Takanen satsar på nyskrivet

Ur Teatertidningen nr 2-3/08


Göteborgs Stadsteater satsar stort på nyskriven dramatik de närmaste åren. Sven Rånlund träffar konstnärlige ledaren Anna Takanen som tycker att teatrarna måste ta ansvar också för samtidsdramatiken. Att inte investera bara i nya lampor utan också i bra författare – unga såväl som äldre.  

Orden »ny svensk dramatik« ligger bra i munnen just nu. Det sjuder av svenska berättelser inom teater, film och tv. En ny generation som vandrat ut från Dramatiska Institutet efterfrågas redan utomlands, visionära teaterchefer knyter till sig yngre pennor, etablerade författare börjar snegla på teatern. På fjolårets Teaterbiennal i Örebro spelades enbart nya svenska pjäser – ett ställningstagande som juryn (där jag själv medverkade) hade lätt att motivera: de mest intressanta och uppkäftiga teaterföreställningarna vi sett de senaste åren var helt enkelt nya pjäser skrivna på svenska.

Okej, vi skruvar ned lustgasen. Några friska år, en ny våg – men sedan? Med en kulturminister som hellre talar om bevarande än nyskapande krävs det motvikter som vill och vågar satsa långsiktigt på samtidsdramatik.

Ett malligt pressmeddelande damp ned i februari. Avsändaren, Göteborgs Stadsteater, skrev att de skulle göra en av de största satsningarna på nyskriven svensk dramatik – någonsin! En beställning hade gått ut till sexton svenska och nordiska dramatiker och författare att skriva direkt för Stadsteatern.

När jag träffar Anna Takanen, Göteborgs Stadsteaters konstnärlige ledare, är det några dagar kvar till den premiär som avslutar spelåret. Från sitt kontor i borgen vid Götaplatsen i ena änden av Avenyn kan hon blicka tillbaka på ett osedvanligt ymnigt flöde av nyskrivna pjäser, både på Nya Studion och Stora scenen.

- När jag kom till Stadsteatern 2006 hade Studion länge varit en ganska anonym och styvmoderligt behandlad scen om man ser till repertoaren. Ett år var det tre föreställningar, ett annat inga, klassiker och nyskrivet blandades hejvilt. Så jag tog beslutet att vi skulle öppna Nya Studion och spela exklusivt nyskriven svensk och utländsk dramatik och samtidsdramatik från ungefär femton år tillbaka. Vi skulle också ha samtal och debatter efter föreställningarna, som vi också haft på torsdagar. Nästan alla regissörer som arbetat här har mött publiken. Genom blandningen har Nya Studion blivit ett slags samtidscentral, mitt i hjärtat av en modern scen.  

Nyskrivet är färskvara

Den första pjäs Anna Takanen beställde för Nya Studion var »Den utvalda«, skriven av Backa Teaters konstnärlige ledare Mattias Andersson. Sedan dess har samtidsberättelserna duggat tätt: »Produkten« av Mark Ravenhill, »Stjärna över Lappland« av Staffan Göthe, Magnus Dahlströms »Turister«, den dokumentära »Mitt namn är Rachel Corrie« som bygger på texter av Corrie, »Night Rider« av Björn Runge, »De onda« av Niklas Rådström och nu senast Mirja Unges »Mariella«.

Men går det att tänka så exklusivt i ett stort teaterhus? Att lägga repertoar brukar liknas vid att duka ett smörgåsbord med något för alla. Men suget efter ny dramatik är inte självklart; ibland verkar inte ens teatrarna intresserade av att gestalta samtiden. Anna Takanen talar dock hellre om ny dramatik som färskvara än högriskprojekt.

- Nya Studion har levt nio produktioner som scen, en och en halv säsong. Den är fortfarande ganska ny, men det känns att den blir allt starkare. Vi har ett bra publikt gensvar, det finns en lust och nyfikenhet för nyskrivet. Genom våra ungdomspriser ser vi i statistiken att det är många unga som väljer just den scenen.

Att gå ut med en stor beställning var ingen stundens impuls. Efter tio år som skådespelare och regissör på Unga Klara vet hon var hon hör hemma.

- Om du skulle fråga mig vad jag vill arbeta med, klassiker eller nyskrivet, då valde jag det senare. Jag var en av de där skådespelarna som gick ut scenskolan 1994 och sa att jag ska inte syssla med klassiker! Det får andra göra. Nu… är jag väl lite mer nyanserad, säger hon och skrattar stort.

Samtidsdramatiken är en stark identitet för Anna Takanen. Men som chef ser hon också att institutionsteatern har ett ansvar för dramatiken i framtiden.

- Vad gör man för investeringar på teatrarna? Man kan investera i lampor och ljusbord i all evighet. Men hur investerar vi i själva teatern? Då är ju texten ett jättebra sätt att börja. Att beställa, att ge plats och uppmärksamhet åt det nyskrivna. Sedan har vi ju så bra dramatiker i Sverige. De står högt i kurs utomlands. Se på Mattias Andersson som spelas mycket i Tyskland, Sofia Fredén i Paris och New York, namn som Lucas Svensson och Niklas Rådström. Då måste ju vi själva investera i våra dramatiker för att ge dem en självklar plats på teatern.  

Konstnärlig frihet

Under vårt samtal återkommer Anna Takanen till några saker som är naturliga i allt konstnärligt arbete, i synnerhet i teaterns levande form, men som inte alltid överlever fram till premiär. Dels försvarar hon med hetta dramatikerns konstnärliga frihet, dels talar hon konkret om process, att det på teatern ibland måste få ta tid.

- Det finns inte ett gemensamt arbetssätt för tjugo dramatiker. När jag talat med dem vi beställt pjäser av har det kunnat låta så här: »Det här har teaterns konstnärliga råd pratat om – kan du hitta dig själv i det?« Jag skulle inte styra dramatikern hårdare än så. Det måste finnas en konstnärlig frihet, om man inte jobbar med en väldigt speciell beställning. Dramatiker är inte journalister.

Några av författarna hade specifika önskemål. Jonas Hassen Khemiri ville inte skriva en enaktare utan utmana sig själv i en pjäs med två akter. Sofia Fredén kommer, tillsammans med Anna Takanen, att göra ett projekt baserat på intervjuer och samtal där processen är en annan än att bara leverera en färdig text. Björn Runge hade särskilda skådespelare i åtanke. Magnus Dahlström ville skriva ifred. Carin Mannheimer skrev slutet först. Eva Ström fick läsning med skådespelarna och åkte sedan hem och skrev vidare.

- Eftersom vi inte har husdramatiker som sitter på teatern och skriver ska de känna att de är välkomna hit. De ska kunna använda sig av skådespelarna och ha dramaturgerna och mig som bollplank, så vi kan stötta processen på det bästa sättet, säger Anna Takanen.

Nidbilden av dramatikern som gömmer sig i sitt glastorn delar hon inte.

- De erfarna dramatikerna sitter gärna med på repetitionerna och skriver om hela tiden. Så myten om att författare inte kan ändra ett kommatecken, det känner jag inte alls igen. Tvärtom är de väldigt intresserade av delaktighet och släpper in olika impulser från ensemblen.

Dramatikerna valdes ut efter tre principer: ålder, erfarenhet och kön. Två är debutanter, men här finns inga nysvenskar och inga enfants terriblar. Ett fegt urval? Anna Takanen protesterar.

- Nya Studion är inte en växthusscen, det är en scen för redan etablerade författare. Men var får de plats? Det är ju bara att titta sig omkring på svenska teatrar i dag. Det vi gör här i Göteborg är helt unikt! Dessutom är vi en professionell teater. Vi kan syssla med växthusverksamhet vid sidan om, och det kanske vi kommer att göra på något sätt, men nu är det de etablerade författarna som gäller.  

Gott ställt med jämställdheten

En principiellt viktig fråga för Anna Takanen är att samtidsdramatiken inte göms undan på den mindre Nya Studion. Det nya, liksom det jämställda, ska märkas även på Stora scenen.

- När jag blev chef var det noll med jämställdhetsfrågan på den här teatern. Innan Sofia Fredéns »Lilla livet« hade det inte spelats en kvinnlig dramatiker på Stora scenen på åtta år. Det har förändrats så här (handen, hela Anna, far upp som en raket). Nu är det lika många kvinnor som män som regisserar och skriver. Vi är, tror jag, Sveriges mest jämställda teater – varför beskrivs inte det som en ny identitet?

Vi gnisslar en stund om en ny Sifo-undersökning som refererats i Göteborgs-Posten. Artikeln var hårt vinklad på att Stadsteatern inte fångat den unga publiken. Det stämmer till en viss del, menar Anna Takanen.

