitekturtidskrifter: Arkitekten, Rum, Arkitektur, Forum AID och Nordisk Arkitekturforskning.

Tidskriften Arkitekten ges ut av Sveriges Arkitekter, en intresseorganisation för landets arkitekter, och kommer med elva nummer per år. Tidskriften är omkring 90 sidor och ser ut som en typisk branschskrift, med lite inledande plock, några längre artiklar och en avslutande del med debatt och kritik. Allt är välordnat och på sin plats.

Och ingen verkar tycka det är märkligt att allting skrivs av samma personer. I det senaste numret räknar jag till 17 notiser av Elisabet Näslund, i det föregående landar det på 24 stycken. Nina Gunne skriver merparten av de längre artiklarna och Kerstin Persson håller i debatten. Tidskriften Arkitekten utgörs av en handfull hyfsat oinspirerade skribenter, som med stadig regelbundenhet levererar en jämntjock räcka text.

Tidskriften Rum vill vara lite häftigare, lite fräschare. Den har ett större format, tjockare papper och berör även inredning och design. Bilderna är genomgående bra, även om jag emellanåt saknar människor bland alla stramt redovisade fasader. Texterna är däremot förvånansvärt korta. Det nybyggda konstmuseet i Kalmar, som ser ut som en svart kub, får till exempel hela 12 sidor, varav bara en och en halv sida är text. Den putslustiga rubriken lyder: ”Den lilla svarta”. Både textmängden och rubriceringen är typisk för Rum, som i samma nummer slänger sig med ordvitsar som ”Upplysningsprojekt” (om lampor), ”Rätta virket” (om material) och ”Inte dammfritt” (ja, artikeln handlar alltså om en damm). Hemsidan ger inte mycket information om tidskriften, och under fliken ”Senaste numret” återfinns ett två månader gammalt omslag.

Tidskriften Arkitektur har funnits sedan 1901, kommer ut varannan månad och är enligt egen utsago Nordens största arkitekturtidskrift. Juninumret har just Kalmars konstmuseum på omslaget, och till skillnad från Rum får vi här planritningar och arkitekternas egna ord. Men för att vara en omslagsartikel är texten iögonfallande korthuggen och enformigt rapporterande. Några sidor längre fram kommer artikeln ”Shanghajad paviljong”, om världsutställningen 2010 – i den tidigare nämnda tidskriften Arkitekten bär en text rubriken ”Shanghaiad”. Tonfall, bildspråk och ämnesval är förvillande lika mellan de tre tidskrifterna.

I ledaren till det senaste numret av Arkitektur skriver chefredaktören Olof Hulton att arkitekturtidskrifterna lider av ”en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget. Hur många tusen bilder har vi inte sett på Fågelboet de senaste månaderna?” Jag håller med Olof Hulton.

Och faktiskt skiljer sig det här numret av Arkitektur både från juninumret och de andra arkitekturtidskrifterna. Ledaren följs av ett temablock med titeln ”Perspektiv på planering”. Särskilt artiklarna ”Flerkärnighet som utvecklingsstrategi” och ”Manifest hållbar kommun” är mycket spännande. Plötsligt anas konturerna av möjligheten till ett samlande diskussionsforum – innan tidskriften tyvärr återvänder till Stockholms stadsbibliotek och OS-arkitektur, med ytterligare en bild på just Fågelboet. Och jag förstår inte varför de skriver sina ingresser på engelska?

Forum AID är en förkortning för Arkitektur, Inredning och Design. Tidskriften kommer ut med 160 sidor fyra gånger per år, och går lös på 140 pix. Och trots att varken ämnesval eller bildspråk lämnar den inkörda mittfåran, verkar det som att Forum AID söker en ny riktning genom ett mer diskuterande tonfall. Jag hoppas att den riktningen inte leder mot ett försök att göra ett sexigt glansmagasin, utan att Forum AID istället vågar utmana den begränsande synen på vad arkitektur är och kan vara.

Jag lägger upp de fyra tidskrifterna – Arkitekten, Rum, Arkitektur och Forum AID – på bordet framför mig. Samtliga är tryckta helt i färg och på bra papper. Alla är snyggt formgivna, på ett sätt så att de säkerligen passar utmärkt bredvid entrésofforna i ljust väldesignade arkitektkontor eller på fönsterblecket i lyckade livsprojekt. De känns så nogsamt avvägda. Men var är udden? Var är skrovligheten, glöden, det mänskliga?

Det närmaste jag kommer är, till min förvåning, forskningspublikationen Nordisk Arkitekturforskning, eller Nordic Journal of Architectural Research. Jag läser årets första nummer, på temat Designing the Experience City. Merparten av artiklarna är på engelska och de putslustiga rubrikerna är utbytta mot en engagerad akademijargong, som exempelvis ”The City as a Stage – but for whom?” eller ”Designing the Experience City – The role of Hybrid Cultural Projects”.

Nordisk Arkitekturforskning är knappast någon lunchläsning över kaffet, men här finns ett uppriktigt försök att föra en intressant och viktig diskussion om arkitektur och stadslandskap. Med snyggare form, bättre bilder och något lättillgängligare språk skulle Nordisk Arkitekturforskning nå långt utanför de akademiska hemmamarkerna – den är kunnig, engagerad och tar arkitekturen på allvar.

Låt oss återvända till den inledande frågan: Kan svenska arkitekturtidskrifter erbjuda ett samlande forum för diskussion om staden och arkitekturen?

Att det faktiskt finns fem arkitekturtidskrifter i Sverige, alla med hög utgivningstakt, visar att det finns både skribenter och läsare. De fyra första tidskrifterna – Arkitekten, Rum, Arkitektur och Forum AID – är alltför lika varandra, och tycks sakna en övergripande redaktionell idé om hur de ska skriva om arkitektur. De pendlar mellan journalistisk rundgång och sporadiska försök till nya infallsvinklar, och blir emellanåt väl glättigt livsstilaktiga, med oproportionerligt mycket bilder och korta notiser.

Nordisk Arkitekturforskning begränsar sig till en strikt akademisk publik. Om det är möjligt att dra en linje från interiör till exteriör och vidare ut mot stadsplanering, verkar det som att texterna blir bättre ju längre bort vi kommer från inredning och design – samtidigt som formgivning och bildmaterial blir sämre. Det är både onödigt och beklagansvärt.

Så erbjuder arkitekturtidskrifterna ett samlande forum för diskussion? Mitt svar är: nej, tyvärr. Potentialen är obestridlig. Men där utgångspunkten borde vara en bred och allmän diskussion om arkitektur som scenen för vår tids mest brännande frågeställningar, hittar ingen av tidskrifterna riktigt rätt.

Foto: Peter Hellebrand

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-09-18