Feministiska kulturtidskrifter – hur är läget?
I tidskriftsvärldens hörn för feminism och genuskritik syns stor aktivitet. Tidskriften med det tidigare så myndighetsklingande namnet
Femkul har genomgått en plastikoperation och blivit
Ful. Redaktionen för
Bang, den i genren som uppbär de högsta bidragen, har avgått som reaktion på en föreslagen omorganisation, i sin tur motiverad av vikande försäljningssiffror. Samtidigt fortsätter genusperspektivet att sippra in även i tidskrifter med en annan huvudinriktning. I det övriga samhället kan man snarare tala om en viss utmattning inom feminismen, sedan det partipolitiska försöket mer eller mindre brustit.
Personligen tror jag att denna trötthet är en viktigare förklaring till
Bangs minskade framgångar än tidskriften som sådan. De senaste numren har lyckats förena ett brett tilltal, symboliserat av att man börjat använda inledningsversal i tidskriftens namn, med sofistikerade former av fördjupning och problematisering. Man har visat att en gemensam politisk åskådning (som i
Bangs fall kunde sammanfattas med att samhället och kulturen behöver revidera sitt tänkande med avseende på kön) inte behöver medföra att alla sitter och håller med varandra. I en tid då körer blivit på modet har
Bang givit rum för röster som gjort den inte bara polyfon, utan dissonant. Därför har den också kunnat fungera som en en central arena för de strider mellan olika varianter inom det feministiska spektret. Dock inte en neutral – tidskriftens allmänna tendens är antiessentialistisk, vilket i dessa sammanhang vill säga: emot idéer om att genus, det som uppfattas som kvinnligt/manligt, grundar sig på biologiska eller metafysiska förutsättningar. Men det finns förstås andra sätt att formulera motsättningarna. Läs till exempel Ebba Witt-Brattströms artikel i
Bang 1/06. Hon angriper där neutraliseringen av könskategorierna, i vilken hon ser ett uttryck för kvinnoförakt. Oavsett vad man anser i frågan är det viktigt att notera hennes val av forum, att tidskriften kan fungera som en plattform där skillnaderna kan artikuleras, men också där minsta gemensamma nämnare kan sökas.
Här ser man en av de viktigaste poängerna med politiska kulturtidskrifter: det att åskådningarna inte stannar vid diffusa känslor, omedvetna handlingar, lösryckta kommentarer på fikarasten, utan tar gestalt och kultiveras. Och till skillnad från boken, vilken i och för sig – som i fallet med
Det andra könet – kan utgöra en händelse, låter en den periodiska publikationen se själva rörelsen. Detta till gagn även för dem med motsatt uppfattning! I stället för att gå runt och mumla om ”feministerna tycker …” har de åtminstone möjligheten att gå till tidskriftshyllan och ta del av feministers egen självförståelse, kanske få en mer differentierad bild, eller varför inte hitta påståenden att kritisera?
Om
Bang bidrar till mångfalden genom att själv rymma den, gör
Ful det på det omvända sättet, nämligen genom att vara ett helgjutet uttryck för en gren på trädet, den radikalt queerfeministiska, ett perspektiv som fortfarande måste betraktas som avvikande från det allmänna. I
Ful används konsekvent de könsneutrala pronomina som lanserats för att människas genusidentitet inte automatiskt skall förutsättas, alltså: ”hen”, ”henom” och ”en”. Trots viss sympati för grundtanken, pendlar jag till en början mellan att finna det fånigt, och uppleva ett krypande obehag. Jag vet inte om jag i bruket skall se ett orwellskt nyspråk, eller bara ett utslag av renlärighet, den tankens och språkets hygien med vilken medelklassen så gärna späker sig. Råkar alla skribenter vara för det nya språket? Skulle en artikel med ”han” och ”hon” refuseras? Eller skrivas om? En del svar finner jag på
tidskriftens hemsida, men vid det laget, egentligen bara efter några minuters läsning, har jag glömt bort att tänka på det och … fransmännen drev ju igenom sin meter. En kanske får vänja sig.
Att feminismen för närvarande befinner sig i motvind betraktar jag som odiskutabelt. Samtidigt får man inte glömma de landvinningar som gjorts, av mer djupgående karaktär, mer beständiga än opinionssiffror för Feministiskt initiativ. Skärpningen av sexualbrottslagstiftningen år 2005 är illustrativ. En hastig genomläsning av riksdagens lägg ger vid handen en invecklad process av utredningar, rekommendationer, EU-rätt och Rädda barnen. Men sanningen ligger i de stora dragen. Vad alla detaljer går tillbaka på är förstås den omsvängning samhället och den allmänna opinionen genomgått de senaste seklen, en omsvängning som upplevs sublim om man försöker fatta att det fram till 1962 var lagligt för en man att våldta sin hustru. För denna förskjutning har tidskrifterna, även de med små upplagor, spelat en icke försumbar roll som en plats där argumenten kristalliseras, emedan de läses av journalister, författare och andra inflytelserika. Hur skall man mäta den betydelse finlandssvenska
Astra Nova, grundad 1919 som
Astra, haft genom alla år då den envetet anlagt vad man kallar ett ”kvinnoperspektiv”? Men tidskrifterna rör sig i ett annat tempo än tidningar och TV, vilket syns om vi ser på tillbaka på år 2005. Då diskuterades ju, på bästa sändningstid, inte bara lagstiftningen utan även dess tillämpning. Nu när denna bevakning hade kunnat följas upp, verkar ”allmänintresset” saknas, tidningarnas alibi för att inte leta upp nyheter. Men lagen ligger där den ligger. Och tidskrifternas blåa låga lyser alltjämt.
