Agnes von Krusenstjerna

ur Parnass nr 2/02

Agnes von Krusenstjerna föddes i Växjö den 9 oktober 1894. Pappan var då kapten vid Kalmar regemente och hette Ernst von Krusenstjerna. Mamman, med flicknamnet Eva Hamilton, var dotter till landshövdingen i Uppsala och dotterdotter till Erik Gustaf Geijer. Familjen flyttade efter en tid till Visby. Ernst von Krusenstjerna hade avancerat till major. År 1902 utnämndes han till överste vid Helsinge regemente, och på så sätt kom Agnes vid sju års ålder till Gävle. Det var en kall och blåsig januaridag, men helt främmande kan det inte ha känts, för på Gävle slott residerade landshövdingen Hugo Hamilton, som var morbror till Agnes.

Hon debuterade som författare redan vid 23 års ålder med Ninas dagbok (1917), som följdes av Helenas första kärlek (1918), men de böckerna var knappast mer än ambitiösa försök att efterlikna en älskad förebild, den amerikanska författarinnan Louisa M. Alcott, vars romaner lästes av många svenska flickor. När Agnes von Krusenstjerna började ge ut sina böcker, bodde hon sedan länge på Östermalm i Stockholm, dit familjen flyttade 1909 efter faderns pensionering. Agnes skolgång hade varit ganska sporadisk, för hon var ofta sjuk. Många i släkten Hamilton drabbades av mental ohälsa och Agnes hörde till dessa olyckliga. Ända sedan barndomen hade hon haft återkommande depressioner med egendomliga skrikanfall. Långa tider tillbragte hon på sinnessjukhus. Hon bröt också med sin familj, men det berodde sannolikt inte på sinnessjukdomen utan på äktenskapet med David Sprengel, den man som blev hennes litterära stöd och vägledare.

Agnes var 27 år när hon gifte sig med den 14 år äldre David. Utan tvivel spelade han en stor roll för hennes framgång som författare. Hon älskade sin man och var honom djupt tacksam för hans – ytterst nitiska! – kritiska bistånd. Han drog sig emellertid inte för att här och var inflika sitt eget stoff och sina egna formuleringar i hennes romaner, och det har enligt min mening varit till skada för bilden av Agnes von Krusenstjernas konstnärliga autenticitet. Sprengels satiriskt spetsiga uttryck rimmar illa med författarinnans egen stil, som visserligen kan vara ironisk men oftast kännetecknas av stillsamt allvar. Man kan läsa om de sprengelska inhoppen i Olof Lagercrantz1 fängslande biografi om Agnes von Krusenstjerna, som var kusin till hans mor.

1935, samma år som de två sista Pahlenböckerna publicerades, började Agnes von Krusenstjerna skriva Fattigadel en svit om fyra böcker. I likhet med många andra tycker jag att det här är hennes bästa verk. Enkelt, friskt, rakt på sak, mycket intressant med sina många lätt kamouflerade självbiografiska bilder och interiörer, som också är dokument av kulturhistoriskt värde. Gävlebor som ännu inte känner detta diktaröde blir nog inte besvikna om de börjar med Fattigadel. Den sista delen kom ut 1938. Då hade Agnes von Krusenstjerna två år kvar att leva. Hon dog av en hjärntumör den 10 mars 1940. Men hennes röst lever fortfarande hos oss. Den tystnad som mötte de fyra böckerna i Pahlenserien var lugnet före stormen, en storm som började med att Kjell Strömberg i Stockholmstidningen beskrev verken som en ”sexualpatologisk exempelsamling”. I Socialdemokraten (jan.1934) tog Karin Boye parti för Krusenstjerna och såg dennas verk som symptom på en vittgående social omvandling: familjeinstitutionen är stadd i upplösning och med den hela det moralsystem, som kristalliserats ut kring den. Svenska Morgonbladet attackerade både Krusenstjerna och Boye. Intressant är att tidningen (omedvetet naivt) antyder hur det kan gå för böcker som inte moraliskt håller måttet: de kan brännas på bål som i det nazistiska Tyskland. Även Ivar Harrie levererade negativ kritik. I Ord och Bild (mars 1934) såg han Krusenstjerna som en ”Strindberg utan geni”. Torsten Fogelqvist tog i Dagens Nyheter (sept.1935) avstånd från de patologiska dragen i författarinnans diktning. Anders Österling i Svenska Dagbladet sällade sig till dessa kritiker.

I det motsatta lägret var det inte bara Karin Boye som försvarade Agnes von Krusenstjerna. Eyvind Johnson, Johannes Edfelt och Elmer Diktonius hörde till de diktare som tog ställning för henne. De religiösa eller kyrkliga intog i allmänhet en negativ hållning, men ett uppmärksammat undantag utgjorde Sven Stolpe som i broschyren Diktens frihet försvarar den unga litteraturens rätt att söka och skildra verklighet. Han erkänner där Agnes von Krusenstjernas talang för detta viktiga värv. Och Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning uppträdde alltid som den omstridda författarinnans drabant.

Krusenstjernafejden handlade inte bara om Krusenstjernas böcker. Den utvecklade sig till en allmän strid om diktens relation till etiska normer. På hösten 1935 hölls i Sigtuna en diktarkonferens där diktning och moral dryftades. Och i tidskrifter, t.ex. Karavan och Bonniers litterära magasin, fördes debatten vidare. En del inlägg samlades i volymen Dikten, diktaren och samhället, där man finner namn som John Landquist, Alf Ahlberg, Karin Boye, Artur Lundkvist.

Innehållet i korthet i några av Krusenstjernas verk

De tre böckerna om Tony är inte självbiografier, men Tony Hastfehr är ändå i mångt och mycket Agnes von Krusenstjernas alter ego, och flera av de övriga personagerna lånar drag från hennes släkt. Tonys far liknar författarinnans morbror, landshövdingen Hugo Hamilton, och Tonys sinnessjuka mor har sin förebild hos en annan släkting. Miljön är hämtad dels från Gävle, där Agnes tillbragte sina flickår, och dels från Stockholm dit familjen flyttade efter Ernst von Krusenstjernas pensionering. Tony växer upp handlar om familjeliv och skolliv i en norrländsk stad. Tonys läroår tilldrar sig i Stockholm med dess societetsliv. Tony förlovar sig med Herbert Holst, men bryter snart förlovningen. Tonys sista läroår inleds med en vistelse på Öland. I övrigt är denna bok en sjukdomshistoria. Tony hamnar på sinnessjukhus, ”Kejsarens hotell”.

Fröknarna von Pahlen börjar med Den blå rullgardinen. Där presenteras Petra von Pahlen, hennes brorsdotter Angela och övriga släktingar. Petra ärver Eka herrgård i Småland och tar till sig den föräldralösa Angela. En viktig roll spelar herrgårdens arrendator Tord Holmström och hans hustru Adèle. I andra delen, Kvinnogatan, möter vi Angela som elev på en hushållsskola, där hon blir god vän med ett par flickor men också utsätts för homosexuella närmanden från en vävlärarinna. Del tre, Höstens skuggor, tilldrar sig på Eka. Petra attraheras av arrendatorn, vars hustru inleder ett förhållande med en kolportör. Även andra erotiska förbindelser skildras här, till exempel den mellan Jacob Levin, en läkare i von Pahlen-släkten, och den vackra Dora Macson. I fjärde delen, Porten vid Johannes, lär vi känna den man som en gång var Petras första kärlek, Thomas Meller. Efter många år i utlandet kommer han hem till Sverige. Petras hopp att återknyta deras förbindelse grusas när hon ser att han bara har ögon för Angela, som påminner om Petra som ung. Den här boken ger också inblickar i homosexuella kretsar. Älskande par är namnet på del fem. Den har betecknats som en backanal, med många figuranter. Det som främst tilldrar sig uppmärksamheten bland alla kärleksrelationer är ett incestuöst förhållande mellan två syskon I sjätte delen, Bröllop på Ekered, inträder de två tjänsteflickorna Agda och Frideborg i det äkta ståndet, och i del sju slutligen, Av samma blod, sammanförs de med Angela i ett slags reservat på Eka. Alla tre väntar barn och det blir Petra som får ta hand om dem. Petra själv förenar sig med Tord sedan denne drivits att ta livet av sin hustru Adèle.

Fattigadel – bestående av de fyra delarna Fattigadel, Dunklet mellan träden, Dessa lyckliga år och I livets vår – har precis som Tonyböckerna självbiografiskt stoff. Här heter Agnes1 alter ego Viveka von Lagercrona. Vissa händelser i Fattigadel korresponderar med Tonyböckerna, till exempel Vivekas förlovning, men författarinnan har ändå bemödat sig om att hålla verken isär. Den här romansviten skildrar inte bara en ung flickas uppväxt och utveckling utan formar sig till en släktkrönika med många olika porträtt. Miljön är dels Ramstaden, det vill säga Gävle, dels Stockholm och dels lantligt herrgårdsliv.

Kerstin Rönnqvisth är Agnes von Krusenstjernasällskapets ordförande

Läs mer om Allt om böcker/Parnass 2/2002
och
här

Publicerad: 2002-06-02