Berättelser om världen

Det är 1900-talets sista halvår, i baksätet på en sliten Opel Rekord, på väg tillbaks till Göteborg från frilansbyråns årliga kick off. Där föddes idén till vad som skulle komma att bli Sveriges mest hyllade sporttidskrift, Offside.

I boken Bollkänsla berättar Offsides båda redaktörer och grundare, Mattias Göransson och Tobias Regnell, om startpunkten, i baksätet på den slitna Opeln. Bollkänsla gavs ut 2005 och innehåller utdrag från det bästa ur tidskriftens då femåriga historia. De hade redan hunnit få utmärkelser som Stora Journalistpriset och Årets Medierookie, och tre år i följd haft med texter i antologin Goda Nyheter. Bra svensk journalistik. Följdenligt består Bollkänsla av femhundra strålande sidor fotboll, berättat med kunskap, inlevelse och engagemang.

– Hej. Välkommen in.

Det blåkalla vinterljuset rinner ner för Avenyn i Göteborg och lägger sig som ett glänsande täcke över hustaken vid Kungsportsplatsen. Den ensamme ryttaren, Karl IX, står lämnad fastfrusen i sitt stenfundament i mitten av torget. Hans svärd är höjt över de förbipasserande göteborgarna, över de blå spårvagnstaken och med spetsen riktad mot tredje våningen i huset på andra sidan rälsen. Där öppnar Tobias Regnell dörren till Offsides kontor.

– Fotboll finns nästan överallt och det är ett väldigt stort intresse hos fantastiskt många människor världen över. Det gör att fotboll kan fungera som en ingång nästan oavsett vad man vill undersöka eller skriva om. Jag tycker till exempel att det är väldigt spännande att diskutera politik med utgångspunkt i den smala men genomgripande skärva som fotboll utgör. Jag tror faktiskt det är möjligt att skildra hela världen genom fotboll, allt som händer och inte händer.

Från rummet intill lägger radion sig till rätta mellan skärmarna och Offsides växande redaktion. Tobias ställer ner kaffekoppen på det stora vita bordet emellan oss och börjar berätta om tidskriftens historia. Vad hände efter beslutet att dra igång Offside? Vad hände när han och Mattias Göransson steg ur den slitna Opeln hemma i Göteborg?



Tobias Regnell

Samma år som Bollkänsla gavs ut, 2005, startade Rasmus Malm, Anders Birgersson och Ira Mallik tidskriften Re:Public Service. Rasmus var inledningsvis kulturredaktör, men är nu chefredaktör sen Ira tog mammaledigt i somras.

En äldre man släpper iväg sin saxofon över Medborgarplatsen i Stockholm, ackompanjerad av rytmiskt dragspel och pulserande trumpet. En dagisklass kommer upp ur tunnelbanan vid Björns trädgård. En fröken längst fram i ledet, sedan barnen två och två, hand i hand, och en andra fröken längst bak som räknar in. Plötsligt börjar de främre barnen i ledet dansa och snart följer resten efter. Så vandrar de vidare. Dansande. Strax därefter kommer Rasmus, i svart hatt och svartmålade naglar.

– Ända sedan starten har vår ambition varit att lyfta fram andra röster, de som vanligtvis inte hörs i mediebruset. Vi vill hugga oss fram genom de generaliserande och sammanfattande historierna. Vi vill dra världen nära, för att kunna se människorna och verkligheten. Vår metod har hela tiden varit reportaget, det dokumentära berättandet, säger Rasmus.

Trots uppenbara skillnader mellan tidskrifterna Offside och Re:Public Service finns det också en uppenbar likhet. Båda lägger stor vikt vid reportagejournalistik. Hos Offside är den självklara ingången fotboll, hos Re:Public Service handlar det om popkultur i vid bemärkelse som infallsvinkel. Rasmus exemplifierar med förra numrets fokus på punk i Israel, tidigare artiklar om gatukonst i Brasilien eller ett porträtt av en filmdubbare från S:t Petersburg.

Både Tobias från Offside och Rasmus från Re:Public Service menar att det finns ett stort sug efter bra berättelser. Att skildra ett levnadsöde förlorar aldrig i aktualitet.

– Ja, vi började planera hösten -99, första numret gav vi ut i mars året därpå, fortsätter Tobias Offsides historia.

– Mattias och jag satt på samma frilansbyrå. Vi retade oss på journalisttrenden då, där MTV-grejen var det senaste och hetaste. Kommersiell TV hade just kommit igång på allvar och hela tidningsbranschen led av något slags dåligt självförtroende, där man försökte tävla mot TV och nätet genom att göra allting kortare och snabbare. Vi var intresserade av motsatsen, av långa berättande reportage.

Tobias berättar att Mattias jobbade för DN:s helgbilaga och därigenom hade möjlighet att göra längre reportage. Dessutom var han redaktör för Filmkonst, Göteborgs filmfestivals tidskrift. Själv jobbade Tobias som frilansjournalist och redaktör för tidskriften Scoop, utgiven av föreningen Grävande Journalister.