- Publiken är väldigt känslig. Jag tänker så här: om de ska göra något en kväll, och har ungdomspriset 100 kronor att jämföra med – väljer man bio, konsert, en DVD eller går man på Stadsteatern? Mediernas funktion som referensram är viktig. Vi kan ju se hur recensioner påverkar hur folk faktiskt bokar.

Hon tycker det är synd att medierna sällan ser att de, tillsammans med teatern, har ett gemensamt ansvar gentemot publiken.

- Det innebär inte att vi ska vara kompisar, men kulturen i dag är inte självklar längre. Drömmen skulle vara att medierna också beskrev teatrarna som en attraktiv och het plats att gå till.  

Skugge och Fagerholm

Tidningsartiklar lär i vart fall produceras när en av dramatikerna debuterar: Linda Skugge. När jag fångar henne på telefon stressar hon med ett skrikande barn.

- Det känns jättekul! Jag har skrivit ett långt manus för SVT tidigare, så det är inte som att kasta sig utför ett stup att jobba med dialog.

Pjäsen har börjat klarna för henne, men ännu har hon inte börjat skriva. Nästa vecka, säger hon.

- Jag har sagt i intervjuer att det ska handla om flickor som skär sig. Men det blir nog mer om ungdomsvåld. Jag tänker på Riccardofallet. Jag ser framför mig en ung publik, med föräldrar, något collageartat, fragmentariskt, lite experimentellt. Gärna en snabb föreställning med musik och dans. Undrar om jag kan få dansare?

Den andra debutanten, Monika Fagerholm, svarar på telefon hemma i Ekenäs i Finland. Därifrån har hon lång resväg till de stora teatrarna. Men hon läser mycket dramatik och känner igen tendensen med nya, spännande röster också i Finland. Hon har börjat skriva och är förtjust.

- Särskilt i tanken på det fysiska, att det är i realtid, att allt kan hända. Jag vill inte prata om pjäsen, men jag kan säga att skrivandet liknar hemskt mycket det skönlitterära. Det jag är intresserad av i böckerna, att jobba med lager-på-lager och underliggande språk, det kan komma fram också i pjäsen. Men jag måste hitta nya sätt, jag vill att det blir fysiskt, verkligt. Det är en utmaning och en upptäcktsfärd. Skitskoj!

De närmaste två-tre spelåren blir det alltså mycket nyskriven dramatik för Göteborgs Stadsteater. Men deras stora beställning är inte slutet på satsningen, Anna Takanen ser utrymme att bjuda in fler författare. Senast i raden är en beställning av Barbro Smeds, som möjligen tar med sig sin akademiska arbetslivsforskning till teatern. Det låter kanske inte skräddarsytt för ungdomspubliken – om det nu är den som är samtidsdramatikens främsta hopp?

- Jag fick en tankeställare när vi hade ett möte för abonnemangspubliken och presenterade Mattias Anderssons »De Utvalda«. Regissören Carolina Frände berättade att pjäsen är tänkt för en ganska ung publik, och så visade vi någon scen. Efteråt kom en man fram till mig och sade: »Jag har gått på den här teatern sedan starten 1934 – varför förutsätter man att just jag vill se klassiker? Jag som verkligen kan något om teater, jag vill inte se klassiker, jag vill se nyskrivet!« Då slog det mig att de här stereotypa bilderna av vilka vi är, och vilka de andra är, hämmar oss i tanken om publiken, de där människorna som vi fantiserar om från scenen. Det är farligt att se det för snävt.  

Sven Rånlund

 
Fotnot: Sexton svenska och nordiska dramatiker och författare har fått beställningar av Göteborgs Stadsteater för de närmaste två åren. Nio är kvinnor, sju är män: Carin Mannheimer, Monika Fagerholm och Linda Skugge (bägge debutanter), Sofia Fredén, Jonas Hassen Khemiri, Bengt Ohlsson, Eva Ström, Mirja Unge, Björn Runge, Peter Birro, Åsa Lantz, Sisela Lindblom, Åsa Lindholm, Dennis Magnusson, Lucas Svensson och Daniel Wedel. Därefter har Barbro Smeds och Pamela Jaskoviak tillkommit.  

Bilden på Anna Takanen är tagen av Ola Kjelbye

Publicerad: 2008-09-05

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR