Långt ifrån ett kafferep

Bilden av en karnevalisk Pippi som röjer bland förstockade medel­klassdamer kommer för mig medan jag läser senaste numret av Fronesis med det senaste halvårets debatter om väskor, koftor och medelklass i tankarna. "Varför älskar alla att hata medelklassen?" som Gabriella Håkansson och Malin Ullgren frågade för några veckor sedan (DN 26/5).

Fronesis tema är lämpligt nog borgerlighet, omslaget pryds av en kaffekopp och avslutas med en essä om Habermas reflektioner kring kaffehusens betydelse för utvecklandet av en politisk offentlighet på 1600-talet. Det är ett fridfullt nummer, vilket kan tyckas en aning paradoxalt med tanke på de höga tonlägen som diskussionerna om klass och konsumtion genererat.

Men så är Fronesis långt ifrån ett kafferep.

Likväl är detta nummer av Kritiker inte fullt så övertygande som de tidigare. Känslan av att befinna sig i seminarierummets stundom sövande atmosfär gör sig påmind väl ofta. Enstaka kommentarer och tänkvärda iakttagelser blixtrar till, men när det hela är över är det förvånansvärt lite som har dröjt kvar.

Och som så ofta slås jag av denna programmatiska ovilja att se hur den "postmoderna" tanketraditionen har förgrenats, utvecklats och förändrats.

Jag vet ingen erkänd humanistisk forskare idag som läser Lyotard som Bibeln. Den vetenskapliga diskussionen fortsätter. Skillnaden är att numera deltar också afrikaner, kineser, araber och indier. Är det möjligen detta som hotar förnuftet?

Till höjdpunkterna hör författaren Kristoffer Leandoers recensionsessä av psykoanalytikern Pierre Bayards Konsten att prata om böcker man inte har läst. Leandoer är en lysande stilist vare sig han skriver skönlitteratur eller kritik.

Dessa "språkmaterialister" som samlats kring tidskriften OEI vill inte kommunicera utanför det egna värstinggänget. Det är inte människors obildning eller de nya medierna som föranlett poesins marginalisering. Det är poeterna själva. När poesin är dålig kan man skrika "normöverskridande" och "provocerande" tills man blir hes. Inte en jävel bryr sig. Det måste åter få vara tillåtet att hylla positiva värden som inspiration, illusionskapande, skönhet och transcendens. Först då kan poesin överleva.

Andreas Jakobsson svarar i samma tidning 2007-06-13:
"Omar missar en viktig aspekt i debatten"

För att bryta mot normer måste dessa normer vara rådande och gruppen som bryter mot dem vara en subkultur. Här faller alltså resonemanget hur man än vrider på det. Antingen är OEI-"gänget" en subkultur och står inte alls för en allenarådande ideologi som genomsyrar det svenska kulturlivet, eller så är de själva normen, men vart tar då den normbrytande negativismen vägen?

Irene Karlbom bodde i slutet av 90-talet i Halmstad, tävlade i poetry slam och blev svensk mästare 1999. Hon är en av de vassaste estradpoeter som har ställt sig på en halländsk scen, med vardagligt träffsäkra bilder och en avväpnande humor.

Numera lever Irene Karlbom i Stockholm men hon skriver fortfarande, och det lyser om några av hennes rader som är publicerade i det nya numret av Flum, Poesi i Halmstads tidskrift.

I nya numret av tidskriften Arena skriver Anders Ehnmark, som bara han kan, om tomrummet i maktens centrum och det filosofiska underskott som uppstår när politiker, med mediernas onda minne, förvandlar sig själva till slimmade aktörer på en underhållningsmarknad.

Så här några veckor efter det att Sex lagts ner hoppas jag så klart på att det blir en tydlig kulturell prägel på Filter. Jag gissar ändå att angreppsvinkeln blir något bredare. Fler samhällsreportage kanske? Eller kultur i ett lite bredare perspektiv? Kultur som männsikors liv. En mer resursstark Svensson som letar sig utanför den närmaste kretsen.

– Vi har haft flera filmtidningar och i slutändan är det alltid mest män som köper produkterna, men vi ska försöka att vara så heltäckande som möjligt för att locka filmälskare oavsett kön. Kan vi förändra någonting så vill vi det, säger Andreas Hermansson, chefredaktör på Allt om Film.

Perspektiv bryts mot varandra, motstridiga åsikter förfäktas och ämnena är de mest vitt skilda – från islams syn på sekularism via Ernst Jünger till det bagdadska lärdomshuset Bayt al-Hikma som byggdes på 700-talet. Gränsöverskridande jämförelser är legio: i en artikel tar till exempel Carl Ibn al-Sirr avstamp hos Edith Södergren, går vidare till Tolkien för att hamna i Koranen. Inte minst den generösa recensionsavdelningen bjuder på många intressanta vinklar. Och här pågår en raseriblixtrande debatt om översättaren och sufiern Eric Hermelin, där invektiven haglar och Torbjörn Säfve levererar den minnesvärda formuleringen: ”Snöpingsnatter och klosterkackel är motbjudande musik för muntra muslimer.”

Det är ett tumultartat nummer av Komma, i all sin enkelhet. Det kastar om fördomar och river upp, tvingar läsaren till reflektion långt utöver det vanliga. I skönlitteraturen kan visserligen saker vara enkla, men inte den här gången. Och egentligen skildrar den bara livet, för man ska aldrig glömma att fiktionen aldrig överträffar verkligheten, hur märklig den än må vara.

Göteborgs-Postens Gert Gelotte skriver utmärkt om senaste numret av Pockettidningen R, som har hushållsnära tjänster som tema. Ansatsen är indignerad och ilsken. Städjobb är ovärdigt och ska inte ges gynnsammare villlkor; i själva verket är det väl helt enkelt moraliskt klandervärt att köpa dem.

Från 1 juli halveras priset på städhjälp i hemmet när avdragsrätt för hushållsnära tjänster införs. Då kan man, likt Pockettidningen R, välja att se eländet torna upp sig. Men man kan också se möjligheter som öppnas.
Svarta jobb kan bli vita. Fler kan köpa en tjänst som produceras i Sverige i stället för en pryl som tillverkas i Kina. Det skapas en marknad för nya företag som kräver obetydlig kapitalinsats. Men framför allt: människor som i dag står mycket långt från arbetsmarknaden kan bli efterfrågade.

"Som veteranbilar eller curling!"

I nya numret av musiktidningen Opus uttrycker Esa-Pekka Salonen sin oro för den klassiska musikens marginalisering. Att Beethoven blir en nischad angelägenhet endast för en skara hängivna samlare och utövare.

Som så ofta läser jag tidskriften Axess med behållning. Med dess specialiserade fokus på samhällsvetenskap och humaniora är den något av ett unikum i Sverige.
Behållning betyder naturligtvis inte att den ständigt bekräftar mina kunskaper och fördomar. I den lätt värdekonservativa tradition den verkar kan naturligtvis dess vilja att bevara irritera.

I måndags var jag på en konferens på Institute of Communication vid Lunds universitet som utgick från hans kanske mest berömda verk, "Det öppna samhället och dess fiender", ett magnifikt angrepp på Platon, Hegel, Marx och en rad andra tänkare som hyllat kollektivets makt över individens frihet. Väl tillbaka på tidningen ramlar jag över en krönika i Eskilstuna-Kuriren av Åke Wredén som undrar varför dagens intellektuella så gärna läser Nietzsche men går förbi Popper. Och sedan landar senaste numret av tidskriften Axess där sociologen Christofer Edling på ett eftertänksamt sätt pläderar för en återgång till en kritisk rationalism i Poppers anda, om än inte i enlighet med hans strikta metodanvisningar.

Inte enbart Linné och Astrid Lindgren jubilerar det här året. Den 15 september är det hundra år sedan Gunnar Ekelöf föddes, och detta uppmärksammas i nya numret av Lyrikvännen.

Man har letat fram några mindre kända dikter av författaren själv och ett par om honom. Dessutom nytrycks en gammal text so m kretsar kring tillkomsten av en Ekelöf-dikt samt en presentation av diktaren som poetisk motståndsman, tidigare publicerad i en dansk dagstidning.

På sätt och vis är det skönt anspråkslöst, men strängt taget ändå försumbart.

Camino kan bedömas på två sätt: antingen som ett entusiastprojekt för redaktionens egen skull (som Tromb eller Republic Service). Okej, då håller den. Den är välgjord och alla får vara med.

Men Camino har ambitionen att vara en svensk New consumer, besök deras sajt här. Med den måttstocken är Camino blek som kravodlad selleri. Tidningen vill inte sträcka sig efter andra än de som köpte Manu Chaos andra platta. Det är internt, ekologi-sekteristiskt och inte alls särskilt folkligt. Frågan är: vilka är läsarna?

Annonsmarknaden måste lära sig att mindre tidningar kommer att bli allt viktigare. En enorm upplaga är inte allt. Trovärdighet är viktigare. En trovärdighet som på många håll hotas av den annonsörernas marknad som pressats fram, där man indirekt kan köpa sig utrymme även redaktionellt. Fenomenet advertorials, en kombination mellan annons och redaktionell artikel, är ingen nyhet i Sverige och börjar bli allt vanligare. Läsarna har kanske inte lärt sig att se skillnaden ännu, men snart gör de det. Ju mer de inser att utrymmet är köpt, desto mindre förtroende får de för tidningen.

Annonsmarknaden håller alltså på att gräva sin egen grav: på sikt kommer läsarna att överge tidningar som känns oärliga.

I senaste numret av tidskriften Arkitektur inventeras Öresundsregionen, och de storslagna planer som gjorts upp för den. Och man skulle kunna säga att redaktören Lena From blir lite chict irriterad när tåget från Köpenhamn är försenat och hon därefter måste trängas på pågatåget till Lund.

Numret bjuder på mycket ungt och aktuellt men mest gillar jag ändå Leif Wighs porträtt av Kerstin Bernhards. Med sin torra och försiktiga prosa lyckas han förmedla mycket tidsatmosfär i bilden av en spännande kvinna och fotograf som utbildade sig på 30-talet i Berlin och verkade många år i Sverige som mat- och modefotograf.