Hermann Ungars resa in i mörkret

– en introduktion av Arthur Isfelt

Ur Subaltern nr 1/08


”Retrospektivt tycks det mig som om Hermann Ungar, både som konstnär och människa, var dömd till döden från första början, och att just denna ’instinkt’, som jag då hyste, var ursprunget till min sympati, själva anledningen för mig att se storheten i hans första litterära ansatser. I hans humor, som är nattsvart, i hans sexuella melankoli, i hans bittra och ofta obehagligt övervägda sätt att uttrycka sin livsfilosofi – i hans själsliga och till och med fysiska fysionomi, fanns en blekhet, ett dödsmärke, en orubblig hopplöshet. Man behöver inte vara synsk för att tolka detta profetiskt; och allt detta hindrar mig från att betrakta hans tidiga död som en olyckshändelse.”

Detta skrev Thomas Mann om Hermann Ungar, året efter dennes död 1929, då han i det närmaste var okänd. På senare år har han emellertid fått en renässans: han har översatts till flera språk; sedan några år tillbaka finns hans samlade verk utgivna på tyska, tjeckiska och franska; utgåvor av hans noveller och romaner kommer ständigt i nytryck i engelsk översättning, och den första tyska biografin över honom kom 1990. Det är som om han först nu har vaknat, efter många år i orättvis glömska.

Hermann Ungar föddes 20 april, 1893, i den moraviska staden Boskovice. Familjen var både förmögen och kulturellt bevandrad. Han lärde sig tidigt både tyska och tjeckiska, men utbildades uteslutande på det förstnämnda språket, då föräldrarna ansåg det nödvändigt för att uppnå en högre social status.

Även om Ungar var inskriven vid den tysk-judiska skolan fick han sin huvudsakliga utbildning i hemmet av en privatlärare; emellertid tog han senare examen vid Deutsche Gymnasium i Brno, där han var främst i sin klass. Hermann Ungar var känd som en föredömlig student, framgångsrik inte bara i skolundervisningen, utan också en mästare på fotbollsplanen och framför pianot; det var också vid den här tiden som han gjorde sina första trevande försök inom litteraturen. Han började skriva dramer.

Ungar var en framträdande person i de sionistiska sällskapen vid gymnasiet och universitetet, till stor del tack vare sin fallenhet för att organisera och sin starka personlighet. Antisemitismen var relativt utbredd bland medstudenterna i Brno, vilket verkar ha väckt ett intresse för judaismen hos den unge Ungar; något som han tidigare inte förefaller ha ägnat minsta tanke åt. Under de år då han gick i skola i Brno var han medlem i den judiska studentkåren Veritas, och dessutom representant i en liknande klubb i Boskovice, Latitia. Veritasgruppen träffades och diskuterade judisk historia och sioniströrelsen; och man läste judiska tidningar; vilket ledde till att Ungar påbörjade intensiva studier av såväl det gamla testamentet som de hebreiska och arabiska språken vid Friedrich Wilhelm-Gymnasium i Berlin 1911–12. Han fortsatte att skriva, men nu inte bara dramer utan även noveller och romaner. Medlemskapet i dessa sammanslutningar torde ha hjälpt honom att uthärda den katolska fördomsfullheten som var relativt utbredd på den moraviska landsbygden, och emellanåt utvecklades till rent ogrundad och grotesk vidskeplighet.

”Det sägs att judarna mördar kristna barn och oskulder. Jag hatar inte judarna. Det sägs att de gör det vid påsk, samma tid på året som de mördade Kristus. Det tycks mig som om de måste upprepa sitt missdåd bara för att kunna bära sitt lidande.”

”Vad är det för nonsens?” sade Karl. ”Tror ni på sådana barnsagor? Ingen kan bevisa det, det har aldrig bevisats. Vad vet ni om det?”

Han talade upprört.

”Man bara vet det”, sade skötaren.

”Man bara vet det! Hur kan ni säga så? Vem vet det? Vem har sett det? Vet du det också, Polzer?”

”När jag var ung brukade man säga så”, sade Polzer.

”Jaså! Man brukade säga så! Och det tror du givetvis på, Polzer, inte sant? Det här är bara för mycket! Tror du till exempel att jag far runt kring påsken och har ihjäl små barn? – Hur kan du i så fall stå ut att bo med mig, säg det?”

Ja, hur kan man stå ut att bo med honom, tänkte Polzer.

”Inte alls”, sade Polzer. ”Du och din far har varit mycket goda mot mig, det vet jag. Det är bara en fördom på landsbygden.” (Ur De lemlästade)

1912 förflyttades Ungar till universitetet i München där han anslöt sig till den judiska studentkåren, vilken han var ordförande för till 1914; vid den tiden hade han emellertid lagt språkstudierna på hyllan till förmån för juridiken.

Kriget innebar för honom, liksom för så många andra författare, en dramatisk förändring. Han anmälde sig som frivillig 1914. Han skickades till ryska fronten där han tjänstgjorde tre år i artilleriet innan han blev allvarligt skadad och därmed utskriven. Redan nu såg han sig själv som författare: ”Under kriget stod jag ständigt ansikte mot ansikte med döden, men när jag bad, då bad jag till Gud, att han endast skulle låta mig leva om jag valde att bli författare.”

Efter han hade tillfrisknat återupptog han sina studier och avlade 1918 en examen i juridik vid universitetet i Prag. Men Ungar var som förvandlad efter kriget. Han övergav den judiska studentkåren och slutade visa något intresse för sionismen, som han fruktade höll på att bli en ny sorts nationalism. I stället började han sympatisera med Tomas Masaryk och dennes demokratiska ideal för en tjeckoslovakisk republik. Masaryk skulle senare komma att bli Tjeckoslovakiens första president

Officiellt sett inledde Hermann Ungar sin författarkarriär 1920 med utgivandet av Knaben und Mörder; två längre noveller som publicerades tillsammans i en utgåva.

Ett par år senare, 1922, publicerades första kapitlet i romanen De lemlästade (Die Verstümmelten), som då redan låg färdigskriven i sin helhet, under titeln ”Der Beamter” i Otto Picks antologi Deutsche Erzähler aus der Tschechoslowakei. Franz Kafkas förläggare Kurt Wolff hyste stor beundran för romanen men vågade helt enkelt inte ge ut den av rädsla för att bli stämd för sedlighetsbrott. Ungar lämnade då över den till Ernst Rowohlt som bland annat redan hade gett ut den unge expressionisten Georg Heyms dikter i samlingen Der Ewige Tag 1911 och de våldsamma novellerna i Der Dieb. Ein novellenbuch 1913 (Tjuven – en novellbok, sv.övers. 2007).

Hermann Ungar skrev ursprungligen De lemlästade som en berättelse i första person, innan han ändrade sig och skrev om den i tredje person. Ungar kände sig uppenbarligen kluven inför sin förkärlek att skriva i första person, vilket han hade gjort i sin debut Knaben und Mörder. Han beklagade sig över detta under ett möte med författaren Ludwig Winder, som senare mindes:

”Vid ett tillfälle, en kort tid efter publiceringen av novellsamlingen Knaben und Mörder, besökte Ungar mig i ett förtvivlat tillstånd och beklagade sig över att han var oförmögen att skriva annat än i första person; han arbetade då med en roman som han ville skriva som en objektiv redogörelse som inte hade något gemensamt med sin författare. Men han kunde inte komma vidare när han ändrade den till tredje person. […] ’Det är omöjligt’, insisterade han, ’jag kan inte ta risken att folk tror att jag alltid skriver om mig själv; tanken är så förlamande att jag helt enkelt inte orkar fortsätta att arbeta.’”

Och senare skriver Ungar, i ett brev till Thomas Mann:

”Jag tvivlar på om jag har lärt mig bemästra skrivandet i tredje person, som ni också tycks föredra framför första person. […] Det är därför som min roman [De lemlästade] påbörjad i första person ännu inte är avslutad, eftersom jag skriver om den på nytt i tredje person, och det kräver givetvis en annan infallsvinkel. Det tycks mig som om något går förlorat på det här sättet, en viss melankoli som skulle ha genomsyrat det hela …”

I sin recension av De lemlästade talade Berthold Viertel om ett språk som är så ”nyktert” att det är svårt att säga om det är skrivet ”i feberhetta eller med kallsinnig eftertanke”. Syftet med det nyktra språket i De lemlästade är givetvis, utöver att skapa en gräns mellan författaren och dennes text, att bära upp det groteska innehållet på ett registrerande, objektivt sätt – vilket emellanåt, i det närmaste, får texten att likna en polisrapport. Det är kort och koncist, ofta inte ens fullständiga meningar, utan bara enstaka ord. Författaren Stefan Zweig kallade De lemlästade för ”underbar och ohygglig, fängslande och motbjudande, oförglömlig, även om man helst skulle vilja glömma att man har läst den”.

Under en stor del av romanen har den tystlåtne huvudpersonen Franz Polzer en helgonbild hängande över sin säng. Inte för att han är särskilt gudfruktig, utan för att den alltid har funnits där, för att den symboliserar rutinen och ordningen. Den hindrar det kaos som oavbrutet förefaller i färd att vräka sig över Polzer. Ett av romanens mest gripande ögonblick inträffar när fru Porges, hans hyresvärdinna, berättar för Polzer att hon har bränt bilden. I den stunden förstår vi att hans nedstigning i vansinnet är ofrånkomlig. Han är bortom all hjälp, det finns inte längre något för honom att klamra sig fast vid:

När Polzer följande dag kom hem från banken upptäckte han att bilden var borta.

”Var är bilden, fru Porges?” frågade han.

”Borta”, sade hon.

”Bilden? Nej, nej, fru Porges.”

”Borta. Jag har bränt den. Stod inte ut med den en sekund till.”

”Min bild! Jag har alltid haft den, fru Porges.”

Han talade med darrande stämma. Han kunde inte tro att han aldrig skulle få se bilden igen.

”Nu finns den inte längre”, sade hon. ”Gråt om du vill. Om du älskade mig hade du gjort det själv.”

