Den invanda eller den andra vägen
Det utopiska alternativet
Ur Subaltern nr 2/07
Som en röd tråd genom historien löper drömmen om en alternativ värld. Vi finner den muntligt traderad eller skriftligt nedtecknad i paradisberättelser, som den om Guldåldern eller Eden, och vi finner den i mytiska berättelser likt den om matparadiset Cokaygne – en myt som förmodligen närts i tider av hungersnöd. Med Platons
Staten (ca 400 f. Kr) får vi den första mer utförliga skissen på ett alternativt samhällssystem, uppritat enligt Platons – knappast vår – idé om hur det ideala samhället borde inrättas. I Thomas Mores
Utopia (1516) får idén om det alternativa samhället litterär gestaltning.
Med Thomas More och utopin har sedermera tanken på det alternativa samhället givits många skilda konturer. Vanligast i den klassiska utopin är dock skildringen av idealstaten tecknad som en motbild i syfte att uppmärksamma läsaren på olika missförhållanden i utopiförfattarens samtida värld. Ett grundkoncept som för övrigt tillkom i rent pragmatiskt syfte. För att framföra kritik mot statsmakterna var More tvungen att uppfinna ett sätt att kamouflera den på och samtidigt göra den tydlig; att öppet framföra samhällskritik var i tudortidens England inte att tänka på för den som var rädd om sitt huvud. Detta politiskt verkningsfulla koncept fick inte oväntat många författare med reformatoriska eller revolutionära planer att teckna fiktiva alternativ med målet att söka stimulera läsaren till politiskt engagemang i den egna verkligheten.
Jag ska i det följande, med några exempel, undersöka huruvida de simulerade verkligheter som tecknas i den socialistiska respektive den feministiska utopin kan fungera som utmanande visioner i ett politiskt förändringsarbete mot en klass- och/eller könsjämlik värld.
Utopibegreppet
Som litterär genre och begrepp föddes utopin då Thomas More av de två grekiska orden
ou `icke` och
topos `plats` bildade ordet Utopia, namnet på den idealstat som skildras i
Utopia. Dagens gängse innebörd av ordet utopi, ”ett ideal som inte går att förverkliga”, har begreppet fått då det förknippats med skildringen av Mores idealstat. Den etymologiska betydelsen av ordet är emellertid ”ingenstans” och hur begreppet egentligen ska förstås har alltid varit omtvistat, vilket inte minst beror på den gåtfulla fingervisning More omgav det med i förstautgåvan av sin bok. I förordet till denna ställer han namnet Utopia mot Eutopia (
eu `väl`), vars etymologiska betydelse är ”bra plats”. Tvistefrågan gäller huruvida han med detta ville skapa en dubbelmening åt utopibegreppet och ge det betydelsen ”en bra plats som inte existerar” eller om han genom att ställa orden mot varandra ville ge begreppet en öppen innebörd. Hur det än förhåller sig med den saken har begreppets dubbelhet, genom att det interpreterats på skilda sätt, påverkat den utopiska genrens utformning i olika riktningar. Så, även om den klassiska utopin oftast tecknar en idealstat (ett eutopia) som den kända världens motbild
kan den även innehålla dystopiska (
dys `dålig`, dålig plats) och/eller tvetydiga alternativ. (Litterära utopier där det dystopiska dominerar brukar numera gå under beteckningen litterära dystopier. Som begrepp blev dystopi vanligt först i sent 1900-tal).
Det socialistiska alternativet
Att många socialistiska och feministiska tänkare locka(t)s av möjligheten att i litterär form söka teckna konturerna av ett samhälle som ännu aldrig existerat (åtminstone inte i historiskt känd tid) är inte konstigt. Att en del av de alternativ som skapades dessutom använts som regelrätta mallar för att etablera mönstersamhällen i verkligheten, i samtliga fall med misslyckade resultat, var något som i det sena 1800-talet gav upphov till en lång och het debatt om den utopiska berättelsens politiska effektivitet. Socialistiska förgrundsgestalter som Karl Marx och Friedrich Engels såg till och med de socialistiska utopierna – vilkas antal ökade ansenligt vid denna tid – som ett allvarligt hot mot klasskampen. Det största problemet med de socialistiska mönstersamhällen som utarbetades i litterär form var för dem att de framstod som alltför ideala. Genom att inte vara genomförbara i praktiken – en uppfattning som Marx och Engels stödde på att de försök som gjorts misslyckats – blev utopiernas alternativ enbart önskedrömmar, vilka snarare än att aktivera, passiverade människor.
Ligger det då något i Marx och Engels skoningslösa kritik av den socialistiska utopin? Blir dess alternativ bara önskedrömmar eller fungerar de trots allt som utmanande visioner i ett politiskt förändringsarbete?
