Udda gäng på tysk mässa

Tyska kulturtidskrifter – hur skiljer de sig från de svenska? Jag besökte bokmässan i Leipzig (13-16 mars) och för tidskrift.nu:s räkning tog jag en titt på kulturtidskriftsutbudet. Men först, innan vi besöker mässan, ska vi gå in i en tysk kiosk och se vilka slutsatser som låter sig dras av en stunds gratisbläddrande.

I en vanlig järnvägskiosk kan man utan vidare hitta tre kvalificerade litteraturtidskrifter. Jämförbara tidskrifter finns nog hos oss med, men det är ingen idé att fråga efter dem på Pressbyrån. Och inte långt från litteraturtidskrifterna hittar man tre tidskrifter för folk som odlar sitt eget hasch. Mellan hobbyodlarnas "Hanfblatt" och bokmänniskornas "Literaturen" finns det mesta. Får man fresta med "Vatican", en katolsk kulturtidskrift där man fortfarande verkar betrakta Galilei med viss misstänksamhet, eller med "Merkur", som kallar sig "tysk tidskrift för europeiskt tänkande"? Vad som menas med "europeiskt tänkande" lyckas jag inte lista ut, mer än att det oftast försiggår i Tyskland. Gillar man new age har man kommit rätt, sådana tidskrifter finns det gott om. "Är indigobarn framtidens människor?" frågar sig en artikelförfattare i tidskriften "Gralswelt". Indigobarn är människor som har en sorts medfött absolut gehör för vad som är äkta eller falskt. Hur känner man igen dem? Deras aura lyser i indigo, står det. De europeiska tänkarna känns däremot igen på att deras aura brukar ha samma färg som cigarettaska.

Trots detta överflöd saknas någonting jämfört med en svensk kiosk, även om det tar en stund innan man märker vad det är. Det finns inga engelska tidskrifter. Så gott som allt är på tyska oavsett ämne: musik, data, foto eller tatueringar. Under hemresan går jag in på Pressbyrån på järnvägsstationen i Malmö och där är situationen den omvända: så gott som allt är på engelska och de svenska tidskrifterna är i minoritet. Här blir det tydligt hur vana vi är att söka oss utanför Sveriges gränser när vi vill läsa något om det vi är intresserade av, hur självklart det är för oss att söka oss utanför vårt eget språk.

Bokmässan i Leipzig är jämförbar med den i Göteborg, sett till yta och antal besökare. Någon monter som samlar alla kulturtidskrifter, i stil med FSK:s kulturtidskriftsmonter i Göteborg, finns det däremot inte, och om man frågar varför får man en snabb lektion i skillnaden mellan de båda ländernas kulturpolitik. De svenska kulturtidskrifternas öden avgörs av en enda instans, Kulturrådet, och därför är det naturligt att FSK (Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter) har uppstått som en motpart, för att försvara tidskrifternas intressen. I Tyskland ligger kulturpolitiken på delstatsnivå (Tyskland är en federal republik på samma sätt som USA) och inte ens på Goetheinstitutet har man hört talas om någon nationell kulturtidskriftsförening. Det gör att kulturtidskriftslandskapet är svårare att överblicka, men det garanterar också en större mångfald: i Sverige skulle det räcka med ett enda politiskt beslut för att försämra villkoren för hela landets kulturtidskrifter, men om en tysk delstat bestämmer sig för att spara på kulturstödet påverkar det inte situationen i de övriga 15 delstaterna.



Jag hittar visserligen en monter som heter Zeitschriftenausstellung, men där är utbudet av kulturtidskrifter magert och ojämnt. I hyllan för "konst och bildning" samsas ett udda gäng: ett par sociologiska tidskrifter, "Sticks – tidskriften för trummisar", och en tidskrift om slott och borgar i Bayern. De flesta har inte varit intresserade av att delta.

Faktum är att kiosken ger en bättre överblick än mässan. Och jag hittade åtminstone en sak, både i kiosken och på mässan, som inte har någon riktig motsvarighet i Sverige. I Tyskland finns det ett par tidskrifter för folk som ägnar sig åt att skriva på fritiden, och som hoppas bli publicerade någon gång. En av dem heter "Text", en annan "Federwelt" ("Pennvärlden"). I "Federwelt" finns praktiska råd om hur man läser i mikrofon, exempel på hur man skriver till förlag och en kalender med viktiga datum för pristävlingar och litteraturfestivaler. I "Text" berättar två kvinnor hur de skriver sexscener.

I hobbyskrivartidskrifterna finns en litteratursyn som nog skulle få våra kritiker och litteraturvetare att gnissla tänder. Vardagligt handfasta råd, som om det handlade om stickning eller fåravel, blandas med en rätt romantiserad bild av författaren. Jag fastnar för en artikel i "Federwelt" som heter "Att blåsa liv i sina karaktärer". Den är skriven i ungefär samma ton som artiklar av typen "så lyckas du med sufflén". I artikeln är författaren en person som "leker gud" medan hon går hemma i joggingbrallor och ovårdat hår och skapar personer som är så levande "att man önskar att man var vän med dem". Allt du behöver är lite fantasi. Har du ingen fantasi går det bra med folk du känner, men tänk på att det också är viktigt att lyfta blicken utanför din egen vardag, påpekar artikelförfattaren Laura Rose. Nybörjaren får rådet att börja enkelt och grovt och sedan arbeta fram allt finare detaljer, "ungefär som när man gör lerkrukor".



Det är lätt att göra sig lustig över sådana råd, men varför skulle inte en sådan tidskrift fungera lika bra här? Skrivande är antagligen Sveriges senaste stora folkrörelse: när Vulkan öppnade, sajten där alla kan trycka och sälja sin egen bok, var intresset så stort att sajten kraschade. Går vi in i en kiosk är vi vana att hitta tidskrifter för olika hobbies, och de som ägnar sig åt att skriva på fritiden är säkert inte färre än de som sysslar med datormusik, ombyggda bilar eller hästar. Här finns en lucka i tidskriftshyllan, en nisch som väntar på att exploateras.

Det räcker förstås inte med en läsekrets för att en tidskrift ska uppstå: för den som vill göra en tidskrift är annonsörerna lika viktiga som läsarna. Att det finns en mängd snygga fototidskrifter beror på att amatörfotograferna är intresserade av att köpa en hel del dyr utrustning. Vad är amatörförfattarna intresserade av att köpa? Om någon lyckas lista ut det kan vi få se en ny tidskrift i hyllan.

Håkan Lindgren

Publicerad: 2008-04-02