En vän att lita på

De La Soul

utdrag ur en intervju av Tony Ernst
ur Gidappa! nr 18-19

Det här ska handla om en av mina bästa vänner. En sån som man berättar det mesta för. Som man kan bomma pengar av när det är för mycket månad kvar i slutet av lönen. Som alltid finns där, även när han inte är fysiskt närvarande. Som det går att lita på.
Vi träffades första gången 1989. Då var det hippiesommar, blommor i håret, sprittande naivitet, gameshows och corny humor. Nu har det gått tolv-tretton år och det är tunnare hår att sätta de där blommorna i, mer 00-konceptualism, mer moget vuxna influenser men också samma lekfulla glädje, osvikliga leverans och självklara genialitet.
Det här ska handla om De La Soul.

(...) Just det där om att De La faktiskt öppnat dörrar för en del andra artister känns intressant. Det har ju att göra med jobbiga ord som betydelsefullhet, ärlighet, integritet. De La har aldrig sålt sig och de artister som de påverkat har heller aldrig behövt göra det. Men varför är det så att De La har kunnat påverka en massa andra artister?
- Det handlar om att skapa ett förtroende med sin musik. Man visar människor var man står och att man inte kommer att svika dem. I och med det så öppnar man också dörrar för andra artister, man skapar ett forum... Jag kommer aldrig att glömma när Speech från Arrested Development berättade att han hittade sin stil efter att ha lyssnat på oss. Det vi gjorde ville han också göra. När han hörde oss så omvärderade han sin egen syn på musiken och insåg att han ville göra nåt liknande. Och då bildade han Arrested Development. Sånt känner man en oerhörd stolthet när man hör. Att någon har lyssnat på ens musik, älskat den och hittat sig själv.
Just nu är De La Soul två album in i sin planerade Art Official Intelligence-triss. Det är inte utan att man har en del frågor rörande konceptualismen bakom AOI med allt vad det gäller omslag, attityd och hela treenighetsshitet. Den stora frågan är "varför?". Varför bestämmer man sig för att göra tre album på tre år som alla har samma gemensamma tema?
- Vi ville verkligen ha balans och samband när vi startade det här projektet. Det visuella skulle märkas genom omslagen, videos, planscher... och så naturligtvis musiken som vi också arbetat med som ett koncept, där låtarna skulle hänga samman, skitsen med ghost weed på ettan och Reverend Do Good på tvåan och så vidare... Och det har varit fantastiskt! Idén var ju en utmaning i sig själv och den har verkligen motiverat oss. Eftersom vi hade gett ut fyra album redan och åstadkommit en del saker så behövde vi en kick, något som sparkade igång oss... och det har Art Official Intelligence gjort. Att göra tre album inom en viss tidsrymd... has been really cool! Vi älskar hela projektet. Och det kommer alltså att fortsätta med Maseo på tredje delen där vi försöker göra hans grej men ändå hålla kvar De La Soul-känslan.

Det stora problemet bakom hela idén måste, i alla fall för en utomstående betraktare, ha varit planläggningen. Det känns som ett omöjligt projekt. Posdnous erkänner att det funnits en hel del hinder att ta sig över:
- Ja, det stora problemet är ju att bredvid våra roller som artister har vi också privata liv. Och våra privata liv har alla blivit mer komplexa, familjer och barn som kräver tid... nej, inte kräver, snarare förtjänar... så det svåra är att hitta rätt balans mellan familjelivet och den tid som behövs för att De La Soul ska kunna göra ett stort hiphopalbum. Och vi vill inte göra någon av de här två polerna besvikna, varken våra familjer eller De La. Så visst har det blivit svårare att hitta tid. Kreativiteten kan bli lidande av att man försöker jonglera både artistlivet och familjen... och det kan bränna ut en. Men om man lyckas med det här, och det tycker jag att vi har gjort, då blir ersättningen så mycket större.

Hur ser en dag ut i De La Souls liv? Hur fortlöper en normal dag i arbetet mellan Posdnous, Dave och Maseo? Vad pysslar De La med på dagarna?
- Gettin' up at about six in the morning. Byta blöjor, kolla så att ungarna är okej, få alla i ordning... sen sticker jag in till stan, går ner i studion... eller så stannar jag hemma och fixar lite med beats, kanske kommer ungarna in och stör, de vill hjälpa en... it's a great distraction! Men det kan också bli till skön inspiration och få en att se hur en låt ska byggas vidare. Men om vi är tillsammans i studion så brukar vi ha en plan för hur vi ska jobba och när vi ska sticka hem, men det blir såklart alltid senare och oftast är man inte hemma förrän tre-fyra på morgonen. Sen ska man upp vid sex igen nästa morgon... Det är ett aktivt liv, men jag älskar det. Det känns underbart att folk gillar det vi gör.

Det kanske allra mest intressanta med De La och det som blir tydligast i vänskapsanalogin som jag inledde den här artikeln med är det faktum att det har varit möjligt att åldras med bandet. Hur många andra hiphopgrupper har åldrats med värdighet under samma tidsperiod och gjort album på 00-talet som matchar det de gjorde på 80-talet? Svar: inga. När Jungle Brothers har förirrat sig i engelskt skräp, Public Enemy tappat all glöd, KRS-One blivit pömsig och Tribe, Kane och Rakim lämnat in (eller: borde ha gjort det) så har De La inte bara fortsatt utan hittat nya vägar att vandra på. De har förändrat sig, fast ändå hållit kvar De La-feelingen. De har vuxit, fast med barnasinnet i behåll. En gång för länge sen sa Common till mig att "det finns bara en handfull artister som väljer att prata om sitt sinnesliv på ett sätt som återspeglar deras ålder". Det handlar om att åldras med sin musik, det handlar om mognad, det handlar om att vara vuxen sin uppgift.
- Det är det som vi starkast har försökt att poängtera med vår musik. Våra album följer våra liv. Men vi vill också göra musik som unga såväl som gamla kan relatera till: vi tror att det är möjligt, vi har alltid trott det. Jag tycker att vi har lyckats. Vi vill också att våra album ska vara vägledande när det gäller att få bort stereotyper och andra sorters hinder som ligger i vägen för hiphopen. Det här med att alla rappare bara har, typ, fyra olika ämnesområden för sina texter, till exempel. När man blir lite äldre så känns det inte rätt att bara snacka om det där och man vill höra nåt annat. Man röker inte lika mycket gräs längre, man är inte ute och festar lika mycket... men det finns en massa andra ämnen. Everyone deals with life. Det finns så mycket att berätta, så många ämnen... alla lever ju, gangstern, partykillen, den gamla mannen, skolflickan... Alla kan relatera till förhållanden, till kärlek, till tro... det är universella ämnen som vi alltid försöker få in i vår musik. (...)

Publicerad: 2002-04-28