Ser vi till några exempel på socialistiska utopier från det sena 1800-talet – då de flesta skrevs – kan vi till en början konstatera att de alternativ som tecknas framstår som just så ideala som Marx och Engels gör oss uppmärksamma på. I de framtida alternativ vi får möta i Edward Bellamys och William Morris internationella bestsellers
Looking Backward (2000 -1887), or Life in the Year 2000 A.D. (1887) respektive
News from Nowhere, or an Epoch of Rest (1890) ställs vi inför det fulländande socialistiska samhällssystemet. Samma sak gäller den enda renodlat socialistiska litterära utopi som skrivits i Sverige, Axel Danielssons
Främlingen. Ett besök i det nya samhället (1892). I alla tre alternativen har 1800-talets monopolkapitalism stöpts om till ett slags planekonomiskt system inom vilket all form av privatkapitalism avskaffats. I Bellamys alternativ som gestaltar ett framtida högteknologiskt och superrationellt Boston kan medborgarna förse sig med allt de behöver – och mer därtill – i särskilda lagerbyggnader som hålls tillgängliga för alla. Ett system som förefaller fungera helt friktionsfritt. Lika problemfri ter sig, utan att i övrigt likna Bellamys, tillvaron i Morris alternativ. Det vi här får möta är ett framtida London i vilket industri- och stadsmiljö fått ge vika för ett trädgårdslandskapsamhälle präglat av hantverk och lantligt lugn. Något överflöd som hos Bellamy finns inte hos Morris, men då habegär och girighet inte existerar i en fulländad värld förefaller systemet även här vara till allmän belåtenhet. Liksom det också är i Danielssons alternativ, som kan beskrivas som ett slags mellanting mellan Bellamys och Morris – han var influerad av båda. Det vi ställs inför hos Danielsson är ett framtida Malmö i vilket en fullständigt genomförd egendomsgemenskap ersatt det gamla klassamhället, något som också satt sin prägel på stadens utformning. Redan i berättelsens början får vi veta att en ”sagolik tempelstad” ersatt 1800-talets rökiga fabriksstad.
Granskar vi dessa alternativ med kritisk blick är det svårt att komma ifrån att de alternativa samhällssystem som tecknas framstår som tämligen statiska önskedrömmar om en socialistisk samhällsordning satt i funktion. I en fulländad värld finns inget utrymme för förändring, så till vida alla är överens om fulländningen vill säga. Hur det förhåller sig med den saken får vi dock ingen inblick i, då det i berättelserna inte skapas något utrymme för en sådan diskussion. Istället för att levandegöras med en spänningsskapande intrig inom vilken en livlig interaktion mellan aktiva subjekt kan ta plats, håller samtliga av dessa tre socialistiska utopier fast vid den klassiska utopins traditionella form. Något som innebär en stark dominans av långa deskriptiva partier och en nästintill obefintlig intrig. Jag vill alltså påstå att problemet ligger i formen, snarare än i innehållet.
Detta betyder att de presenterade alternativen knappast kan sägas utgöra några utmanande visioner att sträva mot och arbeta för i ett politiskt förändringsarbete. De framstår inte bara som alltför ideala för att vara realiserbara utan också som alltför statiska. För att engagera läsaren måste det alternativa samhället befolkas av aktivt handlande subjekt.
Ser vi enbart till de skildrade
alternativens politiska effekt ger jag sålunda Marx och Engels rätt i deras kritik. Som motbilder för att uppmärksamma läsaren på missförhållanden i det kapitalistiska system de kritiserar utgör de emellertid, i likhet med andra utopier skrivna efter samma modell, betydelsefulla politiska verktyg.
Det uppnåeliga alternativet
Den litterära utopi som lämnat den klassiska utopins traditionella bruksanvisningsmodell och prövat nya vägar har emellertid lyckats bättre med att göra sina alternativ till utmanande visioner i arbetet mot en förändrad värld. Ett med facit i hand utmärkt exempel är Claes Lundins kritiska utopi
Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378 (1878) i vilken Lundin tecknar en mycket realistisk bild av ett framtida officiellt jämställt samhälle. Att bilden är realistisk har framtiden utvisat. Det formellt jämställda Sverige Lundin iscensätter påminner nämligen med nästan kuslig exakthet om Sverige av idag. År 2378 råder precis som år 2007 formell men långtifrån genuin jämställdhet mellan könen. När den unga Aromasia bestämmer sig för att avstå sin riksdagskandidatur till förmån för sin fästman Oxygen, som ställt upp som hennes motkandidat, handlar det sålunda om ett subtilt sätt att inordna sig i det traditionella könsmönster som 2300-talets officiella jämställdhetsideologi tagit avstånd från. Vi känner igen det från vår egen tid, i vilken det rimmar så illa med den officiella jämställdhetsnormen att erkänna att vi styrs av gamla könsmönster, att vi gör allt för att få våra könsstereotypa val att framstå som frivilliga.
Genom att nyansera framtidsvärlden så att den på samma gång som den förevisas som ett klart bättre alternativ än 1870-talets öppet fallocentriska värld, långtifrån framstår som perfekt, visar Lundin att social förändring är en pågående process som inte får avstanna. Till skillnad från idealvärldarnas oföränderliga tillstånd tecknas hos honom en bild av en dynamisk värld i vilken det är människornas medvetna beslut och aktiva handlingar som avgör i vilken riktning den fortsatta utvecklingen ska gå. När Aromasia i slutet av berättelsen nått nya insikter och väljer karriären framför Oxygens kontrollerande kärlek görs valet utifrån ett medvetet könspolitiskt beslut. Genom Aromasias utveckling till en självständig subjektsposition, vilken i berättelsen vindlar sig fram via en rafflande kärleksintrig, förmedlas en (e)utopi om kvinnan som genom sitt ställningstagande överskrider det egna samhällets existerande könsmaktssystem – som trots att det endast baseras på informella maktstrukturer är mycket starkt dualistiskt. Genom att vare sig Oxygen eller hans rival om Aromasias kärlek, Apollonides, visar sig beredda till motsvarande överskridande för att möta Aromasia i en jämlik relation, förmedlas via dem en dystopisk vision av den manliga hegemonins tröghet. Det mycket medvetna sätt på vilket det framtida könssamhällets maktproblematik problematiseras och synliggörs bidrar sålunda till att vi, inte bara genom motbildseffekten, utan även genom det beskrivna alternativet uppmärksammas på vad som behöver göras för att genuin jämställdhet ska uppnås.
Den invanda eller den andra vägen
En annan lyckad strategi att få alternativet att fungera uppfordrande är att som Marge Piercy i
Woman on the Edge of Time (1976) ställa oss läsare inför två alternativ, ett dåligt och ett bra, och låta oss förstå att vi
kan välja. Strategin skapar hon genom att låta den realistiska berättelsen – vilken i den klassiska utopin endast utgör en undanskymd referent – bli en framträdande referent sammantvinnad med en dystopisk respektive en (e)utopisk skildring. Integreringen, vilken inleds då vi på det realistiska planet får möta den 36-åriga fattiga färgade kvinnan Connie i 1970-talets USA, låter Piercy gå så långt att Connie på det dystopiska såväl som på det (e)utopiska planet får representeras av sina egna framtida motsvarigheter. Då Connies liv redan på det realistiska planet framstår som tämligen dystopiskt – begränsat som det är av hennes köns-, klass- och etnicitetsmässiga underläge – framstår hennes dystopiska motsvarighet som en uppförstorad version av hennes stympade tillvaro. Då Connie, som efter att ha dömts av domstolarna som ”olämplig” mor spärras in på sinnessjukhus, kommer hon i telepatisk kontakt med sin framtida analog Gildina. Att Gildina
är Connies dystopiska tvillingsjäl görs tydligt genom de mentala och psykologiska stympningar som de båda kvinnorna utsätts för; att det rör sig om en hårfin skillnad förstår vi genom att det för bägge två handlar om att de fått elektroder inopererade i kroppen, genom vilka vissa delar av hjärnan kan styras eller stimuleras. Stympningen som för Connie utgör en del i hennes psykiatriska behandling har i Gildinas värld blivit en rutinmässig behandlingsmetod, som alla, oavsett om det är inspärrade på sinnessjukhus eller inte, utsätts för. Det vill säga alla utom de fåtal rika som i hennes fallokratiska superkapitalistiska värld är de enda som undslipper att – som kvinnor – kontrakteras som horor och sluta sina liv som vandrande organbanker. Ett (e)utopiskt alternativ till sin dystopiska tillvaro möter Connie genom den telepatiska kontakten med Luciente, vilken framställs som den person Connie skulle ha varit om hennes liv inte begränsats av hennes kön, etnicitet och klasstillhörighet. Genom Lucientes representation i berättelsen tecknas även konturerna av en framtida människomödravärld där kön inte längre har något bestämt värde; en värld där moderskapet och därmed omsorgen om barnen delas av både kvinnor och män.
Mot skildringen av Connies problemfyllda tillvaro i 1970-talets USA ställer alltså Piercy två alternativa framtider, varav den (e)utopiska pekar ut en annan riktning, en annan möjlighet att gå än den dystopiska som endast pekar framåt längst den invanda – dystopiska – vägen. Genom att ställa dessa två alternativ, den invanda och den andra vägen, mot varandra utmanar hon oss genom att säga att det är vi själva som styr historien.
Vad blir då slutsatsen, fungerar den simulerade verklighet som skapas i det utopiska alternativet som en utmanande vision i ett politiskt förändringsarbete? Svaret kan, som jag visat, vara både ja och nej. Alternativet fungerar som utmanande politisk vision om det levandegörs med aktivt handlande subjekt och en historia som engagerar. I det fulländande alternativ som de socialistiska utopier jag exemplifierat med presenterar ges inget utrymme för handling, något jag i mycket skyller på formen. I den klassiska utopins stela – men i motbildsperspektiv välfungerande – koncept framstår alternativet som en bruksanvisning som talar om för oss hur bra produkten är. Något tillfälle att pröva produkten ges emellertid inte, den bara beskrivs. Med nya textuella strategier får dock alternativet en annan funktion. Genom att aktivera den mänskliga processen i det tänkta alternativet skapas en social interaktion mellan dem som befolkar det alternativa samhället; en social interaktion mellan våra framtida motsvarigheter. Det är vad som, i presenterade exempel, skiljer de socialistiska alternativen från de feministiska.
Sarah Ljungquist
Publicerad: 2007-10-18
Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
