Inuti en av de nio

Varför gråter inte clownen?

Ur Sweden Rock Magazine nr 54


Nio män från Des Moines, Iowa, i groteska masker har ställt alla föreställningar om vad metal egentligen är på sin spets. Men enligt bandets grundare, Shawn Crahan (mannen i clownmasken), är bandet mer än sin image och mer än sin musik. Slipknot är en kultur och de vet vad det är för fel på världen. SRM åkte till Boston för en lång och mycket besynnerlig pratstund om saken med en 38-årig fyrabarnsfar.

Trendsniffande dollargrin eller banbrytande musikkollektiv? Det är inte bara uniformerna och maskerna som gör slipknot gåtfulla. Deras musik och överrumplande framgångar har delat upp fans av hård musik i två läger. Gruppen har oavsett detta lyckats sälja absurt många skivor för att spela så extrem musik som de gör, och de har hållit ihop sin niohövdade besättning sedan den självbetitlade debuten, om man inte räknar ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” (som bandet släppte själva med en delvis annorlunda besättning) som deras faktiska debutalbum.

Fyra år efter det uppmärksammade albumet ”Vol. 3: The Subliminal Verses” kommer nu uppföljaren ”All Hope is Gone”. Inför släppet åker de runt som huvudakt på den ambulerande metalfestivalen Mayhem i USA (tillsammans med bland andra Disturbed, Machine Head och Dragonforce). Jag hann ifatt festivalen i den lilla hålan Mansfield strax utanför Boston, Massachusetts, för att prata lite med Shawn ”Clown” Crahan om vad slipknot egentligen handlar om och om vem det är som döljer sig bakom den skräckinjagande masken.

Allt hopp är ute

Där bakom döljer sig en man som ger ett förhållandevis lugnt och normalt intryck. Ett prydligt pipskägg, det halvlånga håret hopknutet i nacken och ledig klädsel. Att han verkligen är ungefär så galen som han ser ut på scen, där han kryper omkring på sina slagverk, slår volter och låtsas masturbera med sin mikrofon, framgår först senare. Men först måste nya albumet – och dess olycksbådande titel – avhandlas.

Är allt hopp ute?

– Allt hopp är ute.

Hur tänker du då?

– Jag tycker bara att allting i livet just nu är pinsamt. Vi är alla mer eller mindre medvetna
om vad som är fel med världen, men vi vägrar göra något åt det. Vi verkar tro att vi är smarta nog att ha listat ut allting, men ändå har vi försatt oss i en hopplös situation. Så det verkar ju som om det vanliga sättet att tänka inte riktigt fungerar. När vi säger ”allt hopp är ute” så får vi reaktionen ”verkligen?”, det blir en defensiv reaktion direkt men en som i alla fall får dig att stanna upp och tänka på det. Jag vill att folk ska titta på mig och på andra när vi säger detta och säga ”det kan inte vara sant”. Bra, nu tänker du på samma sätt som jag. Den vanliga utbildningen, det vanliga moderna svaret, inget fungerar längre. Så jag antar att allt hopp är ute.

Så vad kan och bör vi göra åt det?

– Vi måste få en massmedial rensning. Och det vore inte dåligt, för då får vi se det. Verkligen se det, se vad det är. Jag tittar på det här bordet och undrar hur all maten kom dit. När jag är på hotellet undrar jag hur all maten kom dit. Jag åker till en annan delstat. Hur kom all mat dit? Det är en massa ansvar för att hålla ihop allting.

Shawns matfunderingar mynnar ut i att vi uppenbarligen kan transportera mat överallt (nåja...) så att människor har mat på bordet, men inte lösa en rad andra frågor.

– Varför kan vi inte lösa problemet med krig? Med politik? Med fattigdom? Programmeringen fungerar inte. Och det är inte vårt fel, det ligger i vår natur. Så låt oss prova något annat. Varför måste vi ha en rektangulär dörr med handtag? Låt oss återuppfinna dörren!

Så vi behöver gå emot vår natur, alltså?

– Jag tror att vi redan har gått emot vår natur så mycket genom att behöva mer och mer och
mer. Vi måste backa lite.

Mindre droger

När jag träffar Shawn har jag bara hört titellåten och den smått Rammstein­influerade singeln ”Psychosocial”, så jag frågar om låtarna är representativa för nya albumet.

