Solboken

Ur Hjärnstorm # 90:

Om Adrian von Pricht

I inledningen till Adrian von Prichts prosaverk Kompletterande studier i smärta och svek befinner sig berättaren på färjan mellan Nynäshamn och Gdansk. Slutstationen är emellertid en annan.
Om staden Szczecin vid floden Oder har uppslagsverken bland annat följande att säga:

Här finns skeppsvarv samt textil-, pappers- och byggnadsindustri. S. är ett viktigt kulturcentrum med bl.a. flera teatrar och fem högskolor. […] Från 1295 var det residensort för de pommerska hertigarna. S. tillföll 1648 Sverige och upphöjdes till huvudstad i Svenska Pommern, 1720 övergick staden till Preussen och 1945 till Polen.
Nationalencyklopedin


Det är dock inte heller riktigt dit vi är på väg. Stadens för svenskar outtalbara namn har en förenklad form, och det är med detta svensk-preussiska namn den omtalas i Kompletterande studier. Skillnaden är långt ifrån oväsentlig. Dubbleringen av namnet öppnar en semifiktiv rymd inom den verkliga geografin, vid avgrunden mellan historieskrivningens konstruktioner och den stumma realiteten. Stettin både är och inte är Szczecin.

Vilka är de viktigaste linjerna i denna hypertopografi? En utgångspunkt är mannen genom vars blick vi möter dessa platser. En man vi dock bara anar konturerna av, en undflyende gestalt, en skugglik observatör. Med sin tillbakadragenhet och självbehärskning är han, ”en blond och blåögd man”, arketypen för den svenska nationalkaraktären. Men därigenom blir han, såsom kliché, bara ännu mer karaktärslös. Denna avsaknad av egenskaper fyller framför allt en berättarteknisk funktion, som i sin tur hör samman med ett mytologiskt-existentiellt skikt.

Genom hela boken, med dess divergerande stil, dess pastischer på sångtexter och teaterpjäser, söks ett perspektiv som i och för sig inte kan kallas neutralt, men i allra högsta grad distanserat. Det syns inte minst i en episod som ”Ermina”, där berättarens roll är reducerad till att komma, se och gå sin väg. Även vid de tillfällen där man vill läsa in en satirisk ton är den talandes närvaro nedskruvad till det minimum som krävs för att han överhuvudtaget skall göra sig hörd. Så låter han det löjeväckande komma fram av egen kraft. Satiren är inte något som samhället utsätts för av den som beskriver det, utan ett immanent fenomen inbyggt i själva dess konstitution.

Den mytologiska aspekten av denna modesta hållning blir tillgänglig för oss om vi återvänder till inledningsnovellen. Färjan är som bekant en gammal symbol för passagen till dödsriket. Det är värt att hålla i minnet när man läser om hur på båten en medelålders man närmar sig berättaren och vill diskutera komparativ lingvistik. Denna gestalt återkommer gång på gång i boken, om än i olika skepnader. Människor vill komma fram och delge den lyssnande sina tankar, sina livsöden. I ”Oundvikliga samtal” samlar de sig till en kör. Tanken förs naturligtvis till Odysséens elfte sång, där människor stiger upp ur dödsriket i desperat hopp om att för ett ögonblick få levandegöras genom kontakt med blod.

Likväl vore det förhastat att jämställa Stettin med Hades. Det är inte dödens rike Adrian von Pricht iakttar, men väl livslögnens. Däri påminner han om Strindberg, som i pjäser som Dödsdansen och Spöksonaten låter de mellanmänskliga relationernas förställdhet forma sig till en skuggtillvaro, utan att han – som Dante – behöver lämna de levandes domän.

Men i likhet med Divina Commedia är Kompletterande studiers teckning av den privata sfären starkt präglad av en idé om det rådande samhällstillståndet. Den enskildes öde framträder mot bakgrund av de förlorade illusionernas efterverkningar, ruinerna av de stora byggena. Där, i den existentiella miljö som Bruno K. Öijer talat om som ”ett Kartago av inre nöd”, blir kulturen endast den emblematiska manifestationen av förhoppningar som gång på gång urholkar sig själva. När trollkarlarna lämnat cirkusen står clownerna ensamma kvar.
Det är naturligt att, såsom jag hittills gjort, tala om detta i termer av perspektiv: det individuella, det kollektiva, det neutrala, det mytologiska, det satiriska och så vidare. Men är perspektivet en tillämplig metafor för dessa texters sätt att fungera?

Den som haft förmånen att blicka in i Adrian von Prichts skapandeprocess kan vittna om ett hårt drivet ciseleringsarbete, som står i kontrast till texternas skenbart spontana karaktär. Metoden skiljer sig från det man tänker sig som den normale prosaistens, att söka de rätta synvinklarna på en berättelse som växer fram i en diakron rörelse. Det handlar i stället om att via ett slags defragmentering finna den rätta platsen för redan givna nyckelfraser, vilka innan de kunnat fogas samman i den korrekta konstellationen, ofta helt tycks sakna innehåll.

Detta till trots är Adrian von Pricht inte att betrakta som formalist. När han bygger vidare på 1700-talets teorier om klimatets påverkan är det uppriktigt menat. ”Solboken”, det namn författaren själv oftast använder om sitt verk, har inte till syfte att fördjupa den misär som den förvisso exponerar, utan fortsätter en klassisk upplysningstradition. Huvudet har sedan länge fallit, men kycklingen fortsätter att springa.

Kompletterande studier förvandlas vid läsningen, på ett sätt som boken delar med många stora verk: det som först verkar direkt absurt känns efterhand märkligt bekant. Långsamt tonar något fram. En tålmodig läsare skall finna att det, liksom då man ser en annan människa i ögonen tillräckligt länge, är den egna spegelbilden som framträder.

Från denna erfarenhet finns det ingen återvändo. I bokens slutkapitel står berättaren återigen på färjan, nu på väg tillbaka – men man skall inte bedra sig. Linjen är enkelriktad. Den som en gång varit i Stettin återvänder aldrig därifrån.

Läs mer om innehållet i Hjärnstorm #90.

Thomas Sjösvärd

Publicerad: 2007-03-08

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN