Sällan lagom

En kulturtidskrift vill både uppfånga sin samtid och påverka den. Villkoren för denna dubbelriktade rörelse förändras ständigt. Dock talar en tradition genom Göran Dahlbergs ord om hur tidskriften Glänta från början ville uppfånga människor, texter och projekt innan de blev institutionaliserade. Vitbokens utgivare Finn Barlby betonar i samma anda att kulturtidskrifterna ofta har odlat en form av upplyst dilettantism, sällan varit rädda att överexponera detaljer eller gripa helheter som expertkulturen räds att sammanfatta. En kulturtidskrift är sällan lagom.

Bäst i numret är blocket om ­judisk-muslimsk dialog. Judiska och muslimska intellektuella ritar här på skilda sätt upp kartor över vägen till en nödvändig ökad ömsesidig förståelse och respekt. Antisemitism och förintelseförnekelse bland muslimer kritiseras skoningslöst av Tariq Ramadan och Hamza Yusuf.

Minaret utmanar och omprövar, nyanserar och provocerar. Det gör den till en perspektivrik och viktig tidskrift.

Det finns, tack och lov, några eldsjälar som ihärdigt försöker ta kål på det massiva ointresset i Sverige för ny rysk litteratur. Dit hör finlandssvenska Kristina Rotkirch och förläggaren Ola Wallin på Ersatz. Dit hör också i högsta grad Kajsa Öberg Lindsten.
Hon har nu som gästredaktör fyllt 150 sidor av tidskriften Ord & Bild (nr 7 2007) med realistiska, fantastiska, obegripliga, rörande och hemska berättelser från Ryssland efter Sovjetsamhällets sammanbrott. Hon har själv översatt alla de tio novellerna i antologin som hon kallar ”Ryska hjärtan”.

Lyrikvännens nya nummer 5-6/07 har musik som tema. Det har blivit något av en nytändning för tidskriften, som på sistone gjort ett ganska sömnigt intryck.

Svensk-norska tidskriften Aorta är en ojämn historia. Yvig och onyanserad när den går i klinch med fenomen inom den samtida litteraturen (till exempel hjärnspöket "språkmaterialismen"), vital och välformulerad när det kommer till det klassiska, som väl får sägas vara redaktionens huvudfokus.

Ett helt tidskriftsnummer fyllt av arkivnummer hade varit i mastigaste lagt. Därför innehåller Västerbotten också två exempel på hur detta rotande i gamla arkiv, tillsammans med en del arkeologi, kan ge fördjupade insikter i historiska skeenden.

Den ena av dessa artiklar är en riktig rysare. Den handlar om de avrättningsplatser som användes i Västerbotten under första hälften av 1800-talet.

Redaktörerna för tidskriften heter Jonas Holmberg och Jacob Lundström och de utlovar i sin ledare fyra nummer per år som ska behandla "filmen som konstform och som samhälleligt och kulturellt fenomen".

Stora ord - men det första numret lovar gott. Jämför man med tidigare seriösa filmtidskrifter som Chaplin och Filmhäftet saknas här de långa, genomarbetade analyserna av enskilda filmer eller filmskapare. Och det kanske är lika bra med tanke på dagens filmer och filmskapare...

I september 1980 utkom tidskriften Kris temanummer om Jacques Derrida, som var ett stort namn på kontinenten men ännu helt okänd i Sverige. Det förändrades i ett slag och begrepp som dekonstruktion och poststrukturalism blev återkommande inslag i de följande årens diskussioner.

Det jag nu väntar på är en redogörelse av hur tidskriften NEO får sina pengar och från vilka. Sedan får vi hoppas att skattemyndigheterna följer upp tipsen från NEO. Det gäller givetvis också hur de som finansierar NEO har handskats med sina slantar.

De senaste åren har Bangs skribenter ofta hamnat framför spegeln. Där har de noga granskat allt som inte är okej enligt patriarkala normer. Man har sannerligen blivit varse att samhället erbjuder varje kvinna ett eget skräddarsytt helvete. Därför var det med viss bävan jag öppnade senaste numret med temat ”Är du galen?”. Hur många skulle komma ut som den galna kvinnan på vinden – avvikande, spröd och indignerad?

Går det att rättvist fördela bidrag till kulturtidskrifter? Kultursidans tidskriftsskribent Peter Viktorsson dyker ner i de nya bidragsbeloppen från Kulturrådet och funderar över varför en del får mer, andra mindre.

