Strömkantringen i den unga svenska lyriken
– Tre exempel: Johannes Anyuru, Sara Hallström och Viktor Johansson
Ur Aurora nr 1/08
Romantiken har sedan Stagnelius dagar varit en underström i den svenska poesin, ofta bespottad uppifrån men älskad underifrån. Typexemplen från den senare litteraturhistorien är Paul Andersson, som hyllades på femtiotalet och tystades på sextiotalet, och Bruno K Öijer, som slog igenom på sjuttiotalet och försvann tillfälligt på åttiotalet. Länge, alltför länge har vi fått dras med en litteraturkritik och förlagspolitik som envisats med att nedvärdera den metafortäta, existentiellt grundade romantiska poesin, för att i stället uppvärdera s.k. språkmaterialistiska ”brus”-dikter som mest tycks vara skrivna för de närmast sörjande på Valand och Biskops-Arnö.
Denna oheliga allians mellan dagskritiken och förlagspolitiken har skapat en äktsvensk kulturell likriktning som överträffat allt vi sett sedan marxist-leninisterna fick sätta dagordningen på 70-talet. Den gången blev man åthutad för att man inte skrev om proletariatets villkor, i dag får man det hett om öronen om man inte ägnar sin poesi åt en problematisering av språket. Man måste bryta med traditionen, även om denna tradition för länge sedan tycks ha runnit ut i sanden. Höjer man rösten mot denna rådande poesiideologi, rycker kulturskribenter på de stora tidningarna ut och intygar hur bra den svenska poesin mår, som om deras frilansvillkor beror på styrkan i deras övertygelse (vilket nog vid närmare eftertanke ligger rätt nära sanningen).
Kanske borde man skilja mellan språkpoesi och verklig lyrik när man talar om poesi, de två grenarna är så väsensskilda att en enda genrebeteckning egentligen inte räcker. Man kan lika gärna jämföra Camilla Läckberg med Paul Auster och kalla båda för "deckarförfattare". När kritikern Johan Lundberg uttryckte sin oro över poesins likriktning och kritikens konsensus, blev han på Sveriges Förenade Kulturtidskrifters webbsida avfärdad som ”galen” av Thomas Sjösvärd, redaktör för tidskriften Hjärnstorm. Där tror jag att poesidebatten nådde sin etiska nollpunkt.
Jag tror ändå trots allt på en strömkantring, en riktning mot ökad pluralism i poesisverige under de sista skälvande åren av 2000-talet, och jag känner mig åtminstone styrkt av några unga poeter som debuterat de senaste åren: Johannes Anyuru, Sara Hallström och Viktor Johansson.
För att börja med Johannes Anyuru, så blev jag rätt imponerad av hans debut
Det är bara gudarna som är nya. Framför allt av det personliga bildspråket, inspirerat av såväl Tranströmer och Sonnevi som av Homeros. Johannes Anyuru använder sig här av Iliaden som utgångspunkt för att berätta om sig själv och sina kompisar i dagens Sverige. Tilltalet är den klassiska lyrikens, medan bildspråket är modernismens, hiphopens, och i slutänden helt hans eget.
Det som hände när Johannes Anyuru skulle skriva sin andra diktsamling
Omega var att en av hans vänner dog i cancer. Dessutom dog en annan vän i en fyllecell.
Omega växte därför ut till en elegi över en förlorad vänskapskrets, en mollstämd klagovisa helt grundad i poetens egen situation. Johannes Anyuru har lyckats vinna den breda poesipubliken och är faktiskt den poet vars böcker lånas mest på biblioteken i Göteborg, före både Tomas Tranströmer och Bob Hansson.
Sara Hallströms diktsamling
Rötter smälter fick jag i min hand som ett recensionsexemplar, men jag återkommer fortfarande till hennes dikter långt efter deadline. Sara Hallström är en ovanligt visuell poet, hon kan verkligen hantera sina metaforer. Hon staplar bild på bild så att man blir alldeles lycklig: äntligen en ung svensk poet som vågar ta ut svängarna rejält!
Rötter smälter är Sara Hallströms andra diktsamling, uppföljaren till den hyllade debuten
Vi måste ha protein (2004), och den är framför allt en oerhört vacker bok. Det är en skönhet som är laddad med magi, med möjligheten till en annan värld. Men där det också finns plats för det smutsiga, det som bryter den höga stilen.
Viktor Johansson, som också är redaktör för den utmärkta litterära nättidskriften Ett lysande namn, lyckas i sin debut
Kapslar förena det experimentella med det existentiella i en sorts tredje ståndpunkt. Han har också i intervjuer förklarat att han vill återupprätta det romantiska och ”mesiga”. Det är en mycket infallsrik och bildtät liten bok han har skrivit, och den kräver en hel del koncentration, men man blir belönad för sitt tålamod – varje metafor bidrar till den suggestiva stämningen som byggs upp och stannar kvar efter läsningen. Man kan spåra både civilisationskritik och skönja mönstren kring en kärlekshistoria, och ibland glider de här spåren samman. Den samlade känslan blir en försiktig hoppfullhet. Viktor Johansson fick för den här samlingen välförtjänt Borås Tidnings debutantpris.
De traditioner som de upproriska språkmaterialisterna rasar mot har för länge sedan förbleknat. Finns det då nån poäng i att göra uppror mot en tradition som inte längre hålls levande? Nej, det enda sättet att gå vidare härifrån är att mödosamt försöka återskapa en ny tradition, till form och innehåll. De här tre poeterna har hjälpt till att lägga grunden, och plötsligt ser 2000-talets poesiscen inte fullt så dyster ut längre.
Jakob Simonson
Publicerad: 2008-03-27
Läs mer om Aurora i katalogen
Fler artiklar knutna till Aurora
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