Ett annat exempel på feminismens landvinningar är genusforskningens institutionalisering på högskolorna.
Bang, grundad 1991 av en grupp studenter på Stockholms universitet, är ett avtryck av denna utveckling, men det finns även sådana med mer direkt koppling till forskningen, såsom
Genus, som sedan 1999 ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning (Göteborg), eller det att
Kvinnovetenskaplig tidskrift förra året bytte namn till Tidskrift för genusvetenskap. Det är inte helt oproblematiskt med ett forskningsfält som uppkommit som ett svar på en politisk rörelse. Dock undrar jag om inte genusperspektivet håller på att genomgå samma utveckling som tidigare sexologin. Länge var det en kulturradikal uppfattning att till exempel vara för sexualundervisning i skolan. Idag finns en bred enighet om sexualupplysningens värde, och även om vissa åsikter har politisk färg kan detta inte längre sägas om själva fältet. (Visst finns det ännu några på högerkanten som är emot allt som heter något med ”sex-” men de är ett utdöende släkte.) Om något sådant sker med forskningen kring könsroller, kommer den efterhand att berikas av även, låt oss säga kristdemokratiska genusvetare. Än så länge är i varje fall genusperspektivet något som alla tvingats förhålla sig till. Som inledningsvis påpekades har det blivit allt viktigare även för tidskrifter som inte har det som uttalat mål.
Detta borgar för intressanta konfrontationer. Vad gäller vänstern är detta möte långt ifrån så friktionsfritt som man ibland inbillar sig. I det senaste numret av den samhällsvetenskapliga
Fronesis analyseras den inkommensurabilitet som verkar föreligga mellan de teoretiska verktyg som används av feminismen respektive den av Marx präglade traditionen. Diskussionen har pågått länge, frågorna är komplicerade och
Fronesis ser problemen i vitögat. Som tidskriftens grekiska namn antyder kan man dock bakom de teoretiska vindlingarna finna en pragmatisk attityd som vänsterpolitisk och feministisk historia har delad vårdnad om, underliggande frågor som: Vilka har det svårt? På vilket sätt? I vad mån går dessa svårigheter tillbaka på ekonomiska strukturer och kulturella företeelser? Vad bör göras?
Den som behöver vila från hårdanalysen kan se liknande frågor gestaltade i senaste numret av
Cora, en yngre tidskrift som satsar mycket på fotokonst. Detta nummer handlar mycket just om vänsterrörelsernas arv och dagens kapitalismkritik, det senare illustrerat med Maria Fribergs mansbilder. Själv föredrar jag verk som inte så tydligt faller in i det politiska. Exempelvis Annika von Hausswolff, även hon i senaste
Cora (och tidigare i
Bang, nr. 2/06). von Hausswolffs enigmatiska bilder är inte oberoende av föreställningar om kön, men dessa fungerar mer som ett slags resonanskropp för en upplevelse, än en bestämd insikt att symbolisera.
Någonstans emellan det praktiska förnuftet och den estetiska erfarenheten försiggår det planlösa tänkandet, det otyglade. Så lätt att underskatta, då det inte kan motivera sin existens med hänvisning till de stora projekten. Annette Kullenbergs bidrag till diskussionen om identitet, den fråga som mer än någon annan får det att skära sig mellan feminismens olika schatteringar, tror jag är av den arten. I det senaste numret av
Bang ger Kullenberg en teori om etiketterandets genealogi. Jag tror att hon där ser något väsentligt. Kanske skillnaden mellan att
vara (till exempel en burk inlagd gurka från 1954),
heta (kunna kallas ”den där smörgåsgurkan från -54”) och
ha en etikett (”Gurka -54” klistrat på sig, ständigt synligt). Men jag vet inte, jag tror inte att någon vetenskapsteoretisk skola skulle kunna göra reda för varför jag upplever Kullenbergs angreppssätt som mer fruktbart än många av de mer systematiska. Hennes slutsats: ”Behovet av att sätta en etikett på det mesta tror jag kommer från den urgamla och nödvändiga konserveringen av mat. Nu åker allt in i frysen. Men etiketterna finns kvar i vår kultur och var ska man klistra dem – jo, på människor.” Jag tvekar om huruvida det håller för granskning – jag är född långt efter inläggningarnas tid – men på något plan menar jag att hon har rätt.
Nyligen medverkade Kullenberg i SVT:s program Debatt. En mindre tittarstorm bröt ut för att hon talade för mycket. Hon gjorde väl bedömningen att motdebattörerna inte hade lika intressanta saker att säga, eller att ämnet (kungahuset) inte var värt att ta på allvar. Men ställer man programmet vid sidan av hennes bidrag till
Bang ser man ytterligare en av tidskriftsmediets fördelar. Medan det i TV är fråga om att avbryta eller avbrytas, och medan å andra sidan bloggen tenderar att bli en never ending story, erbjuder tidskriften möjligheten och tvånget att sätta punkt.
Thomas Sjösvärd
Foto: Eva Schuster
Publicerad: 2008-05-10