Men varför blev det ett fotbollsmagasin?

– Vi visste vilken typ av journalistik vi ville syssla med. Att det blev fotboll … Ja, vi var intresserade av fotboll helt enkelt. Men vi hade egentligen inte skrivit någonting om sport tidigare.

– Hela sportjournalistiken var väldigt låst inom vissa bestämda berättelsemönster. Inför matchen, dunderskottet i ribban, och så en avslutande kommentar efter matchen – ”hur kändes det?” Samtidigt hörde vi en massa historier på krogen och off the record, om fantastiska livsöden, folk som hade blivit blåsta på pengar, spelare som gav en helt annan bild av fotbollen än den vanliga mediafiguren. Men inget av det kom fram. För mig och Mattias blev det tydligt att det inom sportjournalistiken fanns oplöjd mark.

– Många tror säkert att vi var riktiga superfotbollsnördar som drog igång en tidning, men i själva verket var det tvärtom. Vi ville skriva bra reportage och fotbollen blev vår ingång.

Sedan Tobias och Mattias steg ur Opeln i Göteborg -99 har de byggt upp en effektiv organisation med ett stort inhemskt nätverk och ett växande internationellt. De har en tilltagande bokutgivning och säljer kalendrar, t-shirts och fotbollsrelaterade filmer. Med Offside fanns det plötsligt en tidskrift där sportjournalister, med Tobias ord, kunde ge ”the full picture”.

– När vi skulle dra igång hela projektet var det någon förståsigpåare i reklambranschen som slängde ur sig: ”man kan ju inte göra en pocketbok om fotboll utan bilder och med långa reportage och intervjuer. Det vet ju alla att fotbollsspelare inte kan prata och att fotbollssupportrar inte kan läsa.” Ja, det var ju en fyndig kommentar, men det visade sig att han hade helt fel. Vi kände att det fanns en publik till en ny sorts sportjournalistik – vi var ju själva en del av den publiken.

Rasmus och jag promenerar bort från de dansande barnen i Björns Trädgård vid Medborgarplatsen i Stockholm. Saxofonen sjunker in i ljudet från bilarna när vi svänger in på en tvärgata och Rasmus berättar vidare om Re:Public Service.

– Vi var några stycken som längtade efter att starta upp något nytt och eget. Vi ville skapa ett sammanhang, ett nätverk av engagerade människor. Den ambitionen har utvecklats till Re:Public Service.

På hemsidan beskriver Re:Public Service sig själva. Där frågar de hur det kom sig ”att verkligheten drunknade i informationsflödet?” Och försöker själva agera motvikt. ”Vi gör en dokumentär på papper om det som händer nu – i Sverige och världen. Om människor, musik och kulturfenomen som spelar roll. Om det som måste berättas för att det är viktigt och för att det bestämmer vår verklighet. Seriös journalistik kan vara livsviktig – och i rätt förpackning – rolig, smart och oväntad.”

– För min del tror jag det handlade om en insikt att ingen kommer att göra det åt mig. Om inte vi gör det kommer inte heller någon annan starta den tidskrift jag saknade eller bedriva den journalistik jag sökte. Så vi gjorde det. Vi startade upp Re:Public Service. Jag tror mycket på alternativ media och hela den här punkgrejen, Do It Yourself, kom igen!, säger Rasmus över en rykande soppa längst in på Café Blå Lotus.

Första numret av tidskriften gavs ut under namnet Public Service. Kort tid efter utgivningen fick den lilla redaktionen engagerade frilansjournalister ett brev från Sveriges Radio med krav på namnbyte – trots att tidskriften hade registrerat och fått utgivningsbevis på namnet hos Patent- och registreringsverket, PRV. Sveriges Radio hävdade med bestämdhet att enbart de själva och inga andra fick använda sig av orden Public Service och hotade med stämning.

Rasmus och den övriga kretsen kring tidskriften hade inte råd att försvara namnet i en rättslig tvist. Istället anordnade de en auktion på utgivningsbeviset via nättjänsten Tradera. Efter över en vecka låg det högsta budet på 15.100 kronor, lagt av det svenska filmbolaget Axess. Sju minuter innan auktionen skulle stängas förändrades läget drastiskt. Sveriges Radio gick in i budgivningen. Priset rusade genast i höjden. När tiden gick ut stod SR som slutgiltiga ägare av namnet Public Service, köpt till ett pris av 140.300 kronor.

Så förvandlades tidskriften Public Service till Re:Public Service. Och blev samtidigt 140.300 kronor rikare, vilket innebar en betydande extrabonus i en eldsjälsdriven budget. Men som Rasmus uttrycker det:

– Även om vi bytt namn strävar vi fortfarande efter en journalistik i allmänhetens tjänst.