– Öh... jag är i ett ganska mysko mentalt tillstånd just nu, och det här var egentligen inte den tidpunkt då jag ville göra ett nytt album. Det har hänt så mycket i mitt liv de senaste åren. Mina föräldrar har gått bort, barnen har blivit äldre. Jag är bara på ett konstigt ställe. Så jag ville inte vara ute och göra det här, eller ens göra en skiva. Det är en väldigt konstig skiva för mig. Men det jag kan säga om den är... På förra skivan började vi kommunicera, alla fick möjlighet att uttrycka sig själva. Det har vi fortsatt med. Jag vill inte att vi bara ska vara ett metalband. Jag skiter i vad folk säger, jag startade inte det här bandet för att det skulle bli bara ännu ett metalband. Jag vill att det ska vara så mycket mer.

Shawn dyker in i en lång, komplicerad förklaring som väsentligen går ut på att ”All Hope is Gone” inte egentligen är en uppföljare till ”Vol. 3: The Subliminal Verses”, utan snarare en bro från den sinnesstämning som låg bakom det sistnämnda albumet, över där gruppen befinner sig mentalt idag, till... ja, till vad?

– Nästa gång kommer vi att vara någon annanstans mentalt. Jag vet inte om någon kommer att följa oss till den platsen, och jag bryr mig fan inte. Allt jag vet är att vi, som grupp, alltid har behövt gå till nya platser. Det är viktigt för mig. Folk kommer på så många nya sätt att snacka skit. Vi är nio olika personer. Helt olika individer, som tillsammans utgör Slipknot. Vad spelar det för roll vad vi gör när vi inte arbetar med Slipknot; om vi regisserar filmer, sjunger med andra band, trummar för andra band, har andra band? Den nya skivan är en bro som kombinerar allas idéer och tankar, som kombinerar vilka vi är. Jag tror att mentaliteten på den här skivan är mer som på ”Iowa”, fast vi har vuxit upp lite. Och tar färre droger.

Med gråten kvar i halsen

”All Hope is Gone” är, förklarar Shawn, bara ännu ett kapitel i en lång berättelse som heter Slipknot.

– Vi vet inte vad slutet är förrän slutet kommer. Men jag kan glädja dig med att den är helt annorlunda än de tre tidigare skivorna. Och jag tycker att den förra skivan är helt annorlunda än de två tidigare skivorna. Det är så det måste vara. Jag behöver att du måste gå tillbaka till den första. Jag behöver att du vill gå tillbaka till den andra. Och jag behöver att du måste ha nummer tre. Och nummer fyra. Och att alla dessa, tillsammans, frammanar känslor hos dig.

Ni ska ha sagt att nya plattan ska utveckla thrashriffandet, experimenterandet och den rena sången från förra skivan, samtidigt som ni gör er tyngsta platta hittills. Stämmer den beskrivningen in på albumet, nu när det är klart?

– Vem har sagt det? Jag har inte sagt det. För mig är det enkelt. Den här skivan är inte bättre och inte sämre, den är annorlunda. Låtar som du tycker är tunga är kanske inte tunga för mig. Jag vet inte vad som menas med tungt. Tungt är en sinnesstämning. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här var den roligaste skivan att göra för mig och den minst roliga, förstår du? Några av oss tog ett hus som gisslan och gjorde en helt annan skiva. Det var det roligaste. Att göra vad vi gör, det var det värsta. På grund av inriktning och sådant... Men sparkar den arsle? Klart att den gör, vi är Slipknot! Vi är sjumilakliv före alla andra, alltså. Men betyder det att jag måste gilla den? Neeej! Spelar jag på varje låt? Klart att jag gör. Älskar jag den? Jag älskar allt vi gör. Men jag söker fortfarande efter något djupare. Jag gråter inte på skivan, jag har inte gråtit på någon Slipknot­skiva. Så jag arbetar fortfarande på det, på att få ur mig det.

Shawn fortsätter att ge något dubbla budskap genom att å ena sidan berätta att han är väldigt stolt över att bandet har gjort vad de ville göra, men att detta å andra sidan inte nödvändigtvis är den riktning han själv skulle valt för orkestern i det här läget.

– Men det är vad jag mönstrade på för att göra och här är jag nu och jag är stolt över den. På gott eller ont så är den annorlunda.

Terapi?

