Tyckt om tidskrifter

Enligt allianspartierna och vår kulturminister är politikens viktigaste uppgift att garantera yttrande-, tryck- och etableringsfriheten. Fria och självständiga medier beskrivs som en förutsättning för demokratin.

Ge insikten ett innehåll och avskaffa det ideologiskt feltänkta dagspress-, tidskrifts- och litteraturstödet.

Det är sorgligt att myten om det andra könet och dess särart är så stark att bilden av kvinnor och män som fiender på krogen, hemma och i arbetslivet får fäste. Grabbtidningen slåss genom att ge små tricks á la "Så sköter du sluthanteringen av före detta flickvänner", eller "Så raggar du på nätet". Som om män och kvinnor vore så väsensskilda från varandra. Som att våra behov och önskningar aldrig kunde mötas.

På nästan 170 sidor utan bilder slås man också av den lugna entusiasmen. Det handlar om texten, skrivprocessen, litteraturens roll. Jag försjunker i en artikel om Raymond Carvers ambivalenta förhållande till sin redaktör, som väcker frågan om var redaktörens arbete egent?ligen slutar.

Lena Wängnerud, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, redovisar i senaste numret av Forskning & Framsteg resultat av studier kring riksdagen. Hon konstaterar att riksdagens sammansättning håller på att förändras. Andelen kvinnor ökar samtidigt som en ny typ av politiker växer fram. Den trogne partiarbetaren håller på att bytas ut mot den politiske entreprenören.

Jubileumsnumret är extratjockt. Många olika ämnen. Ängsligt många. RFSU-ordföranden Lena Lennerhed själv ståtar med en urgammal artikel om Den Svenska Synden. Gäsp.
Kunde hon inte ha tagit ett kapitel ur sin nya bok i stället? Den om aborter på 1900-talet.

Att hitta journalister som hyllar berättelsen är lätt. Svårare är det att hitta dem som kan skriva. Ika Johannesson, en av Filters två redaktörer, säger att de ställer ”jättemånga texter redan på idéstadiet eftersom historien saknas” och att det inte räcker med bara ett bra ämne.

Vet ni? Det finns en hel VÄRLD av litteratur att upptäcka! Det är en skön känsla att bara ha börjat resan. Det finns så mycket gott kvar att ta del av.

Ett nytt tjockt nummer av Lyrikvännen, nummer 4 2008, har anlänt, och jag sträckläser de 150 sidorna, fångad framför allt av numrets tema, den svenska fyrtiotalspoeten Rut Hillarp (1911-2003).

Rut Hillarp har jag aldrig själv läst extensivt men förstås hittat dikter av i antologier. Av allt att döma borde jag ha läst mycket mera - hon är allt mer erkänd som en like till de stora manliga fyrtiotalslyrikerna, vars poesi jag är väl förtrogen med: Werner Aspenström, Erik Lindegren, Karl Vennberg och andra.

Tidningen Bang – där Sluts Lawen Mohtadi blivit chefredaktör – är som en arg storasyster till Slut. Slut har ett mer akademiskt tilltal och egenheten att exkludera genom att vara inkluderande: det queera förhållningssättet gör att en vit vanlig kulturskribent lätt känner sig marginaliserad, i alla fall i början.

Tidskriften Mana har en stormig historia med interna redaktionsstridigheter; kanske en naturlig följd av att man jobbar med ett så brännande perspektiv som antirasism.

Kring årsskiftet var de också på väg att bli censurerade. Medlemmar i Kulturrådets referensgrupp ville sänka deras bidrag på grund av de politiska åsikter som fick komma till tals. Men yttrandefriheten vann den gången.

Nu har de en ny redaktör. Rebecca Selberg, och det känns som att hon är på väg att få styr på verksamheten, inte minst genom det hon skriver själv.

Carl-Michael: Vi har en rik tidskriftskultur i Sverige och den brukar jag kolla ganska aktivt. Ofta framgår det om det är en debutant som publicerat några prosatexter och är det något som är bra har det hänt att jag har hört av mig.
Petra: Precis så jobbar jag också. Tidskrifter är jättebra att ha ögonen på.
Carl-Michael: Om det i ett följebrev står att man har blivit publicerad av några vettiga redaktörer är det ju i sig intressant. Tidskriftsvärlden är ofta vägen till bok.

Vem formulerar tankarna i dagens Sverige? Denna gång besöker vi tidskriften Signums redaktion och Newmaninstitutet på Trädgårdsgatan och St Johannesgatan i Uppsala. Teol dr Ulf Jonsson, S J, presenterar ett viktigt idécentrum.

Med sedvanligt glatt humör ger jubileumsnumret av RFSU: s tidning Ottar sig i kast med de 75 åren av sex och politik: Birgitta Stenberg skriver om hur hon chockerade med sina erotiska romaner om kvinnor. Resten av rubrikerna spänner över alla tänkbara områden: ”Slaget om porren”, ”Den förste zigenarbögen”, ”Svenska synden”, ”Aidskris” och ”Tantrasex på lesbisk festival”.

Jag har tidigare nämnt att Clarté är en av Sveriges bästa tidskrifter idag, så till den grad att den i mångt och mycket är en annan tidskrift än för några decennier sedan då den i stort sett var en maoistisk tankeförmedlare. Idag är dock Clarté långt ifrån en maoistisk megafon och detta, skulle jag vilja påstå, är tack vare Mikael Nybergs ordförandeskap.

Utrikespolitik och inrikespolitik blir allt mer sammanvävda med varandra. En läsning av utmärkta tidskriften Internationella Studier från Utrikespolitiska Institutet ger god information om också svenskrelaterade förhållanden som sällan uppmärksammats.

Nova science fiction nummer femton dök upp för ett kort tag sedan och har redan hunnit bli det näst senaste numret (själv fick jag nummer sexton bara några få dagar efter detta), och det är förstås trevligt att redaktionen anstränger sig (eller är tvingad att anstränga sig) för att hinna ikapp den planerade utgivningstakten. Temat för det här numret är “novellerna som formade science fiction” och det består, utöver ledare och recensioner, av åtta noveller publicerade mellan 1934 och 1955. Några av dem hade jag läst tidigare, några av dem hade jag inte läst tidigare men till skillnad från de flesta gånger när jag stöter på redan lästa noveller i tidskrifter eller antologier läste jag alla åtta för att bättre kunna se dem i ett sammanhang eller en utveckling.

I allt massmedialt gafflande och gapande finns det även i dag speciella rum med andra tonlägen och inställningar.