I likhet med Offside har Re:Public Service successivt börjat bygga upp en samlande organisation och ett större nätverk runt tidskriften. Rasmus återkommer gång på gång till vikten av att skapa egna sammanhang, och han menar att det är ett både roligt och utvecklande sätt att jobba. Re:Public Service har även börjat anordna seminarier, debatter och diskussioner i anslutning till de aktuella numren.

Tobias och Rasmus använder nästan identiska ord när de berättar om hur de söker någonting bortom det snabba tyckandet, de massproducerade krönikorna eller begränsande mallarna. Istället lägger bägge två stor vikt vid att förklara hur de söker verkliga människor, verkliga historier, och att deras tillvägagångssätt är det dokumentära berättandet.

Både Tobias och Rasmus betonar också att reportage per automatik blir tråkiga, tunga eller förutsägbara. Fotboll behöver inte handla om det susande ribbskottet. Mellanöstern behöver inte berättas genom surrande marknader. Det ska vara lustfyllt och spännande att läsa även en dokumentär berättelse.

I en medievärld som båda beskriver som allt mer fragmentiserad och fartblind söker Offside och Re:Public Service det långa, skildrande och förklarande reportaget. Och uppenbarligen finns det efterfrågan. Offside har en utgåva på över 20.000 ex och Re:Public Service har under sin korta levnadstid redan kommit upp i runt 8.000 utgivna exemplar.

– Även om våra texter kan vara väldigt långa och initierade anstränger vi oss verkligen för att skriva lättförståeligt, utan att för den skull förenkla. Vi vill inte stänga ute läsare genom gränsmarkörer eller svåra referenser – tvärtom. Vi vill bjuda in läsarna genom att försöka fungera som deras ställföreträdare i sammanhang de själva inte kan vara med i. Om det är intervjuer bör skribenten alltid träffa personen flera gånger, om det handlar om reportage är alltid skribenten med under en längre period, säger Tobias.

– Överlag görs det väldigt mycket wienerbrödsjournalistik idag. Reportage som byggs kring att journalisten träffar någon på ett kafé och så skriver man att Mikael Persbrandt eller Fredrik Ljungberg eller Robyn dricker kaffe och äter en ostfralla. Eller så äter kanske Robyn en kesofralla för att hon ska hålla vikten inför sin stundande englandslansering. Så lägger man vikt vid iakttagelser som är helt meningslösa utifrån vad som är relevant för exempelvis Robyn.

– Amerikanerna har länge varit duktiga på att skriva bra reportage. Det finns ju väldigt bra verktyg för att arbeta med dramaturgi, uppbyggnad och struktur i en berättelse. Men i Sverige finns det en märklig misstänksamhet mot att veta hur man ska gå tillväga, en väldigt stark uppfattning om att man tappar i autenticitet om man planerar eller är väl föreberedd.

Även Rasmus betonar journalistikens självpåtagna hinder, framförallt i form av genre- och gränsdragningar.

– Det är så mycket som skrivs inom väldigt begränsande ramar. Opinions- eller nyhetsjournalistik, mycket kulturgrejer, det är så strikt slutet inom sina egna berättartekniska mallar. Vi brinner för reportaget, men försöker samtidigt hela tiden utveckla det i nya banor. I förra numret gjorde vi ett reportage som ett brädspel och vi är en av få svenska tidskrifter som publicerar fotoreportage.

Ett annat exempel är Re:Public Services collageformade och ständigt växande omvärldsreportage, Världen Just Nu. Sida vid sida samsas korta utblickar från hela världen, ofta hämtade direkt ur vardagslivet. I senaste numret återfinns platser som exempelvis Havanna, Bir Lalouh, Gaza och Beijing.

– Vi vill vara en radikal tidskrift. Vi har en tydligt politisk klangbotten. Men vi försöker samtidigt skriva så att det ska vara njutbart att läsa. I grund och botten handlar det om att försöka beskriva ett levnadsöde, en människa. Det är ett sätt att försöka förstå sin omvärld.

Vad är viktigast med Re:Public Service?

– Alla som är och har varit med i skapandet av tidskriften. Tack!

Ljudet av mina steg ekar i trapphuset på väg ner från Offsides redaktion, på väg ut i det blåkalla ljuset över Kungsportsplatsen i Göteborg. När jag svänger av på Östgötagatan i Stockholm, på väg till vårt kontor högre upp på gatan.

Utanför fönstret är solen redan på väg att slukas av hustaken. Bredvid datorn ligger de två nya numren av Offside och Re:Public Service. Från dribblande Zlatan och rappande Mapei till Bojan Djordjic i Plymouth och Klimatkrigare i Stockholm. De sträcker sig ut genom de vintersvärtade fönsterglasen och greppar obevekligt tag verkligheten. Offside och Re:Public Service berättar om världen. Tack!



Rasmus Malm

Jonas Lennermo

Publicerad: 2007-12-08