Stilenligt

Vi som har vant oss vid den lågmält kloke Olle Josephson, Språkvårds siste redaktör, kan glädja oss åt att denne i framtiden blir krönikör i Språktidningen. Stilenligt avslutar han sitt redaktörskap för Språkvård med att titta framåt - hur kan svenskan tänkas låta och se ut om 100 år?

Med vårens livliga poesidebatt färsk i minnet känns ”språkmaterialism” som ett extra lockande tema. Här kommer alltså det sista ordet i debatten i form av en samling lärda essäer späckade med polemisk ironi. Njaa, riktigt så trevligt blev det inte. Numret har antagligen sammanställts innan fejden drog igång.

Den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont 2/2007 är ett temanummer byggt kring Solveig von Schoultz författarskap. Numret får med beröm godkänt – för satsningen som sådan och för den rika bild med många ingångar som det ger. Den som inte tidigare bekantat sig med von Schoultz får här en lågmäld, ytterst begriplig och lockande guidning in till skattkistan.

Kulturtidskriftsstödet har blivit till ett nollsummespel där de rikare tidskrifterna förses med ökade resurser på de fattigare tidskrifternas bekostnad. De anrika tidskrifterna Aurora och Metamorfos blev bägge av med sitt stöd i början av 2000-talet. Båda hade ett mycket lågt men för tidskrifterna viktigt stöd, 10.000 kronor respektive 5.000 kronor. Tidskriften Öppen Scen för litterära debutanter och oetablerade författare har nekats stöd liksom den litterärt oförutsägbara Ryska Huset.
Detta leder till ojämna konkurrensförhållanden. Mångfalden blir skenbar, då det framförallt är tidskrifter som passar in i rådande litterära trender eller anses uppfylla de kulturpolitiska målen som får ett högt tidskriftsstöd.

SEDAN STARTEN i februari har papperstidningen Tidningen Kulturen kommit ut med 22 nummer vilket tyder på en otroligt hög ambitionsnivå. Det är fylliga nummer som produceras enligt barkbrödsprincipen som säger att om det inte är ordentligt tuggmotstånd så är det förmodligen onyttigt. Och tuggmotstånd finns det i Kulturen som gärna har långa texter och dåliga svartvita bilder.
Det viktiga är ändå texterna men där är det ojämnt. En del är bra och läsvärt, annat är riktigt dåligt. Uppenbarligen finns det texter som blivit långa bara för att de är ofokuserade.

På den tiden, i slutet av åttio- början nittiotalet, var Den Blinde Argus en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke i Stockholm blev jag inbjuden.

Naturligtvis är det en metod att ta tag i tanken och analysen – att börja nysta kring ett tema – men det är föga intressant att i händerna få ett resultat som inte kommit längre än till ursprungsassociationerna.

Värre är det med exempelvis Roy Andersson-intervjun där man får en känsla av att reportern är en utskickad 14-årig prao. Det är underdånigt och infantilt ytligt. Mer måste man kunna kräva av en filmtidning, ja, man måste kunna kräva exakt det som Allt om Film visar i det lättsamma nöjesmaterialet; alltså engagemang och kunnighet.

I Scoop samlar redaktionen de bästa grävande reportagen från både Sverige och utomlands. Och som de själva väljer att uttrycka det: ”I Scoop skriver landets bästa journalister med ett enda syfte: att förbättra och fördjupa den svenska journalistiken”. Att tidskriften är både en skön, tung och viktigt motvikt mot kvällstidningsnakenschock-träsket behöver knappast påpekas.

Jag börjar läsa tidskriften Pequods symbolismnummer då jag ligger febersjuk. Frågan väcks om det möjligen är den mest ultimata förutsättningen för att möta genren. Full kompatibilitet, som representanter från läkarkåren skulle säga. Ungefär som att se Stanley Kubricks 2001 medan man faktiskt är på väg i en rymdfärja bortom planeten Jupiter.

Och ja, det går utmärkt att läsa den även för en fullblodsateist som undertecknad. Är man dessutom det minsta intresserad av Islam i Sverige så tycker jag faktiskt att man bör läsa den. Vill man inte köpa den så finns den antagligen tillgänglig på närmaste bibliotek.

Nutida Musik konstaterar att internet på allvar tagit klivet in i operasalongen. I våras hade "1:1", en chat-opera premiär i Köpenhamn. I november sätter Norrlandsoperan upp bloggoperan "Sjökor och stekare". Och så Fredrik Högbergs opera Kains kvinna på nätet, med stora interaktiva möjligheter.

Lyx och flärd säljer. Inte politik. Och tidningen ZON sågs som politik. Kanske tyckte annonsörerna att ZON hade fel sorts läsare - inga potentiella konsumenter? För läsare hade de. Enligt Berghs studie hade ZON de mest engagerade och lojala läsarna inom gaymedia. Och att Anna-Maria Sörberg och Elina Grandin då också stod bakom produktionen av Stockholms Prides magasin hjälpte antagligen inte heller. Men enligt Johan Ehrenberg var det inte politik som var problemet.