David Draiman i turnékamraterna Disturbed har sagt att det sparade en massa pengar i terapiräkningar för honom att göra senaste albumet ”Indestructible”. Men om Disturbed är mörka så är Slipknot ofta nattsvarta i sitt uttryck, så jag undrar förstås om niomannabandets skivor också fungerar som något slags exorcism, ett sätt att få ur sig ett mörker som annars hotar att ta över inombords.

– Jag har gått från att vara ett slags pappa för bandet till mer av en låtskrivare och musiker. Så terapin för mig med det här albumet var när vi förskansade oss i det där huset och jag kämpade för min rätt att spela trummor. Det finns en låt, ”’Til we Die”, som kommer att vara sista låten på specialutgåvan och som blir första gången man får höra mig spela på trumset. Det var terapin för mig. Jag vill inte tvinga på bandet min konst, jag vill göra vad som är bäst för bandet och för dem som lyssnar på det. Men jag skrev ett helt annat album där i huset med Jim (Root, gitarrist), Sid (Wilson, DJ) och Corey (Taylor, sångare). Det finns en handfull låtar som kommer att släppas någon gång som jag spelar trummor på. För jag startade det här bandet, det var min dröm och förbanne mig om jag ska gå igenom den drömmen utan att få göra det jag gör bäst, vilket är att spela trummor. Och ingen i hela världen vet det. Varför skulle de? Alla tror att de vet något om Slipknot men ingen vet ett skit om Slipknot.

Men det var inte bara att få spela lite trummor på den ”alternativa” skivan som knappt hälften av bandet satte ihop vid sidan av som var terapi för den nu aningen uppeldade Shawn Crahan. Han fick också utlopp för sitt kreativa flöde i den mer reguljära kreativa processen, som till exempel i låten ”Snuff”.

– Jag insåg att Corey ställde frågor i den och tänkte att då kanske jag skulle besvara dem. Det var också en väldigt linjär låt, men jag hackade upp den och tog den i vertikal riktning, förstår du?

Nej.

– Jag bestämde mig för att gå emot vart den låten var på väg. Jag studerade den och applicerade musikteori på den. Det kändes väldigt bra att gå emot.

Det är bra nu

Nio medlemmar, alla med starka, bångstyriga viljor. Klart att det blir interna bråk. Under en period var det så illa att medlemmarna knappt kunde vistas i samma rum. Sedan har de kommit över det och tycks numera trivas ganska bra tillsammans. Men det hindrar inte att varje ny skiva sedan ”Iowa” diskuteras som om den vore gruppens sista. Så Shawn ser inte ett dugg förvånad ut när jag frågar om ”All Hope is Gone” faktiskt är den sista.

– Vet du, jag påbörjade den här skivan med tanken att det skulle vara min sista Slipknot­skiva. Inte för att jag inte älskar bandet eller för att jag är arg eller något. Kanske har bandet hjälpt mig göra det jag ville göra och... jag kanske har andra saker att göra. Överraskande nog är det här en av de bästa tidpunkterna i mitt liv. Kanske har de föregående tio åren lett fram till nu, och sedan är det över. Jag vet inte varför nu är en så bra tid, men så är det. Och allt är på grund av barnen. Det är inte pengarna, det är inte biljettförsäljning, det är inte turnén. Allt handlar om konsten. Och jag tror också att det beror på att vi alla är över 30 nu.

Han konstaterar att det här kanske är den bästa perioden hittills för honom även vad gäller bandet, och att det mot förmodan inte alls var särskilt roligt när de slog igenom.

– Det var krig! Jag gav mig inte in i det här för att göra det för alltid. Jag skiter i vad folk säger. De har inte gjort 300 bakåtvolter på den första turnén. Allt det där, när vi kastar oss, slår varandra, all den där skiten är på riktigt. Den där skiten förändrade världen! Det jag bryr mig om är smärtan jag känner härinne. Och jag kanske inte har mer av den där energin som jag använde för att skapa den här galenskapen. Jag har aldrig varit mer rädd för Slipknot än jag är idag. Och det är bra, för jag gillar rädsla. Rädsla motiverar mig mer än något annat. Vill jag att det blir en skiva till? Jag försöker att inte tänka på nästa skiva. Jag har kompisar som är döda. Vem vet vad som händer imorgon? Men om vi kan samlas igen på allas villkor... och de villkoren har inget med pengar att göra, det handlar om andlighet. Inte politik, inte religion, det är konst. Om vi kan bruka allvar, som vi gör nu, så ja, för fan, då kör vi!

