Textival larmar inte och gör sig till

Det händer ibland att jag tvivlar på nyttan av mitt skrivande i kulturtidskrifter. Mängden arbete i förhållande till den finansiella ersättningen utgör en fullkomligt absurd ekvation som gör mig modfälld. Jag tänker då att jag borde bli kvällsvaktmästare istället. Ta ansvar för ett rejält knippe nycklar, åka runt och låsa obskyra gymnastikhallar efter mörkrets inbrott och leva ett någorlunda anständigt liv – stadig inkomst, meningsfull fritid och söndagsmiddagar med närmast sörjande. Helt enkelt strunta i att försöka vara så jävla smart hela tiden; slå mig fri från OEI kontra Aorta och börja prenumerera på Allt om trädgård. Mot bättre vetande fortsätter jag ändå att bedriva detta ”självförverkligande” sisyfosarbete med litteraturen och människorna. Och tycker i slutändan att det är värt ansträngningen.

Pourquoi, varför?

Därför att det finns andra kalkyler än de ekonomiska. Om inte annat påmindes jag om detta när den andra upplagan av förlags- och tidskriftsmässan Textival i Göteborg gick av stapeln den 29 mars. Relationen mellan idealism och professionalitet i kulturtidskriftsvärlden är onekligen fascinerande. Jag kan aldrig riktigt släppa tanken på hur otroligt det är att så många bra kulturtidskrifter kan publiceras i ett land som har så få presumtiva läsare och där så lite pengar fördelas till denna verksamhet. En besläktad reflektion gjorde också redaktören Carl Forsberg under ett seminarium som kulturskribenten Annina Rabe modererade framför en uppmärksam skara frukostätande utställare och andra medverkande – antalet läsare står inte nödvändigtvis i proportion till graden av inflytande på riktning och smak i den kulturella offentligheten. Snarare än att nå ut är det viktiga ofta att nå rätt. Det är med andra ord svårt – åtminstone för undertecknad – att på allvar ta in sjumilaklivet från det strävsamma arbetet i kontorsskrubben till de inflytelserika och proffsiga tidskrifter som ligger på somliga av utställarborden. Det slår mig åter att do it yourself-mentaliteten och goodwill-andan genomsyrar hela den här närande sektorn, om än vissa faktiskt har råd att betala skäliga arvoden samt utöva en viss makt i de samtal och debatter som förs på kultursidorna.

Sedan förra årets Textival har jag hört fler än en aspirerande författare säga att bokformatet är övervärderat; den litterära trädgården kan odlas lika väl i en rad kulturtidskrifters bördiga mylla. Det ger en större frihet och gör det lättare att hålla igång många parallella projekt. I synnerhet ett kollektivt skrivande – tänk G=T=B=R=G, Den nya fisken, Sharks med flera – vinner ju på att dokumenteras i det mer kontinuerliga forum som kvartalspublikationer innebär. Det må verka sökt, men projektledaren Katarina Gröndahl och hennes månghövdade entourage bevisar bara genom sitt engagemang i denna textfest att en annan litterär värld är möjlig. I år har de dessutom varit älskvärda nog att sätta samman en supercharmig och innehållsdiger antologi med den göteborgskt vitsiga titeln Text – i – urval. Så kan Textival anno 2008 leva vidare i en 104-sidig artefakt och ge upphov till såväl fortsatt utforskning av startfältet som tidsenligt nätverkande. En mässa handlar som bekant inte enbart om att kränga varor, utan därtill om att utbyta erfarenheter och bilda karteller inför framtiden.

Jag förmodar att det som driver så många till att vistas så länge i en kvalmig lokal som House of Win-Win är just gemenskapen – oavsett om den är inbillad eller verklig. Det är så här man umgås, i föreställd antagonism och generöst samförstånd om vartannat. Glädjande nog var det fler tillresta utställare i år än senast det begav sig. Ellerströms visade stolt upp sina nummer av Lyrikvännen – nästkommande (2/08) har temat Sex – bredvid Vertigo, vars hövding Carl-Michael Edenborg i vanlig ordning arrangerar den stockholmska förlagan Textmässan i slutet av april. Det lär för övrigt inte utbryta några regelrätta handgemäng där heller. Rallarsvingarna sparar det sofistikerade kulturfolket i allmänhet till arenor där de inte behöver stå öga mot öga med varandra.

Oavsett alla omständigheter så finns det ingen kungsväg till det lyckade kulturjippot. Allt avgörs som sagt av stämningar för dagen och dynamiken mellan besökare och utställare. Med undantag för några seniorer – de muckade tydligen gräl med nämnde Edenborg över några obscena bokomslag – så präglades denna tillställning av en munter tillförsikt som med största sannolikhet leder mot nya äventyr 2009. ”Om ingen ordransonering kommer i vår väg”, som medarrangören Stina Nilsson uttrycker det i antologins introtext. Och sånt kan man förstås aldrig veta. Det kan komma en Herrman Göring-typ mellan oss och framtida Textivaler. I så fall ses du, jag och alla andra kulturfreaks i den verkliga underjorden framöver – då, om någonsin, blir den här festivalen, för att parafrasera Annina Rabe, ”jävligt indie”. För stunden låter jag därför udda vara jämt beträffande den illa planerade uppläsningshörnan bredvid pysande kaffemaskiner och mikronförstärkta utrop om lotterivinster. Den hade ju kunnat vara belägen i en betongbunker.

Roberth Ericsson

Publicerad: 2008-04-06