– Annonsörer läser sällan hela tidningar. De svårigheter ZON hade berodde på homofobi och antifeminism. Ett klimat som är ännu värre idag, konstaterar han.

– Första numret är just nu på tryckeriet och kommer ut i Pressbyrån i slutet av augusti. Det innehåller bland annat en artikel om förbjudna ord, en annan om vilka ord i ungdomsspråket som överlever och klarar sig in i vuxenspråket och en tredje om nya konstgjorda språk som lajvare använder när de leker orcher i skogen. Där finns också artiklar om sumerisk språksnobbism och högskoleprovets könsaspekter. Till det kommer en språkhistoria av Fredrik Lindström och en brevväxling med Astrid Lindgren om ordet spunk. Och mycket mer.

Är då Provins på det hela taget en läsvärd företeelse? Mina tankar om detta växlar med sinnesstämningen. Å ena sidan kan jag tycka att det är sympatiskt i detta datoriseringens tidevarv att det alls finns gamla hederliga papperstidskrifter att tillgå.

Å andra sidan finns en slags svårdefinierad "instängdhet" till innehållet. Provins av årgång 2007 är en relativt förutsägbar företeelse. Allmänt försiktigare till följd av turbulens och upplageminskning, måhända, men samtidigt en försiktighet som kanske inte gynnar kreativiteten.

Det är rätt igenom välskriven journalistik som bjuder på eftertanke i små portioner, någonstans mellan Amelia och Svenska Dagbladets Idag-sida. Men den som längtar efter något rejält att bita i eller vill gå på djupet med tillvarons mysterier tycker nog att texterna är väl snuttiga och luftiga. Brottningen med existensen blir till en stunds snabbläddrad förströelse, mycket livsklok, lagom fräck och till intet förpliktande. Vilket i och för sig inte behöver vara fel för ett magasin.

Vad gult rimmar på vet alla som rabblat barndomens ramsa. Rimparet har knappast förts samman bara för att det ligger bra i munnen: många har ett ambivalent förhållande till färgen i fråga. Å ena sidan livgivande sol, böljande sommarfält och glänsande rikedom, å den andra falskhet, kroppsvätskor och förruttnelse – och så är den ju hart när omöjlig att klä sig i.

Det har inte avskräckt Lyrikvännen från att drapera sitt nya nummer i lysande citronskrud och utforska såväl de syrliga och söta som de stinkande aspekterna av den uppkäftigt dominanta färgen.

Ett litet universitet i pocketformat är tidskriften Fronesis. Fylld av texter som i huvudsak tar sin utgångspunkt i kritisk teori och sociologi. Det senaste numret har temat ”Borgerligheten” och ställer därmed en för vänsterintellektuella akut fråga: Hur ser den postindustriella borgerligheten ut i dag? Eller ännu hellre, hur ser den post-postindustriella borgerligheten ut?

I varje nummer av den nordiska tidskriften Kritiker ombeds några verksamma, just det - kritiker att kortfattat besvara frågan "Vad är kritik?". Det leder oftast till eleganta resonemang, men stundtals också till inte så lite svepande och till intet förpliktande formuleringar som "Kritikern är en praktisk filosof och en nyttig bakterie i den kulturella ämnesomsättningen."

Ovanligt handfast och konkret framstår därför en synpunkt av Fredrik Hertzberg i senaste numret som beaktansvärd: "En bra recension försöker ge en tydlig bild av själva boken." Uttalandet säger naturligtvis inget om hur denna tydlighet bäst uppnås, men lämnar åtminstone klara besked om vad som eftersträvas.

Med nya numret av Karavan följer ett häfte innehållande ett urval ny kinesisk dikt, översatt till svenska av sinologen Göran Sommardal och poeten Li Li. I varsitt introducerande förord redogör översättarna för den kinesiska lyrikens vägval efter 1970-talets nyorientering och den inriktning som brukar benämnas den dunkla, bekant främst genom Bei Dao.

När plasten petats bort ramlar det ut grejor. Lite irriterad plockar jag upp skräpet.
Det visar sig innehålla en liten diktantologi. En gåva!
Till den har Li Li översatt 13 nutida, inte samtida då den epoken i Kina sträcker sig mellan 1919 och 1949, poeter. Förordet är skrivet av filosofie doktor och sineolog Sommardal. Han ger en luftig och innehållsrik översikt av utvecklingen för kinesisk poesi under 1900-talet.

Kritikers tillkomst var ett kanske nödvändigt svar på vad man betraktade som en kritikens allmänna förflackning. Men några av artiklarna i föreliggande nummer lyckas mest behäfta den kritiska verksamheten med en mängd förbud.

Plötsligt framträder vårt landskap i en annan lyster. Man har, i Byggnadskultur, till exempel bearbetat en flygbild av en gård med alla ekonomibyggnader, sammantaget runt tjugo hus. Så har man plockat bort alla hus utom bostadshusen. Kvar blir bara fem, som står där ensamma, vackra men utan någon samhörighet med naturen. Bara bo - inte arbeta. Två olika världar.