Det är dåligt nu

Shawn börjar plötsligt kasta omkring maten som står på bordet bredvid och rycka i duken, medan den förskräckte reportern – vars mobiltelefon ligger på sagda duk och spelar in samtalet – tittar på.

– Fan, jag behöver inte den här skiten! Vad är det här? Jag har inte ätit av det sedan jag kom hit. Ingen behöver det här (kastar omkring något slags mat). Ingen behöver det här (kastar omkring något annat). Jag äter de här (tar en handfull M&M ur en skål). Ingen behöver det här (kastar omkring något annat). De sätter en massa skit på bordet. Är det varför jag gör det här? Ska jag göra det här igen så ska jag göra en orgie av det. Musik, mat, sex, öl! Men just nu är jag tillsammans med mina åtta bröder. Vi kommer överens igen. Jag har den svåraste tiden i mitt liv just nu. Jag förlorade båda mina föräldrar. Jag är inte deprimerad, men... jag saknar dem. Jag var ute på vägen i tio år. De blev gamla och jag såg det inte komma. Jag ägnade inte tillräckligt mycket tid åt dem. Nu tillbringar jag mycket tid med att tänka, och jag saknar dem, helt enkelt. Jag saknar dem. Det är svårt nu. Barnen är inte små längre. Min äldsta är sjutton och har en pojkvän. Hon har bh. Hon är inte en liten flicka längre, hon har vuxit upp. Om man räknar på saken så har jag inte så många år kvar. Min farfar dog innan han fyllde 70. Min farsa dog innan han fyllde 70. Jag slår vad om att jag kommer att dö innan jag fyller 70. I september fyller jag 39. Fuck! Så om jag ska fortsätta göra det här så måste det vara något med det.

Om nio blir åtta

Nå, Shawn har helt klart den bästa tiden i sitt liv just nu. Och den sämsta. Han börjar dessutom te sig smått oberäknelig, så jag skär in på ett nytt spår. De flesta band har svårt att hålla ihop en besättning på fyra eller fem personer under någon längre tid. Slipknot har hållit kvar nio medlemmar sedan debuten, trots tider av svår inre splittring. Hur bär de sig åt?

– Jag tror att det beror på det totalt överdrivna ego som varje medlem i Slipknot har. Det är så vi möts, med egot på för fullt. Bara vräker ut det. Det är kanske vad vi måste göra för att kunna stanna i bandet, det är fan så svårt att stanna kvar i det här bandet.

Du har tidigare sagt att om någon lämnar bandet så finns inte bandet längre. Är det fortfarande sant?

– Njaeej... jag brukade känna så, men... självklart skulle det kännas skumt om någon slutade. Vi har hållit på så länge. Men å andra sidan, det här är en kultur. Kanske skulle någon kunna komma in och känna det, hjälpa oss känna det. Jag tror att om jag skulle behöva sluta så skulle jag kunna hitta en person som skulle kunna ta över och jag skulle göra det bra. Jag skulle få alla att tro att det var okej, och det skulle det vara. Det skulle inte vara en bluff, det skulle vara på riktigt. Skulle det vara samma band? Nej. Skulle det vara bättre eller sämre? Nej, det skulle bara vara annorlunda.

Vi har förstått att maskerna har en viss signifikans. Nu har ni ändrat dem igen. Vad betyder de nya maskerna?

– Maskerna... det är olika för olika medlemmar. För mig betyder den nya masken att det inte finns någon människa kvar inuti. Jag har karvat ut allt ur mig. Jag sade tidigare att jag aldrig har varit så rädd för Slipknot som jag är nu, så jag tänkte att varför inte inkorporera det i masken? Hela grejen skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag är otroligt stolt och hedrad över att få vara en del i något så fantastiskt som det här är.

Mannen i och bakom masken

Jag har tidigare läst om Shawn att hela grejen med maskerna började med att han fick syn på en clownmask i en butik i en galleria. Han blev tvungen att prova den och – till sin flickväns fasa – förändrades han genast när han tog på den. Till flickvännens ytterligare förtret smet han senare iväg och köpte masken, trots en ansträngd ekonomi. Men vad var det egentligen som hände när masken kom på?

– Det var inte egentligen att jag blev en annan person. Det var snarare så att jag insåg vem jag verkligen var. Jag var ung och oerfaren innan, naiv. Behövde utvecklas. Men så fort jag fick på mig masken förvandlades jag och insåg att jag hade motivation. Då var masken energisk, läskig och våldsam. Nu har den mognat och är elak, våldsam och otäck. Så det är vad masken gör.

Har maskerna samma effekt på de andra medlemmarna?

– För några av dem. Jag kan inte tala för dem, men alla förvandlas.

Jag frågar Shawn om vi kan ta några personliga frågor. Han skiner upp och säger ”ja tack!”. Det är antingen ett favoritämne eller bara ett han sällan får frågor om. Hur som helst: vad för slags barn var mannen som på scen ser ut som en bondage­clown?

– Väldigt naiv. Jag var enda barnet, så jag levde i min fantasi för det mesta. Sorgsen. Extremt arg. Ilskan och sorgesamheten hänger ihop. Konstnärlig. Om jag kan anses vara konstnärlig så har jag alltid varit det. Jag har alltid sett grejer. Så... sorgsen, arg och naiv. Sorgsenheten hjälpte ilskan, men ingen av dem visste vart de skulle ta vägen på grund av naiviteten. '

En dag mötte sorgen, ilskan och naiviteten rock ’n’ roll. Liksom i så många andra berättelser träffade musikens inneboende kraft vår yngling mitt i solar plexus.

– Jag brukade brottas med mamma på söndagarna när pappa var borta. Hon hade inte rakat benen sedan fredagen. Vi brottades och skrattade och jag kände de där håriga benen mot mig och hon spelade Beatles. Senare fick jag höra Jimi Hendrix och det var... wow, vad är det där för något? Så spelade hon Doors och visade mig bilder av Jim Morrison. Jag tyckte att han såg konstig ut men hon sa att han var vacker. Senare förstod jag.

Men ännu visste inte unge Shawn vad han ville göra. Inte förrän han gick på sitt livs första Kiss­konsert och såg Gene Simmons på väg mot scenen i den nedsläckta lokalen och en scenarbetare som lyste framför superstjärnans fötter med en ficklampa så att han skulle kunna ta sig upp för en trappa.

– I det ögonblicket visste jag att jag ville bli antingen killen med ficklampan eller killen på scenen. Det där var vad jag ville vara involverad i. Jag älskar musik, alltså. Sorgsen musik. Jag kan inte vara sorgsen i det här rummet, men sätt på mig ett par hörlurar och spela sorgsen musik så är det som om jag andas. Det är syre för mig.

Rock ’n’ roll och konst

Men det har inte alltid varit sorgsen musik som syresatt hans pulserande rock ’n’ roll­blod. När vi börjar prata om ungdomens favoritband visar det sig att det band som allra mest präglat den vildsinte musikanten inte direkt är ett av världens ledsammaste.

– Jag måste säga att mitt favoritband någonsin är Van Halen. Och min absoluta favoritskiva någonsin, vilket är väldigt svårt att avgöra, måste nog ändå vara ”Fair warning”.

Shawn berättar om hur han för första gången såg en video med Van Halen på MTV hemma hos en kompis och hur upplevelsen lämnade de två killarna närmast andlösa.

– Det var det grymmaste jag sett. Man kan hänföra nästan allt jag gjort till dem. De programmerade mig och gjorde mig till den jag är idag.

Shawn har konstnärliga ambitioner även bortom musikens gränser. Han har sysslat en del med bildkonst och det är en av hans skulpturer som pryder omslaget till ”Mate. Feed. Kill. Repeat.”. Och även om musiken helt tydligt är hans främsta passion så har han fler utlopp för sin explosiva kreativitet.

– Jag håller på och försöker få mitt manus skrivet. Jag vill regissera en film. Men det är svårt. Jag räknar med att det kommer att ta åtminstone fem år. Jag måste arbeta hårt för det, jag vill inte att det ska hända bara för att jag är Clown. Så det är vad som händer. Och så målar jag. Jag har hållit på med det i ungefär sex år, och det är ganska seriöst. Jag älskar att jag inte behöver dela det med någon. Någon kan fråga mig vad det betyder och jag kan säga ”dra åt helvete, jag behöver inte berätta för dig vad det betyder”.

