Puss kysser ingen

Året är 1968. Första numret av tidskriften Puss ges ut med en tjock svart rubrik på omslaget: ”Den deodoriserade amerikanske skunken”.

Tidskriften är fylld av kraftfulla bilder i svart, detaljer i rött. Det är utmanande, häcklande och provokativt. Med vinglande skrivmaskinsstil är en artikel tryckt på högersidan på första uppslaget. Den avslutas med orden: ”Sens moral – eller tendensen frilagd: Världen vore sämre om amatörerna höll käften!” Puss skrek så högt den kunde.

39 år senare är väggarna i det lilla Nationalgalleriet i Gamla stan i Stockholm täckta av teckningar, serier, foton och omslag från Puss sexåriga levnad. Omringad av intensivt påträngande bilder är det tydligt att Puss redaktionsmedlemmar var allt annat än högljudda amatörer. Det samlade intrycket är snarare en samlad och medveten kraft – omedgörlig och våldsam i riktning, fullständig i styrka.

På vänstersidan i uppslaget från -68 står Lars Hillersberg som ansvarig utgivare. Han hade då redan gått ut Kungliga Konsthögskolan och fortsatt som lärare på deltid. Resterande tid ägnade han sig åt att göra Puss, som senare följdes av tidskrifterna Gatskrikan och Utslag. Lars Hillersberg gick bort i november 2004.

Under Lars Hillersberg i listan av redaktionsmedlemmar står Leif Katz.

Han går långsamt runt i rummet, stannar till framför en bild med sin namnteckning i högra hörnet.

– Det där kommer jag inte alls ihåg, har jag gjort den? Ja, vi var väl pårökta, säger han och låter blicken vandra vidare.

I bakgrunden spelar Dylan sina klassiker från Blonde on Blonde. En grupp konstskoleelever i läderjackor och stora retrosjalar tittar på några av bilderna i andra änden av rummet. De vänder sig om och kikar mot Leif.

– Det är många minnen här… Där är jag! Jag var ung, säger han och kisar mot ett av de gamla fotografierna.

Konstskoleeleverna lämnar galleriet. Hukande tänder de sina handrullade cigaretter i höstkylan, rättar till sjalarna och vandrar bort längs med Skomakargatan.

– Där är ju Lasses morsa! Fan va’ hon var jobbig.

Det är foton från Pussredaktionens vardag i slutet på sextiotalet. Det är små lägenhetsgolv fyllda av skisser, feltryck och inköpslistor, det är sommaröl vid vattnet och middagar med balanserande stearinljus och vegetariska grytor. På fotot under Leif Katz håller en ung man upp ett nytt nummer av tidskriften. Han ler stort.

Puss fick inledningsvis bra recensioner i pressen och spreds snabbt i Stockholm. Redan efter tredje numret ändrades allmänhetens inställning. Puss publicerade en bild på en naken man med sin erigerade penis i en tång, med järnhandlaren och Folkpartiledaren Sven Wedéns inklippta ansikte.

Svenska Dagbladet fördömde tidskriften på ledarplats, Aftonbladet kallade den för pornografisk och Pressbyrån vägrade låta den distribueras. Inte heller socialistiska caféer eller oberoende bokhandlar ville förknippas med tidskriften och Puss tvingades förlita sig helt på gatuförsäljare.

Den leende mannen på fotografiet ovan hette Mattias William-Olsson och sålde Puss från 1968-73, och det var även hans kropp som syntes under Wedéns inklippta ansikte. Leif Katz står kvar framför fotot.

Tror du att Puss hade någon betydelse i samtiden?

– Hur ska jag kunna veta det? Nej. Kanske. Äh, jag vet inte.

Vad betydde Puss för dig?

– Nja, inte mycket. Vi var ett gäng som samlades ibland och gjorde den där tidningen. Det var Lasse och Uffe som drev den, svarar han mumlande.



Leif Katz

Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg träffades när de studerade vid Kungliga Konsthögskolan. Ulf berättar att det var Lars som tog initiativet till tidskriften, men att han själv var med redan från starten.

– Vi var en väldigt löst sammanhållen grupp som drevs framåt av Lasses engagemang. Det var hans idé med tidskriften och det var han som höll ihop trådarna. Jag kom med i Puss från konsthållet, som de flesta av oss. Vi var inga tidskriftsmakare eller skribenter, i första hand var vi bildkonstnärer. Det är så man måste förstå Puss även idag, säger Ulf.

– I början hade Lasse ambitionen att ge ut Puss varje vecka, men det visade sig ganska snabbt vara fullkomligt ohållbart, speciellt efter Wedén-karikatyren … Vi gav ut Puss när vi var färdiga med något som gick att trycka. Eller helt enkelt när vi hade lust. Det var ingen strukturerad verksamhet. Jag förstår faktiskt fortfarande inte hur Lasse fick ihop det till en tidskrift, i nummer efter nummer. Ja, det var med tidskriften som med så mycket annat … Det gick framåt på något sätt.

Ulf Rahmberg är fortfarande aktiv konstnär och även en av de drivande personerna bakom Nationalgalleriet. Han säger att hans konst alltid varit tydligt politisk, och är så än idag.

– Mycket av den problematik som vi lyfte fram med Puss finns ju kvar. Även om namnen förändras med åren kvarstår samma maktförhållande, säger han och nickar menande mot en av bilderna föreställande flera av 70-talets stora maktsymboler.



Ulf Rahmberg

En annan av dem som var med i Puss från början var konstnären Lena Svedberg. Hon föddes i Addis Abeba, huvudstaden i Etiopien, där hennes pappa var ekonomisk rådgivare åt regenten och senare även kejsaren Haile Selassie.

Lena lämnade Etiopien för Sverige och började tidigt teckna. Jämfört med Pusskretsens affischestetik skiljer sig hennes bilder markant. Hon tecknade förvridna ansikten och förvridna kroppar, ofta närgånget exakt och med stor tyngd i böjande fett.



Teckning av Lena Svedberg

26 år gammal tog Lena Svedberg sitt liv sommaren 1972. Både Leif Katz och Ulf Rahmberg beskriver henne som inåtvänd och svår att nå. Till utställningen på Nationalgalleriet gjorde Carl-Johan De Geer en kortfilm om henne. I slutet säger han: ”Jag minns Lena Svedberg, men jag kände henne aldrig.”

Carl-Johan De Geer blev känd på grund av en utställning på Galleri Karlsson i Stockholm redan 1967. Han ställde ut stora affischer på temat vapenvägran, som exempelvis Svik fosterlandet, var onationell. Den mest uppmärksammade blev Skända flaggan, där han stämplat ”kuken” på en brinnande svensk flagga. Carl-Johan De Geer engagerade sig tidigt i tidskriften Puss. Idag är han en väletablerad konstnär, och sysslar även med fotografi, film och journalistik.

Vi möts på ett fik på söder i Stockholm. Carl-Johan berättar att Lena alltid tecknade, och alltid var lika fattig. Ibland när det var riktigt ont om pengar knackade hennes syster dörr för att försöka sälja några av Lenas bilder, ofta teckningar på svältande afrikanska barn med stora sökande ögon. Nu finns några av dem i Moderna Museets samlingar.

– Självfallet var det ytterst sällan som någon köpte de där bilderna. De betraktades som konstiga och nästan hotfulla. De krävde ett svar.



Serie av Lena Svedberg

Ur väskan plockar Carl-Johan upp en kasse med gamla nummer av Puss. Överst ligger det första numret från -68. Den påflugna rubriken, ”Den deodoriserade amerikanske skunken”, har plötsligt fått en bakgrund och en historia. De kraftfulla svarta bilderna och de röda detaljerna bildar anletsdrag i ett porträtt av en tid och ett uppbrott, målat av en grupp unga konstnärer åren runt sjuttiotalets början.

Carl-Johan pekar på några bilder som Lena gjort. Han bläddrar vidare, drar med fingrarna över de fyrtio år gamla trycken, ler och berömmer även Lasse Hillersbergs konstnärskap – i likhet med både Leif Katz och Ulf Rahmberg.

– Det är som om många glömmer av det i snacket kring Puss, men Lasse kunde oerhört mycket om konst. Framförallt hade han en fantastisk känsla för form och gestaltning. Det märks ju verkligen här, säger han och drar med fingrarna över en av hans bilder.

– Jag minns en gång när Lasse gjorde en helt suverän bild av en demonstration där alla såg ut som Mao Zedong, i händerna bar de plakat med individuella och personliga porträtt av folket. Vi hade bestämt att vi skulle ta med bilden i tidskriften, men precis innan den skulle gå i tryck var den plötsligt borta, typiskt nog. En halvtimme senare hade Lasse gjort en exakt kopia. Alltså verkligen exakt. Han hade varenda detalj i huvudet.



Serie av Lars Hillersberg

Men om tidskriften kunde gå i tryck eller ej berodde inte enbart på om det fanns tillräckligt bra material, det behövdes även pengar. Carl-Johan beskriver tidskriftens ekonomi som ”alldeles fantastiskt usel, givetvis”. Han berättar att de i början tog en krona styck för Puss, vilket var väldigt billigt även för 40 år sen, men att de sedan gick upp till två kronor styck så att gatuförsäljarna kunde få hälften.

– Utan att vi för den skull någonsin fick tillbaks ett öre. Vi betalade tryckeriet så ofta vi kunde, men vanligtvis hade vi väldigt stora skulder. Ibland sålde Lasse några målningar för att få in pengar, men det mesta dracks upp av försäljarna på vägen tillbaks till lagret i Lasses lägenhet. Det var inget vi bråkade om, vi ville bara få ut tidskriften.

Carl-Johan berättar att Mattias William-Olsson, den leende unge mannen med ett nytryckt nummer av Puss i händerna, var den viktigaste av gatuförsäljarna. I början på sjuttiotalet dog han i en överdos.

Bakom oss fräser espressomaskinen högljutt. En man rullar in fyra backar mjölk och staplar dem mot väggen. Carl-Johan pekar ut genom caféfönstret och beskriver hur kvarteret och människorna förändrats under årens lopp, innan han plötsligt återvänder till historien om Puss.

– En av de viktigaste personerna för Puss var otvivelaktigt Jan Hannerz, även om han aldrig nämns någonstans. Han hade en sammanhållande funktion och intellektuell överblick. Utan honom hade det förmodligen aldrig blivit någon tidskrift, säger Carl-Johan.

Jan Hannerz var läkare och klart mer välbärgad än de andra i kretsen kring Puss. Carl-Johan beskriver hur de träffades hemma hos Hannerz, vägg i vägg med det nuvarande Nationalgalleriet; hur de slog sig ner i en ring på hans fina mattor och planerade kommande nummer, drack öl och diskuterade konst. 1970 gav Carl-Johan och Jan Hannerz tillsammans ut bildromanen Pengar eller livet på Bonniers, vilken tidigare hade publicerats i Puss.



Carl-Johan De Geer

Vad hade du för roll i Puss?

– Jag gick på Konstfack, med inriktning grafisk form. Jag var den ende som hade skalpell, klister och linjal. Min roll blev att montera ihop det mesta. Jag gjorde ramar, pratbubblor, en hel del omslag, fotade Lenas bilder innan hon skrynklade till dem eller Lasse tappade bort dem. Det är min handstil som syns nästan överallt, jag skrev med sån här gammeldags lite rundad skrivstil.

Varför kändes det viktigt att ge ut Puss?

– Vi ville ersätta de dyra vardagsrumstavlorna med konst till allmänheten. Det var därför vi jobbade i material som gick att trycka, vi ville mångfaldiga konsten, göra den billig och tillgänglig för alla. I den bemärkelsen var vi verkligen anti-borgerliga. Tidskriften var helt enkelt ett bra sätt att föra ut vår konst.

Carl-Johan stannar upp, tar en klunk kaffe och tittar ut genom caféfönstret innan han fortsätter:

– Puss var ett undergroundfenomen när den kom, och jag fascineras över att den fortfarande verkar vara det. Vi var alldeles för otyglade för vänstern, alldeles för radikala för högern och alldeles för obscen för alla former av offentlig diskussion. Vi sparkade åt alla håll. Vi passade inte in i mallarna, och som sagt, vi verkar fortfarande inte göra det.. Och om man väntar ytterligare fyrtio år tror jag att det kommer vara likadant.

Puss var aldrig ett kompisgäng som gjorde en tidskrift på sin fritid. De var inga amatörer, ideologer eller hippies. Snarare bestod redaktionen av en liten och brokig skara människor med olika bakgrunder och olika framtider väntande: Lars Hillersberg, Leif Katz, Ulf Rahmberg, Lena Svedberg, Carl-Johan De Geer, och ytterligare några till.

Mellan 1968 och 1974 samlades några av deras erfarenheter, tankar och känslor i en tidskrift. Resultat blev Puss, ett konstnärligt manifest och en kraftfull samtidsaktion.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2007-11-09