Det överraskande lilla extra

Själv hittar jag ofta det överraskande lilla extra i tidningen Vi.

Men ändå... ovanstående genomgång visar ändå hur bräckligt kulturbygget kan vara, när det inte får tillräckligt med stöd och uppmuntran. Kulturrådet skjuter i sank möjligheterna till kontinuitet hos flertalet av de ovannämnda tidskrifterna genom att halvera eller ta ifrån dem bidraget helt och hållet. En del kanske inte bryr sig, de är vana att jobba gratis, men att betala för att jobba med kultur? Det är inte hållbart i längden.
Det finns för många idealister i branschen, Johan Staël von Holstein måste komma in och rensa upp.

Senaste numret av tidskriften Aiolos gör några nedslag i exilens litteratur. Läsvärda, täta bidrag med historiskt djupled - Joyce, Conrad, Canetti, W G Sebald och Nelly Sachs. Jag saknar dock en starkare blick på den nutida exilerfarenheten. Exilhistorien lever ju också nu!

Hans ”Fucking Vittula” är ett journalistiskt reportage om hur två svenska småstäder påverkades av att skildras i bok och film – och reportaget råkar ha formen av en tecknad serie.
– Det finns saker man kan göra i serieformatet som man inte kan göra annars. Det går relativt snabbt att läsa en serie samtidigt som man kan fylla varje serieruta med mängder av information, korsreferenser, pilar och förtydliganden. Skulle man göra något liknande i tv skulle man som tittare bli alldeles virrig.

Faktum är att jag behövde lyssna på inspelningen flera gånger för att vara säker på att det faktiskt är Siri Reuterstrand – som representant för en förening som ska tillvarata kulturtidskrifternas intressen! – som sitter och försvarar Kulturrådet, både mot anklagelserna för jäv och att ge för lite pengar till vissa tidskrifter.

– Jag anser, och många med mig, att serier är en konstform och då ska de behandlas som en konstform. Då ska de behandlas lika som litteratur, film och tv. Tyvärr görs inte det i någon jättestor utsträckning, utan bara då och då.

Här någonting ur vänners gömmor. Jag vill inte undanhålla er den här fantastiska ledaren ur nr 1/1976 av den Bollnäs-baserade stenciltidskriften Inferi (1971-79). Ledaren är osignerad, men naturligtvis skriven av tidskriftens stående redaktör och ansvarige utgivare, Stefan Daagarsson.

Hur spännande är det att argumentera för större frihet? Är det någon som tycker att vi bor i en diktatur eller? Nej, de där lirarna slår in öppna dörrar. Själv skulle jag må bra av mindre frihet. Fasen, allt ska väljas nu för tiden. El, pensionssparande, teleoperatör, internetleverantör, tandkräm, toapapper… ja, du hör ju…

Publicerat med Åke Pettersson: Ett politiserat storstadskotteri som delar ut stöd till sig själv? Inte nog med att Statens kulturråd anklagas för politisering och censur, nu anklagas rådet dessutom för vänskapskorruption, att ge pengar till "sina egna" kulturtidskrifter.

För att en gång för alla komma ifrån risken att styrelsen politiserar besluten, eller (vilket har hänt) låter sig påverkas av kritiska tidningsskriverier, bör mandatet att fördela statens stöd till kulturtidskrifter delegeras till de fackspecialister som sitter i referensgruppen. Samtidigt bör hela stödkonstruktionen göras om från förlusttäckningsstöd till kvalitetspremiering (gärna i kombination med en reell höjning av det totala anslaget). På så vis skulle kvalitetsdiskussionen få sin berättigade plats i centrum av referensgruppens arbete, samtidigt som rätten till stöd inte längre relaterades till tidskriftens ekonomiska situation.

När Lyrikvännen avrundar år 2007 på temat musik blir det, hur som helst, ett ojämnt och ganska plottrigt dubbelnummer. Från ­redaktionellt håll har man inte velat begränsa vare sig skribenter eller aspekter, men härigenom också släppt igenom en del bleka och lättviktiga bidrag.

Nye styrelseordföranden i Statens kulturråd, Mats Svegfors, tänker inte ta ledamoten Johan Staël von Holstein i örat. Men han betonar att rådet inte ska göra politiska bedömningar.

Den som vill ha tips på fettsnål kost efter julen rekommenderas att läsa Zac O’Yeahs underhållande artikel om Mahatma Gandhis kokkonst i tidskriften Sydasien (nr 3/2007). Gandhi betraktade mat ungefär som medicin, nyttigheten var viktigare än smaken.

I dag upptäckte jag nya numret av Trots allt. En av de få riktigt nödvändiga tidskrifterna i detta land.

Jag började genast läsa om en morgon i Moskva och nästan dog av lycka över skönheten.