Vampyrer och varulvar

Shawn brukar rätteligen beskrivas som Slipknots grundare. Men i rättvisans namn ska nämnas att han drog igång monsterprojektet tillsammans med bandets förste sångare, Anders Colsefni (riktigt namn: Andrew Rouw), som även ger bandet röst på den självutgivna första skivan. Colsefni har i en intervju berättat att gruppen kom till som ett resultat av att han och Shawn spelade rollspelet ”Werewolf: the Apocalypse”. Shawn håller med om att det var ungefär så det gick till.

– Men det var mer än bara det spelet, det var ”Vampire: the Masquerade” också. Som jag har berättat så lever jag mycket i min fantasi och det gör de flesta av mina vänner också. Så vi spelade ”Vampire” och min bästa kompis var ”storyteller” (det vill säga spelledare, förf. anm). Vi älskade de här spelen och grävde ner oss djupt i metaforer. För att göra en lång historia kort: vampyrer förstör världen, varulvar skyddar världen.

Shawn och hans kompisar identifierade sig snabbt med varulvarna, i syfte att rädda världen. Och metaforerna djupnade.

– Vi skulle bringa renhet till världen, ett djupare budskap. Vi ville att det inte bara skulle vara ett spel, utan vi tog fasta på metaforerna. Och det var det som blev Slipknot.

Frälsare eller demoner?

Den märklige mannen framför mig har redan i början av vårt samtal pratat om att nya skivan handlar om vad som är fel med världen. Nu berättar han hur bandet föddes ur en idé om att rädda världen. Samtidigt skulle många säga att Slipknot är en del av det som är fel med världen. Hur ser Shawn på det och vad tror han att bandets musik, texter och visuella framtoning har för effekt på unga, lättpåverkade personer?

– Tja... jag kan säga så här. Om någon idiot kommer och påstår att vi är vad som är fel med världen så skulle jag vilja veta detta: är han frånskild? Har han bedragit sin fru? Jag är en väldigt, väldigt moralisk person. Jag har ett femtonårigt, underbart äktenskap. Jag har fyra underbara ungar, varav en är adopterad. Mitt liv är rent och bandet jag spelar i är rent. Jag är ledsen om somliga inte gillar vår programmering, men jag tänker inte stå vid sidan av och tolerera deras programmering. För deras programmering är okunnig. Den separerar människor av olika ras och färg i olika lådor. Om 40 år kommer folk att ha bearbetat sina fördomar mot Slipknot och se hur betydelsefullt det var. Man måste gräva djupare. Finns det saker som inte är lämpliga för vissa personer? Självklart. Men det är inte mitt ansvar att rycka vår skiva ur en trettonårings händer. Det är hans föräldrars jobb. Det är inte mitt fel om hans föräldrar inte är där och har koll på vad han lyssnar på. Men jag finns där för honom och jag gör antagligen ett bättre jobb i att hjälpa honom uttrycka sig. Om han dras till oss så finns det antagligen en anledning till det. Det är kultur, broder. Jag vill inte vara på omslaget till Rolling Stone, jag vill att vi ska vara på National Geographic. Det är det perspektivet jag har.

”Första” skivan

Det album som gruppen släppte som en demo 1996 och som, åtminstone av bandmedlemmarna själva, inte räknas som ett officiellt Slipknot­album har redan nämnts några gånger. Jag avslutar intervjun med att fråga Shawn, som är en av fem medlemmar som är kvar i bandet sedan den skivan, hur han ser på ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” idag.

– Enkelt. Vi samlades och spelade in den. Enda sättet för oss att lära oss var att göra något. För några av oss var det första gången i en studio någonsin. Vi var unga, låtarna var annorlunda. Fansen bränner den, ger den till varandra, säljer den till varandra, gör den till en del av sina liv så som den var en del av våra liv då. Behöver jag packa om den, massproducera den, marknadsföra den och göra den till en del av mitt liv igen? Nej. Vi tillåter den att vara där ute, men vi ser vårt album från 1999 som vår första skiva. Allt innan var förberedelser.

Apropå förberedelser så är det dags för Shawn att bli Clown och börja göra sig redo för kvällens föreställning, så vi lämnar honom därför nu. För att läsa en recension av konserten kan du gå in på swedenrockmagazine.com, men låt mig helt kort konstatera detta: du vill inte missa deras konsert i Stockholm i november!

Zendt

Publicerad: 2008-09-07

Köp Sweden Rock Magazine
Läs mer om Sweden Rock Magazine i katalogen
Fler artiklar knutna till Sweden Rock Magazine
Fler tidskrifter i kategori MUSIK