Före jul kom en ny tidskrift i det smalare kulturfacket. Flm heter den (med avsiktligt utelämnande av vokalen) med en stilig layout med texter av varierande av klass. Vissa artiklar är tänkvärda, andra är fyndiga och några trampar vatten.

Många som försökt skriva genuin nonsenspoesi har ändå gripits av experimentets kraft. OEI ägnar ett trippelnummer åt icke-mening i alla dess former, och visar att historiens många syntaxuppror ofta faller på eget grepp och åstadkommer alltför bra dikt.

Radikalitet kan ha ett egenvärde, men ... att läsa Femkul direkt efter Bang blir lite som att torka sig på en handduk som redan är våt.

Numret skiljer sig inte mycket från tidigare utan är ännu ett vittnesbörd om Karavans ihärdiga strävan att ge röst och utrymme åt författarskap bortom Europa och Nordamerika. Där finns en rik värld att upptäcka.

Tidskriftens viktigaste bidrag handlar om våld i samkönade relationer. Carin Holmberg och Ulrica Stjernqvist har genomfört den första större studien om detta dolda samhällsproblem - som också ofta hålls inom familjen - och gör en kortfattad presentation av sina resultat. Det handlar om grundforskning, med allt vad det innebär av preliminära antaganden och nya frågeställningar som återstår att fördjupa sig i. Det är inte spektakulärt, färdigt eller ens särskilt snyggt paketerat i teorier och begrepp. Men det är vetenskap som har en relevans för människor här och nu, och om tgv:s redaktion fortsätter ragga upp och publicera den typen av artiklar kan den mycket väl bidra till att avslöja genusvetenskapens familjehemligheter och göra den till något mer än en angelägenhet för de redan befryndade.

Just ekonomin och möjligheten att få statligt stöd är också avgörande för om kulturtidskrifter på nätet ska gå från de ideella fantasternas forum, eller författares personligt hållna bloggar, till professionella och kritikerbaserade tidningar, framhåller Jan Arnald, redaktör för den mångåriga tidskriften Aiolos, om litteratur, teori och estetik.
Tidigare var han redaktör för Svenska Akademiens och Natur och Kulturs tidskrift Artes, som dock lades ner.
- En person som jag borde vara konservativ och tycka att det är mycket bättre med de gamla tidskrifterna, men jag är inte alls säker på det. Jag tror vi är på väg mot en annan situation, men så länge nätet bara drivs av entusiaster som skriver för att de tycker det är roligt, eller för att de läst en bra bok, kommer vi inte att få någon motsvarighet på nätet. Det måste bli mer professionellt.

Jubileet markeras med ett ovanligt tjockt och vackert formgivet nummer, fyllt av artiklar i frågor som givetvis har intresse ur ett judiskt perspektiv men som samtidigt är väsentliga för alla som intresserar sig för kultur och samhällsfrågor.

Situation Stockholm blir bara allt bättre – vad gäller både skribenter och ämnen.

Lätt

Och jag gillar det draget, det medvetet raka och enkla tilltalet, det på en gång skeva och pedagogiska i såväl språk som form, ok det resulterar ärligt talat inte alltid i tillräckligt intressanta texter och det blir kanske överdrivet vulgo ibland (som "Nu med 30% mer fitta"), men det bjuder in läsare och tar ner litteraturen. Men ibland kan jag undra varför tidskriften inte väljer att bara vara en blogg (den ÄR också en blogg), det är ju så bloggig stämning att papperet stundom känns överflödigt.

På ytan ser det ut som en framgångssaga. Den seriösa och samhällsengagerade tidskriftens genomslag på en kommersiell marknad. Vad gäller den journalistiska integriteten stämmer det utan tvekan; när medarbetarna nu beslutat sig för att granska den granskande makten drar de sig nämligen inte för att vända blickarna mot den egna verksamheten. Med buller och bång deklamerar pressutskicket att de under självgranskningen fann det "värsta tänkbara". Det är en cliff-hanger så god som någon när man sätter sig ner med det sobert formgivna magasinet. Med osviklig känsla för massmedial dramaturgi avslöjas oegentligheterna i den egna organisationen först efter en bred genomgång av den svenska mediemarknaden.

Pequod brukar betyda spännande läsning, men den här gången har skutan gått på grund.

Och så nu Musik. Det svänger, anarkisten Emma Goldman skulle kanske kunna dansa lite till numret (för att citera hennes bevingade slogan If you can’t dance to it - it’s not my revolution), det svänger nämligen av kön och klass. Lyssna.