Stora mässor för de små

Hur ska det sammanfattas?

De överfyllda borden, seriemagasinen i högar, det första vårljuset som glittrar genom Kulturhusets stora fönster. Angelägna blickar som bläddrar bland tidskrifterna och drar med fingertopparna över de egenhändigt tecknade sidorna, det obändiga engagemanget tryckt i någon kopiator i bekantskapskretsen. Häftat över frukostbordet. Sålt för 20 pix.



Det är den tionde upplagan av SPX, Small Press Expo, en av Sveriges främsta samlingspunkter för alla som gillar fanzines, serier och dess virvlande utlöpare. I takt med att festivalen blivit större, bredare och populärare, har även de internationella utblickarna blivit fler. I årets upplaga märks det tydligt med ett helt rum enbart åt manga, den japanska serietraditionen. Längre in i lokalen finns serier från samtliga nordiska länder och en lång rad europeiska.



Det intressanta med SPX är spretigheten. Bakom ett av de många borden finns förlaget Kolik, som bland annat gett ut den omtalade seriesexboken Drift. Strax bredvid är skylten ”Nisses böcker” upptejpad direkt mot fönsterglaset. Några meter längre bort har Galago, ett av Sveriges ledande förlag för alternativa serier, sitt tillhåll. I en lång rad av serieböcker finns Simons 120 dagar upplagd i en ordentlig packe, och strax därbakom står upphovsmannen Simon Gärdenfors och dricker kaffe. Spännvidden från japansk manga till Simon Gärdenfors självbiografiska roadmovie visar en spretighet fylld av initiativkraft.







Ungefär samtidigt, i Nürnberghuset på Söder i Stockholm, rullas en naken yngling täckt med mat in ibland böcker och kulturtidskrifter.

– Seså, var inte blyga, ta en kaka! skanderar banerföraren i en megafon, medan småfnissande litteraturälskare dra sig några steg närmare väggarna.

En hummer lutar sig lojt över pojkvaskerns kön och fotograferna häver sig fram. Carl-Michael Edenborg ler nöjt från andra sidan rummet. Genom bokförlaget Vertigo arrangerar Edenborg för sjunde året i rad Textmässan, en mötesplats för ”de mest spännande, mindre förlagen”. Och i sedvanlig ordning när Vertigo är inblandat, handlar det om sex. För året alltså i kombination med mat.



I likhet med SPX, är Textmässans lokaler belamrade med bord. Men istället för serier och fanzines är de övertäckta av kulturtidskrifter och böcker. Bland tidskrifterna är det en väntad kompott av Glänta, Ord&Bild, Pequod och Kritiker. Genom sextemat finner även Ottar och Bang sin plats. I rummet bredvid finns de lite mer otippade, men lika omskrivna som utmärkta, tidskrifterna Filter och FLM. Någon meter från deras bord tar stolarna vid, och leder fram till scenen där Edenborg diskuterar med inbjudna gäster, som författarinnan Birgitta Stenberg, DN:s litteraturkritiker Jonas Thente och frilansjournalisten Oivvio Polite.

Diskussionerna rör sig kring teman som ”Den erotiska litteraturen idag” och ”Litteraturkritiken då, nu, sedan”. Edenborg gör nog sitt bästa för att blåsa liv i scensnacket, men överlag stannar det vid ett ganska löst runtbabblande i sprakande mickar. Särskilt samtalet om litteraturkritiken förmedlar förvånansvärt lite till den lyssnande publiken.



Även om SPX och Textmässan känns smått medeltida i sitt format – böcker utlagda i travar på rangliga bord och handskrivna lappar med nedsatt pris som enda information, kryddade med småspexiga inslag som matbeklädda ynglingar – är de både beundransvärda och mycket viktiga. Beundransvärda för att de faktiskt finns, trots ett grundläggande behov av pengar och tid. Viktiga för att de drivs av övertygelsen att litteratur är livsavgörande. Och det är givetvis därför den mest intressanta, utmanande och överrumplande läsningen finns just här, någonstans i de uppkastade högarna av serier, egenhändigt tryckta böcker och kämpande kulturtidskrifter.

Jag tror inte SPX och Textmässan är särskilt betydelsefulla för att nå ut till nya läsare. Däremot tror jag att de är oerhört viktiga som ett torg för de redan invigda, en mötesplats för alla de som befinner sig i litteraturens utkanter, i likhet med Littfesten i Umeå, Textivalen i Göteborg eller Smått förlagt i Lund. Böcker och tidskrifter får ett ansikte, kaffepauser bjuder på idéer och samarbeten, och merparten av respektive scen samlas för att snacka.

Jag tror att det är så det ska sammanfattas. Som en engagemangsburen mötesplats.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-04-30