Franz Polzer sade inte mer. Helgonbilden skulle aldrig igen hänga över hans säng om natten. Nu skulle allting störta samman.

Kort efter denna händelse ändrar romanen karaktär, läsaren får en helt annan infallsvinkel. Den karga, nyktra, observerande stilen ger vika. Den arme Franz Polzer är från detta ögonblick förlorad. Något måste hända; vansinnets portar har slagits upp på vid gavel. Meningarna blir nu istället vindlande, drömska – det finns en rytm i dem, ett monotont trummande i dessa stycken, som nästan liknar poesi. Fram till denna stund, där ett mord snart måste ske, har vi som läsare betraktat Franz Polzer utifrån. Frågan är bara vem som ska bli mördad. Nu befinner vi oss plötsligt inne i hans huvud, och tankarna virvlar fram över sidorna likt malströmmar i en enda oavbruten rörelse. Det är fascinerande. Det är två sorters språk, ett varmt språk och ett kallt, ett stumt och ett flödande, och de drabbar läsaren på helt olika sätt. Det ena förvandlar oss till betraktare och det andra till deltagare.

Dåtid och nutid sammansmälter i ett enda virrvarr. Fru Klara Porges påminner Polzer om fastern som höll tag i honom medan fadern pryglade honom; de hade uppenbarligen ett incestuöst förhållande, vilket senare i livet får Polzer att inbilla sig att han har sexuellt umgänge med sin syster när fru Porges våldtar honom. Hon har mittbena, precis som hans faster – denna mittbena som ska ha så stor betydelse i romanen – och i hans sinne förvandlas de båda till en och samma person. Det förgångna blöder igenom och fläckar ner det nutida. Man kan inte göra sig av med den människa man en gång var, den människa man inte själv var med och skapade. Pojken Franz Fanta är en kopia av sin far Karl som ung; Karl som nu ruttnar bort, kroppsdel för kroppsdel, stycke för stycke, tills nästan ingenting återstår av honom. Polzer kan inte längre hålla isär de båda. Denna fysiska lemlästning, denna gradvisa utplåning, korresponderar självfallet med den själsliga lemlästning som nästan samtliga karaktärer i boken utsätts för. Den enda vägen vidare är vägen utför, en bit i taget av själen, till dess att ingenting återstår – ingenting annat än mordet.

Denna roman följdes upp av en liten reportagebok, Die Ermordung des Hauptmanns Hanika (1925) och den enda andra roman som Ungar kom att skriva under sitt liv, Die Classe, 1927. Året därpå flyttade han tillbaka till Prag, tog anställning som sekreterare, men funderade på att ge upp denna karriär och helhjärtat satsa på litteraturen.

30 september, 1928 skrev han i sin dagbok: ”Jag har sex månaders semester nu. Under denna tid ska ingen få höra ett ord från mig. Om jag inte har skapat något bestående när denna tidsfrist har gått ut kommer jag att avsluta allt. Kanske inte livet, men konsten. Utan konsten finns det dock inget liv för mig. Det är det som är faran.”

Han var en obotlig hypokondriker, ständigt på besök hos läkarna och beklagade sig över sin sviktande hälsa. De flesta av dessa sjukdomar var, i ärlighetens namn, inbillade, men inte alla, och i synnerhet inte den som i slutändan skulle ta livet av honom. Det är således inte osannolikt att denna hypokondri indirekt ledde till hans död. Läkarna tog inte hans klagomål på allvar. De ställde felaktiga diagnoser, och skickade hem honom. När han sent omsider opererades visade det sig vara alltför sent. Ibland kan livet vara ironiskt såväl som osedvanligt grymt.

Ungar började planera en resa till Palestina för att besöka sin syster som hade emigrerat 1926, och som arbetade som läkare i Tel Aviv. Den blev aldrig av eftersom hans tillstånd förvärrades. Det visade sig att han hade drabbats av akut bukhinneinflammation. Det var för sent att operera, och han dog 28 oktober, 1929. Om hans död skrev Thomas Mann:

”Vid den tid då han verkligen blev sjuk låg hans mor, som led av en allvarlig ögonsjukdom, på samma klinik som sonen blev opererad på. Personalen håller operationen hemlig för henne, men hon har en dröm i vilken Hermann dör. Emellertid kommer hennes son att leva många dagar till; läkarna anser honom förlorad, men själv är han hoppfull. Sedan får han en ny sjuksköterska; in i rummet stiger en kvinna som han känner igen som en barndomskamrat från Boskovice. Han ryser av fasa – för han ser det som ett omen. Jorden har skickat detta ansikte från hans hemland för att möta honom. Nu måste han dö.”

Hermann Ungar ligger begraven i Prag, på den lilla judiska sektionen av kyrkogården i Malvazinka.

Hans hustru och två söner emigrerade till England innan nazisterna ockuperade landet. Hans far dog i Boskovice 1941 och begravdes i en omärkt grav på stadens judiska kyrkogård. Ungars mor och bror, samt hela broderns familj, dog i koncentrationslägren. När hans syster i Palestina nåddes av det fasansfulla beskedet, 1946, tog hon livet av sig.

Illustration: Martin Bladh


Publicerad: 2008-05-16

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK