Filmens första sexsymbol

CLARA BOW

EN DAM SKA TAS - FÅR ALDRIG TA -
SÅ LYDER VÄRLDENS GRYMMA DOM

ur Kapten Stofil nr 8/02

Hon har gått till historien som The It Girl, Flickan Med Det. Som filmens första verkliga sexsymbol dyrkades hon av en hel värld, men var ändå persona non grata i Hollywoods filmkoloni. Varför?

Låt oss redan från början slå fast att allt vad ni har läst om Clara Bow i Hollywood Babylon och andra skandalböcker är lögn. Ledsen att göra er besvikna, men Clara Bow hade inte, jag upprepar inte, gruppsex med ett helt fotbollslag (”Thundering Herd”, enligt legenden, i vilket ingick en ung John Wayne). Historien dyker upp i nästan varje artikel om Bow, men några som helst belägg har veterligen aldrig presenterats. Det är ändå inte det värsta exemplet på den smutskastning som Bow utsattes för. 1931 blev hon i veckotidningen Coast Reporter sammankopplad med knarkmissbruk, tidelag, könssjukdomar, incest och lesbianism. I fyra artiklar berättade tidningen hårresande historier om Claras vilda liv på mexikanska bordeller, hennes alkoholism och böjelse för offentligt sex. Läsarna fick också veta att Clara Bow mer än gärna hade sex med koalabjörnar (!) och hundar. Artiklarna saknar motstycke inte bara i den tidens skvallerpress, utan också dagens. Vad hade Clara Bow gjort för att behandlas på det här sättet?

”Donna Juanita, syster till don Juan,
Var en señorita som var lika pilsk som han”

Clara Bow var filmens första sexsymbol. Tidigare hade det funnits antingen oskuldsfulla familjeflickor, sådana som Lillian Gish, eller ”vampar”, dekadenta vampyrkvinnor som drog männen i fördärvet. Clara Bow var varken det ena eller andra. Hennes rollfigurer njöt av sex utan att för den skull vara ”dåliga flickor”, de tog för sig av livet på ett sätt som tidigare bara varit förbehållet män. Bow var en ny tids hjältinna, ett barn av 20-talet, en flapper.”Clara Bow är kvintessensen av vad termen ’flapper’ bokstavligen betyder”, skrev F Scott Fitzgerald, ”snygg, fräck, överlägset självsäker, och så världsvis, lättklädd och hårdkokt som möjligt.”
Något liknande kan sägas om privatpersonen Clara Bow. När hon 1951 såg tillbaka på sitt liv i Hollywood sa hon: ”På min tid hade vi individualitet. Vi gjorde som vi ville. Vi stannade uppe sent. Vi klädde oss som vi kände för. Jag susade fram på Sunset Boulevard i min öppna Kissel (flammande röd, förstås) med sju röda chow-chow-hundar som matchade mitt hår. I dag är folk förnuftigare, och mer hälsosamma… men vi hade roligare.” Bows fester var berömda, hennes aptit på män beryktad.
Epitetet ”Flickan med Det”, som skulle följa Clara Bow under hela hennes liv, var resultatet av en smart reklamkampanj. Det var Elinor Glyn, författare till för sin tid mycket vågade romaner, som lanserade begreppet ”Det” i en novell med samma namn. Vad denna mystiska egenskap egentligen innebar blev väl aldrig riktigt klarlagt, men tydligen var karisma och sex appeal viktiga ingredienser (den alltid lika cyniska Dorothy Parker konstaterade om novellens huvudperson: - Det, i helvete heller; hon hade De där).
Glyns novell gav Ben Schulberg på Paramount Pictures en idé. Han hade tidigare försökt lansera Bow som ”The Brooklyn Bonfire”, men det hade inte tagit skruv. Nu frågade han Glyn om Clara Bow kunde bli ”Flickan med Det” istället – mot ekonomisk ersättning förstås. Sagt och gjort; för 50 000 dollar gick Glyn ut och deklarerade: ”Av alla underbara unga damer jag träffat i Hollywood är det Clara Bow som har Det.” 1927 hade Det (It), baserad på Glyns novell, premiär med Clara Bow i huvudrollen. En legend var född.

”Donna Juanita, syster till don Juan,
Blev slagen halvt ihjäl av sin far, och rymde och försvann”

Clara Bow själv föddes i Brooklyn, New York, den 29 juli 1905. I vissa avseenden liknar hennes livshistoria Chaplins – båda växte upp i nästan ofattbar misär, med en sinnessjuk mor och en alkoholiserad far. Båda hamnade i Hollywood på ett mer eller mindre slumpartat sätt.
Clara var ett oönskat barn, och hennes barndom är som hämtad ur ett gammalt skillingtryck: misshandlad (och vid sexton års ålder våldtagen) av fadern, modern prostituerad, senare intagen på mentalsjukhus. Från detta elände sökte hon tillflykt till filmens värld. Clara älskade att gå på bio, och beundrade den tidens stjärnor: ”För första gången insåg jag att det fanns skönhet i världen”, berättade hon många år senare. ”För första gången såg jag avlägsna länder, fridfulla och vackra hem, romantik, ädelhet, glamor… Jag dyrkade Mary Pickford. Hur mjuk och vänlig och öm hon var. Kanske det fanns sådana människor i världen.”
Clara Bow började drömma om att själv bli filmstjärna. 1921 fick hon chansen när tidningen Motion Picture annonserade en skönhetstävling där första priset var en roll i en Hollywoodfilm. Mot alla odds – hon hade knappt pengar till att fotografera sig, och än mindre till smink och nya kläder – vann hon tävlingen. Clara hoppades förstås att segern skulle leda henne bort från Brooklyn och fattigdomen, men det återstod ännu många besvikelser innan hon kom så långt. Det skulle dröja månader innan hon fick någon roll, och när hon äntligen fick en - i En kontorsflickas roman (Beyond the Rainbow1922) – klipptes alla hennes fem scener bort före premiären. Ännu värre blev det när hennes mamma, i första stadierna av sin sinnessjukdom, fick höra talas om Claras skådespelarkarriär.
”Du hamnar i helvetet”, försäkrade hon sin dotter. Vid flera tillfällen hotade hon Clara till livet: ”Filmbranschen är förfärlig. Det är min plikt att döda dig.”
Det stannade inte vid tomma hot. En natt vaknade Clara av att modern stod lutad över henne med en kniv i handen. ”Jag ska döda dig, Clara”, sa hon. ”Det blir bäst så”. Clara lyckades slingra sig ur moderns grepp, sprang ut ur sovrummet, och låste dörren. Modern skrevs in på mentalsjukhus, och i hennes frånvaro fick den sextonåriga Clara sköta hushållet, laga mat, tvätta kläder och diska. Moderns död en kort tid senare markerar peripetin i denna moderna Askungesaga. ”När jag nu ser tillbaka på det”, berättade Clara Bow i en självbiografisk artikel 1928, ”kan jag se min mors begravningsdag som början till ett nytt liv för mig. Här föddes den Clara Bow som biopubliken lärde känna. Min barndom var slut. Sorg och besvikelser hade så länge varit min lott att jag inte längre kunde tro på någonting annat än att försöka få ut så mycket som möjligt av livet. Min filosofi är mer sansad nu. Men då var jag bara hård och bitter.”
Två månader efter begravningen var det premiär på Claras andra film, Valfångaren (Down to the Sea in Ships 1923). Den här gången blev hon inte bortklippt, och kritikerna sågade visserligen filmen, men höjde Clara till skyarna. Nu väntade Hollywood.

”Donna Juanita, syster till don Juan,
Hon gjorde samma sak som sin bror, trots att hon inte var en man”

Nåja, hon blev inte superstjärna över en natt. Dessutom hade hon sin far med sig till Hollywood. Robert Bow påstod sig sköta Claras affärer, men det är ingen djärv gissning att han följde med till filmstaden för att surfa på dotterns nyvunna berömmelse. Mr Bow vakade som en hök över Clara, men tog själv för sig av allt Hollywood kunde erbjuda i form av sprit, sex och nöjesliv. 1924 gifte sig den då 49-årige Robert Bow med en 18-årig flicka, ett äktenskap som varade månaden ut, och som med bröllopspresenter, rättegångskostnader och underhåll kostade dottern Clara en ansenlig summa. Så där höll det på i många år, ibland gifte han sig med Claras bästa vän, ibland dök han upp aspackad och skämde ut sin dotter. Ändå var Clara obrottsligt lojal mot fadern livet ut, och höll honom alltid bakom ryggen.
I Hollywood skrev Clara Bow kontrakt med producenten B P Schulberg (far till Budd Schulberg, som bl a skrev romanen/filmen Storstadshamn). Dramatikern Maxine Alton har berättat om Claras första provspelning inför Schulberg: ”Utan make-up, iförd en tjock tröja och kjol, spelade hon upp hela känsloregistret. Schulberg sa åt henne att skratta. Det gjorde hon. Plötsligt sa han: ’Sluta skratta, gråt!’ Omedelbart började tårar rinna nerför hennes kinder. Hon var som en känslomaskin.” Om det här är en sann historia, eller en del av Hollywoodmytologin, ska vi låta vara osagt, men den stämmer bra med den Clara Bow vi känner från vita duken. Hon var inte alls bara den levnadsglada flappern, hennes spel var långt mer nyanserat än så. Dessvärre fick hon inte så många chanser att bevisa det, i synnerhet inte efter succéfilmerna Synd som lockar (Mantrap 1926) och, givetvis, Det. Clara var alltid bra, men filmerna blev sämre och alltmer enahanda.
Till Clara Bows beundrare hörde Louise Brooks, själv legendarisk stumfilmsstjärna (Pandoras ask 1929). När filmhistorikern Kevin Brownlow 1968 publicerade en bok om amerikansk stumfilm var Clara Bow inte omnämnd en enda gång, medan Louise Brooks ägnades ett helt kapitel. Det gjorde Brooks så rasande å Bows vägnar att hon skrev ett brev till Brownlow, där hon självkritiskt skriver: ”Du går förbi Clara Bow till förmån för nollor som Brooks. Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Att skriva om gamla arslen (some old fucks) och inte ens nämna Clara Bow. Clara gjorde tre filmer som aldrig kommer att överträffas: Dygdens krokvägar (Dancing Mothers 1926), Synd som lockar och Det.”
Det är en vanlig uppfattning att Clara Bows karriär slutade med talfilmens genombrott. Det är inte riktigt sant. Bow gjorde hela elva talfilmer, många av de minst lika framgångsrika som stumfilmerna. Faktum är att hon sjunger i några av dem, och även om hon inte är någon stor sångerska, låter hennes röst inte alls illa. Däremot utvecklade hon med tiden en alltmer panisk skräck för mikrofonen. Hon vande sig aldrig vid ljudfilmen, och såg den nya tekniken som sin fiende. Hon missade sina repliker, fick raseriutbrott, grät och svor åt mikrofonen. Hon vantrivdes alltmer med filmandet. Skandalerna plågade henne, och filmbolaget började se henne som en black om foten; Schulberg kallade henne ”Crisis-a-day-Clara”. Efter ett nervöst sammanbrott såg filmbolaget till att göra sig av med henne. Bow gjorde sin sista film, Hoppla! (Hoopla) 1933. Hon var då 28 år gammal. Av hennes 56 filmer finns bara 37 bevarade, helt eller delvis. Endast ett tjugotal finns tillgängliga på video eller DVD.
Clara själv drog sig tillbaka till en ranch i Nevada tillsammans med sin man och två söner. Sömnlöshet och nervproblem tvingade henne till privata sjukhem under perioder. Sina sista år tillbringade hon i ensamhet. Under sin storhetstid hade hon fått 45 000 beundrarbrev i veckan, nu kunde hon själv sitta och skriva idolbrev till sådana som Rod Serling, mannen bakom TV-serien Twilight Zone.
Clara Bow avled 1965, 60 år gammal. Hon sjönk ihop framför TV:n under en visning av westernfilmen Bragdernas man (The Virginian 1929), regisserad av f d pojkvännen Victor Fleming och med f d pojkvännen Gary Cooper i huvudrollen.

”Don Juan är hjälten, har man alltid sagt,
Donna Juanita, däremot, är värd förakt”

“Problemet med mig är att jag inte är någon hycklare”, förklarade Clara Bow i en intervju i tidningen Photoplay 1931. Då hade hon hunnit bli en av Hollywoods mest skandalomsusade stjärnor. ”Jag menar, jag har aldrig gjort något som inte alla andra i Hollywood också gjort. Jag har aldrig gjort något riktigt elakt… Det verkar som om mitt största misstag är att jag alltid varit öppen och ärlig om allting.”
Louise Brooks har vittnat om hur Bow, Hollywoods utan konkurrens största affischnamn, var persona non grata i filmkolonin. Att hon aldrig lyckades dölja sitt fattiga ursprung, utan behöll sin vulgära Brooklyndialekt och sitt enkla sätt, var en pinsam påminnelse för de av hennes kollegor, som gjorde allt för att glömma sin sociala bakgrund. Därför blev Bow sällan inbjuden till filmstadens fester och evenemang. Filmfolket rynkade på näsan åt Clara, trots att de bakom den eleganta fasaden levde ett minst lika utsvävande liv som hon. ”Kvinnorna i filmkolonin spelade rollen av ljuva oskulder”, berättade väninnan Lina Basquette, ”medan Clara kallade en spade för en spade. Hon brydde sig inte om vad folk tyckte.” I en tid när kvinnor skulle tala ett vårdat språk kryddade Clara Bow glatt sitt tal med svordomar och könsord, och berättade öppet om sina sexuella äventyr. Hon var (nästan) lika frispråkig när hon talade med journalister, och många av hennes intervjuer var chockerande läsning för hennes samtida.
Annars är det anmärkningsvärt hur futtiga Clara Bows skandaler ter sig när man läser om dem i dag. Vad var det som var så oerhört upprörande med hennes livsföring?
1931 åtalades Clara Bows sekreterare Daisy De Voe för att ha stulit 16 000 dollar från sin arbetsgivare. Det märkliga med denna rättegång var hur målsägaren ganska snabbt fann sig sitta på den åtalades bänk, åtminstone i tidningarnas och därmed allmänhetens ögon. Daisy De Voe visste hur hon skulle slå tillbaka mot Clara, och hon gjorde det med besked. I sitt vittnesmål berättade hon om spritfester och pokerspel, och med djävulsk beräkning visade hon upp telegram från Claras pojkvänner som tidsmässigt överlappade varandra, och därmed bevisade att Clara Bow hade flera älskare samtidigt. När det blev Claras tur att vittna uppträdde hon osäkert och defensivt, och efter ett plågsamt korsförhör – där åhörarna flera gånger brast ut i gapskratt åt Claras Brooklynaccent – bröt hon ihop och började gråta. Till slut fann sig domaren föranlåten att påpeka att det var Miss De Voe, och inte Clara Bow, som stod åtalad. Daisy De Voe dömdes till ett och ett halvt års fängelse, men det var Clara som förlorade mest på rättegången. Hennes filmer förbjöds i några amerikanska städer, och själv blev hon tvungen att ta sjukledigt. ”Man har väl aldrig sett en bräckligare, mer tillintetgjord och självömkande liten varelse än den vilda Flickan Med Det”, skrev en förvånad journalist efter en intervju med Clara 1931.
Bows rykte var skamfilat av diverse ”skandaler” redan före rättegången mot De Voe.
1930 fick hon sina beundrare emot sig efter en stormig affär med en gift man. Filmbolaget försökte bita huvudet av skam genom ironiska anspelningar på skandalen i annonserna för Bows senaste film Hennes bröllopsnatt (Her Wedding Night 1930): ”Bow bjuder in er till sin bröllopsnatt. – Jag har haft problem med män så det räcker utan att behöva gifta mig med någon.”
Ett casino i Nevada var platsen för nästa skandal. Där lyckades Clara Bow spela bort nära 14 000 dollar på en kväll. Hon hävdade att hon missuppfattat spelmarkernas värde, och vägrade därför betala mer än 70 dollar, den summa hon trodde sig ha förlorat. Till sin fasa jagades hon nu av spelägarens torpeder, som hotade slänga syra i hennes ansikte om hon inte betalade. Polisen grep dock männen för utpressning innan de kunde sätta sitt hot i verket. Därmed kunde historien ha varit slut, men tidningarna fick tag på historien och slog upp stora rubriker. Återigen fick filmbolagets reklamavdelning gjuta olja på vågorna. Bows nya film döptes till Högt spel (No limit 1931) och både annonser och filmdialog anspelade på hennes spelförlust.

”En dam ska tas – får aldrig ta –
så lyder världens grymma dom”

Vad som upprörde samtiden mest var ändå Bows promiskuitet, och det faktum att hon inte hade vett att skämmas. Att mäns och kvinnors sexualmoral mäts med olika mått är ett välbekant faktum, som blir parodiskt övertydligt när man läser sångaren Harry Richmans memoarer A Hell Of A Life. Richman var förlovad med Clara Bow under en period, vilket han ägnar ett helt kapitel i sin bok. A Hell Of A Life måste vara den mest skrytsamma och självförälskade memoarvolym som någonsin publicerats. Den saknar förvisso inte underhållningsvärde; hör bara på bokens inledningsmeningar: ”På 20- och 30-talet besökte jag de dyraste haken i landet med en flicka på var sida, och ibland med ett par flickor till i släptåg, om jag hade tur den kvällen – och faktum är att jag nästan alltid hade tur. Hovmästaren fick hundra dollar och jag fick det bästa bordet, och de andra kyparna fick 25 dollar var, ibland 50, och jag fick oslagbar service.” Ja, så där håller han på, sida upp och sida ner. Om sitt förhållande till kvinnor skriver han bl a:

”Jag hade mer flickor än jag kan räkna med en IBM datamaskin… Don Juan själv kunde inte haft flera flickor. Utan att skryta kan jag säga att jag fick alla flickor jag någonsin ville ha… jag gjorde en lista över de flickor jag ville ha och jag bockade av dem en efter en. Flickor, flickor, flickor: Hollywood Bowl skulle inte ha kunnat rymma dem… Horhus? Det var där jag fick min utbildning, och jag är för evigt tacksam de horor som var så underbara emot mig.”

Vi kan stanna där, hela boken är full av sådana citat, men mönstret bör vara tydligt vid det här laget. Harry Richman kunde skryta och skrävla om just sådant som gjorde Clara Bow till paria i Hollywood. Ingen spred några rykten om att Harry Richman hade sex med koalabjörnar, eller att han knarkade och spred könssjukdomar. Han var stolt över sina erövringar, och allra mest stolt var han över sin förlovning med Clara Bow: ”En av de bästa sakerna med Clara var att hennes aptit på sex var minst lika stor som min. Varje gång jag var redo, var hon det också; och tro mig, jag var i stort sett alltid redo. Så fort jag såg henne var jag redo, och tjugo minuter senare var jag redo igen.” Richman erkänner själv att förhållandet med Bow från hans sida till en början bara var ett PR-trick, och även om han säger sig ha blivit kär efter hand råder det knappast någon tvekan om vad som var viktigt för honom: ”Hon var den största stjärnan i landet. Och jag gick ut med henne.”
Senare betecknade Bow sin förlovning med Richman som ett misstag. På 50-talet sökte Richman upp sin f d fästmö för att diskutera en film om hans liv med Frank Sinatra i huvudrollen. Filmen skulle avslöja allt om deras förhållande, ville han, men Clara tyckte att hon hade blivit tillräckligt utnyttjad och slängde ut honom.
”Män är konstiga”, sammanfattade Clara sin inställning i en intervju 1931. ”De vill förändra dig. De tycker om mig för den jag är, men när de upptäcker att de inte kan förändra mig, så förlorar de intresset.”

---

Huvud- och mellanrubrikerna till denna artikel är hämtade från Hasse Alfredsons/Tage Danielssons text ”Donna Juanita” till Franz Schuberts musik (6:e symfonin, 2:a satsen). Ur revyn Spader, Madame! (1968).

Litteratur:
David Stenn: Clara Bow: runnin´ wild (Doubleday 1988)
Kenneth Anger: Hollywood Babylon (Straight Arrow Books 1975)
Harry Richman (och Richard Gehmann): A Hell Of A Life (Duell, Sloan and Pearce 1966)



Clara Bow på video och DVD (ett urval):
IT (Video: British Film Institute BFIV 029. DVD: Kino video, www.kino.com)
PARISIAN LOVE/DOWN TO THE SEA IN SHIPS (DVD Kino video)
THE PLASTIC AGE (www.dvdempire.com)


Visste ni att…

… Clara Bow på besök i Berlin 1932 fick ett dedicerat exemplar av Mein Kampf ur författarens hand: ”Till min högt värderade vän Clara, med en förhoppning om att hon ska ha lika stort nöje av att läsa denna bok som jag hade att skriva den. Adolf.”

CLARA BOWS OSTRON

Clara Bow lagade inte den här rätten själv, men den serverades ofta av hennes hushållerska.


_ liter ostron med skal
1 matsked smör
3 salladslökar
2 matskedar mjöl
_ kopp mjölk
_ kopp grädde
_ tesked salt
1/8 tesked muskotnöt
_ tesked senap
_ matsked Worcestershiresås
2 hackade champinjonhattar
_ tesked hackad persilja
1 äggula
Ströbröd

Skala ostronen försiktigt. Spara skalen, skölj och hacka ostronen. Bryn löken i smör i tre minuter, tillsätt mjöl och rör om tills det är väl blandat, tillsätt sedan mjölk och grädde. Koka upp och tillsätt salt, muskotnöt, senap, Worcestershiresås, champinjonhattar och persilja. Låt sjuda 12 minuter, vispa ner äggulan och ostronen, lägg blandningen i ostronskalhalvorna, täck med ströbröd och smörklickar och ugnsbaka i 15 minuter.

Martin Kristenson

Publicerad: 2002-10-10


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA