Varför är alla tidskrifter likadana?

Jag granskar tidskriftshyllorna på Press-Stop och bläddrar i fanzines på Hallongrottan och Papercut, kollar upp kommande litteraturmässor och botaniserar bland de medverkande magasinen i europeiska tidskriftssamarbetet Eurozine. Jag återvänder ner i vårt eget arkiv och blåser dammet av fullpackade tidskriftshållare. Och långsamt börjar en fråga formuleras.

Sverige har flest kulturtidskrifter per capita i världen, i vår katalog finns långt över 500 tidskrifter registrerade och de håller genomgående en mycket hög nivå. Det finns tidskrifter på nästan alla områden – från kräldjur till kyrkomusik, från graffiti till näringslivshistoria – och de har utvecklats till att bli en vittförgrenad mötesplats för diskussioner och idéer. I förhållande till vårt lilla språkområde är det häpnadsväckande.

De flesta tidskrifterna görs helt ideellt och drivs av engagemang och vilja, och redaktioner spelar ofta en viktig roll som idéskapande nätverk i ett större kulturellt sammanhang. Kulturtidskrifterna utgör otvivelaktigt en fantastisk tankeflora. Men med det sagt: varför är alla tidskrifter likadana?

Då syftar jag inte på de oräkneliga tidskriftsvarianterna om heminredning, tekniska prylar eller bröllopsbestyr. Nej, jag tänker framförallt på alla de där tidskrifterna som verkligen vill någonting, som verkligen försöker. Jag tänker på alla människor som helt utan ekonomiska förutsättningar lägger ner sjukt mycket tid och kraft på att göra en jävligt bra tidskrift. Men trots initiativkraften och kreativiteten blir de ändå ganska likartade.

Vi får mellan 60-100 sidor fyra gånger per år – oftast med argumentet att kulturrådet har det som krav för att få tidskriftsstöd. Och varje gång det skrivs om litteraturtidskriften OEI utstöts förvånade utrop: ”wow, den är så tjock! det är ett nytt kvadrupelnummer!” Sammanslagna nummer är ett oerhört enkelt sätt att komma runt kvartalsutgivningskravet. Varför finns det inte fler tidskrifter som tänjer lite på gränserna?

Vi får en ledare – sannolikt skriven sista natten innan tryckpressarna skrider till verket – som gör sitt yttersta för att verkligen ta ställning, för att indignerat tycka något och mana till nationell debatt. Oftast blir det istället trötta rader utan djupare förankring i vare sig det aktuella numret eller den samtid man vill ta spjärn emot, som exempelvis ”Sveriges största musiktidning”: Groove.

Inför första numret av tidskriften Filter omskrevs den överallt, från de stora dagstidningarna till de nischade bloggarna, och även här på tidskrift.nu fick de sig en artikel. Men vad var det som fick alla att gå igång? Jo, att Filter skriver långa reportage. Filters intention att göra amerikansk 60-talsjournalistik på svenska bemöttes som en förbluffande innovation.

De svenska kulturtidskrifterna kan delas upp i två delar: de popkulturella och de akademiska. De popkulturellt inriktade tidskrifterna har ett ansikte på omslaget, om det är mer akademiskt blir det abstrakt och avskalat – jämför Sonic med Hjärnstorm.

De poppiga tidskrifterna inleds med några sidor löst plock, följt av cirka fyra längre artiklar och avrundas med ett stycke kritik. Det rådande idealet verkar vara ett upplägg som liknar Vanity Fair eller andra klassiska jättar. Poptidskrifterna är inte gjorda som ett komplement till andra medier, utan kännetecknas snarare av den omnipotenta föreställningen att de är tillräckliga själva, vilket får resultatet att alla skriver om ungefär samma sak.

Tydligast är det bland musiktidskrifter, där samma ämne mycket väl kan dyka upp i vår statliga television som i något "nischat" magasin. Det vore intressant att jämföra musiktidskrifternas samlade upplagesiffror och antalet musikskribenter – min gissning är att det går ungefär jämnt ut. De redaktioner som har flest kompisar säljer förmodligen flest tidskrifter.

Bland de många tidskrifterna om litteratur finns en liknande rundgångsjournalistik, men med skillnaden att de har en mer intellektuell ton. Jämfört med popmagasinen skiljer sig dispositionen markant. De tidskrifter som ser sig som mer intellektuella radar vanligtvis upp en jämntjock räcka begreppstyngda texter, med ett urval som emellanåt verkar baseras mer på tonalitet än ämne. Där de popkulturellt inriktade tidskrifterna slåss om samma historier, tar de akademiska motsvarigheterna intresset för givet, men struntar alltför ofta i den grundläggande frågan: varför ska jag läsa det här?

De akademiska tidskrifterna betackar sig vanligtvis för bilder, medan popmagasinen delar upp sig i tre fraktioner. Det första lägret består av uttjatade modebilder, vilka fyller tidskrifter som exempelvis Bon. Det andra lägret försöker följa vice-skolan: pubertalprovokativa fotografier på avklädda tonåringar – ett självmedvetet förevigande av den fotobloggande hipstervardagen. Bilderna i det tredje lägret tillför egentligen ingenting, utan fungerar framförallt som ett exempel ur den tillhörande texten. I detta tredje fack hamnar de flesta tidskrifter. Andra försök har visserligen gjorts, som den renodlade fototidskriften Motiv, men utan att göra något djupare avtryck. Sista numret av Motiv kommer i höst.

Trots vår enorma tidskriftsflora är många kulturtidskrifter intill förväxling lika. Givetvis finns det undantag.

Den relativt nystartade filmtidskriften FLM är en av få tidskrifter som stiligt balanserar mellan polerna av pop och akademi. Den är ofta intellektuell i ämnesval, men samtidigt tillgänglig och snyggt formgiven – det bästa ur två tidskriftstraditioner. Under hösten kommer FLM dessutom att anordna filmvisningar på Klarabiografen.

Vidare finns det en lång rad tydligt nischade kulturtidskrifter som bryter mot alla mina generaliseringar, och som bara blir bättre ju mer nischade de vågar vara. Kolla exempelvis Entomologisk tidskrift, Blandaren eller Subaltern. Eller den lika smala som ljuvliga tidskriften för människor som samlar på saker: Samlarnytt. De hårt nischade tidskrifterna är ett spännande sätt att få en inblick i tidigare okända subkulturer. Nordisk Filateli är en läsefröjd.

Vid sidan av de nischade magasinen finns det även redaktioner som tar sig ur min grovskissade tidskriftsschablon genom att verkligen försöka tänka nytt. Ett spännande exempel är nätradion, som blivit betydligt vanligare bara sista året. Det är ett brett spektra – från queertidskriften Fuls ganska konventionella radioinslag, till det oerhört snygga nätpoesimagasinet Ett Lysande Namn, som ljudsatt samtliga texter till sitt senaste nummer. Bredvid text och bild öppnar nätradion för ytterligare en dimension. Utveckla det vidare!

Konsttidskriften Fabrik var tidigt ute med att göra radio – och deras ständiga föränderlighet är uppfriskande. Fabrik byter form för varje nummer, och har förutom som radioprogram även getts ut som en samling lösa kort, en spiralbunden bok och ett vikspel.

Fabrik visar att en tidskrift inte behöver låta sig definieras av gängse ramar när det gäller format, upplägg och periodicitet, utan att den i grund och botten består av en redaktion, som tillsammans utvecklar en tankegång. En tidskrift kan vara så mycket.

UZI kommer i form av en dvd. Babian gör serier på nätet. Jag saknar den anarkistiska aktionstidskriften Butter, som bland annat gavs ut som en kupp mot landstingsrådet i Norrbotten, en gay-fest och ett uppträdande på Hultfredsfestivalen. Och jag ser fram emot den återuppståndna konsttidskriften Loyal.

När får jag se en tidskrift publicerad som planscher på stan? Som youtube-klipp, utställningar eller temanummer tryckta på t-shirts? När kommer första wiki-tidskriften, som sätts samman av läsarna själva? Mobiltelefontidskrifter? När kommer innovativa redaktioner att börja nyttja nätets framställningsmöjligheter? När kommer vi att börja göra nya tidskrifter?

Bild: Constantin Jurcut

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-08-22