Musikaler vi inte minns
Ur Kapten Stofil nr 22
Det finns musikaler som likt Cats har nio liv. De sätts upp över hela världen och går för utsålda hus år efter år. Deras dominans på musikalscenerna har dock inte enbart med kvalitet att göra. Det är dyrt att sätta upp musikaler och de flesta producenter vågar bara satsa på säkra kort. Resultatet blir ständigt nya uppsättningar av West Side Story, Grease, Fame och Jesus Christ Superstar.
Andra musikaler läggs snabbt ner och glöms bort. Det behöver inte betyda att de är dåliga. Kanske är ämnet för kontroversiellt eller så har musikalen premiär vid fel tidpunkt. Martin Kristenson skriver här om några av dessa bortglömda verk.
Mer än andra konstformer tycks musikalen vara en personlighetsfråga. Antingen älskar man musikaler eller så hatar man dem – det finns sällan några mellanlägen. Vissa ser musikalen som ett ytligt tingel-tangel utan vare sig substans eller mening och fnyser föraktfullt åt det fjolliga i att brista ut i sång så fort tillfälle ges. De blir irriterade av att musiken stannar upp handlingen och klagar över sockervaddslätta intriger och endimensionella rollfigurer.
För musikalälskaren är allt det där inga problem. Tvärtom är överdådet och banaliteterna en stor del av lockelsen. För att älska musikaler måste man nog vara lite av en romantiker och kunna identifiera sig med – till och med finna en viss realism i – tanken att det ibland är nödvändigt att uttrycka sina känslor med sång och dans.
En annan sak är att synen på musikalen som ytligt nonsens röjer en okunnighet om genrens mångfald. Inom musikalen ryms så olikartade verk som bröderna Gershwins skildring av fattiga svarta i
Porgy & Bess (1935), Olsen & Johnsons anarkistiska crazyshow
Hellzapoppin’ (1938) och Rodgers & Hammersteins närmast religiösa
Carousel (1945). Musikalen står aldrig still, den har dödförklarats många gånger, men ständigt pånyttfötts.
Hur gammal genren är beror lite på vem man frågar och hur man definierar begreppet. Slår vi upp i Nationalencyklopedin kan vi läsa att ordet ”musikal” har använts sedan 1930-talet. Andra källor vill förlägga musikalens födelse till mitten av 1800-talet. Föregångare fanns – komiska operor, burlesque och extravaganzas – men ordet ”musical comedy” förekommer första gången kring 1860-talet. Pjäsen
The Black Domino/Between You, Me and the Post från 1866 lär ha varit den första att annonseras med denna genrebeteckning. Hur den såg ut och lät är det ingen som vet eftersom musiken och texterna sedan länge gått förlorade, men någon musikal i modern mening var den sannolikt inte. Lite mer vet man om den pjäs som i en del böcker kallats den första musikalen, en förvisso inte helt okontroversiell utnämning: Charles M Barras över fem timmar långa spektakel
The Black Crook från 1866. Det var ett märkligt hopkok med ingredienser från gamla folksagor och kolportageromaner och med storslagna balettnummer och specialeffekter.
The Black Crook innehöll allt det som dåtidens publik längtade efter, inklusive ett sjuttiotal halvnakna dansöser, och höll sig kvar på Broadway i över ett år, vilket var rekord.
Det berättas att dansinslagen i
The Black Crook tillkom av en ren slump. En fransk danstrupp på besök hade blivit husvill efter att dess teater brunnit ner och erbjöds istället att medverka i Barras pjäs. Det var inte ovanligt att sångspel snickrades ihop på detta improviserade sätt. När Johann Strauss operett
Prins Methusalem, som utspelar sig i ett för genren typiskt europeiskt sagolandskap, skulle sättas upp i New York på 1880-talet fick huvudrollsinnehavaren William De Wolf Hopper för sig att mitt i andra akten lägga in en deklamation av Ernest Lawrence Thayers nyskrivna baseballdikt ”Casey at the Bat”, som han just hade köpt rättigheterna till. Man skulle kunna tro att sammankopplingen av operettens feodala furstendöme och berättelsen om basebollspelaren Casey bara förvirrade publiken, men Hoppers deklamation lär faktiskt ha blivit föreställningens mest populära inslag. Någon överdriven respekt för verket som helhet tycks man inte ha haft vid denna tid, vilket säkert har att göra med den amerikanska musikalens ursprung i vaudeville och burlesk. Broadwaymusikalen var mer folklig, någon kanske skulle säga vulgär, och i varje fall inte lika fin och lyxig som den europeiska operetten.
Från vaudeville-underhållningen kom kompanjonerna Harrigan & Hart, vars ofta satiriska musikkomedier pekade fram mot det vi i dag kallar musikaler. Ett annat viktigt namn i genrens utveckling var George M Cohan, mannen bakom sångerna
Yankee Doodle Dandy och
Give My Regards To Broadway. I hans verk från 1900-talets början ser vi den moderna amerikanska musikalen ta form. Cohans betydelse kan avläsas av det faktum att han med tiden själv blev föremål för en musikal. Det skedde i filmen
Yankee Doodle Dandy från 1943 där han med bravur gestaltades av James Cagney.
Ingen som skriver om musikalens historia kan heller undgå att nämna Jerome Kern, Guy Bolton och P G Wodehouse, som stod bakom de så kallade Princess Theatre-musikalerna på 1910-talet . Trions musikaler var enkla och intima, en nödvändighet på den lilla teatern med omkring 300 platser, och intrigerna av samma lättviktiga slag som Wodehouses romaner.
Wodehouse och Bolton har skildrat den här perioden på ett väldigt roligt sätt i boken
Bring on the Girls (1954), titeln hämtad från det råd som teaterproducenter i alla tider, ända sedan
The Black Crook, följt för att garantera en succé: släpp in flickorna på scenen!
Efter en rad succéer som
Oh, Boy! (1917) och
Leave It To Jane (s.å.) lämnade Kern trion för att ägna sig åt mer ambitiösa verk. Enligt Nationalencyklopedin ska Kerns och Oscar Hammerstein II:s
Teaterbåten från 1927 ses som det första musikalverket, medan vissa vill lägga musikalens födelse så sent som 1943 med Richard Rodgers och Hammersteins
Oklahoma!. De som väljer de två sistnämnda musikalerna som genrens förstlingsverk brukar peka på att musik och handling här var integrerade på ett helt annat sätt än tidigare. I äldre musikaler hade sångerna ofta lagts in för att lätta upp föreställningen och behövde inte alls ha någonting med handlingen att göra. Ofta var musiknumren hämtade från olika håll och inte nödvändigtvis skrivna för pjäsen. Med Kerns och Rodgers verk blev musikalen en konstnärligare och formmässigt mer avancerad musikteater, med betoning på ordets båda led.
Teaterbåten lanserades som en ”musical play”, ett fullödigt dramatiskt verk där musiken ingår som en naturlig del.
Exakt när musikalen föddes är kanske inte så intressant, blandformer finns alltid, och diskussionen riskerar att bli rena hårklyverier. Låt oss därför lämna historieskrivningen och istället titta närmare på några av de tusentals musikaler och sångspel som haft premiär, gjort succé eller fiasko, under genrens 150-åriga historia.
Många olika öden kan vänta en musikal. Den kan vara framgångsrik i en stad och floppa i en annan. Den kan hyllas ena dagen bara för att läggas ner den nästa. Dess sånger kan leva vidare långt efter att pjäsen glömts bort; vem minns i dag att Jerome Kerns odödliga ”Smoke gets in your eyes” ursprungligen ingick i musikalen
Roberta från 1933? En musikal kan ha allt som krävs för en succé – vackra sånger, originell handling, talangfull ensemble – men ändå snabbt falla i glömska. Hur kan det komma sig? Är det tillfälligheternas spel, har författarna valt ett alltför ovanligt och udda tema, eller är det bara fel tidpunkt?
TIDPUNKT, TEMA, TILLFÄLLIGHET
En som funderat mycket kring detta är skådespelaren och sångaren Johan Rudebeck, som uppträder med ett program kallat
Broadway’s Greatest Lost Hits, bestående av sångnummer ur mindre kända Broadway-musikaler. Att vissa musikaler tvingas lägga ner trots uppenbara kvaliteter kan ha flera orsaker, säger han till Stupido. Visst kan själva ämnet för en musikal spela roll:
”Just nu har till exempel en musikal lagts ner i New York som hette
In My Life där huvudpersonen hade Tourettes syndrom, och vi får inte glömma min gamla favvo
A New Brain som handlar om en kille som får en hjärntumör. Sen kanske det inte är smart att göra musikal av en älskad film. Ett exempel på det är Fellinis film
La Strada, som de förvandlade från en tragisk, men vacker och poetisk film till en av de mest deprimerande föreställningar som Broadway någonsin sett.”
Att en musical har ett udda tema behöver dock inte alls betyda att den floppar, tillägger Johan Rudebeck:
”Tänk bara på
Cats och
Starlight Express. Jag menar, vad kan väl vara mera udda än ett par i det närmaste intriglösa föreställningar med sjungande katter respektive lok och tågvagnar! Snarare brukar det vara att tajmingen är fel. Det gjordes försök med rockoperor innan
Jesus Christ Superstar, men då gillade inte folk det, sen blev tiden plötsligt mogen och… musikhistoria skapades! Listan kan bli lång, men jag tror nog mest på en kombination av slump, tajming och dumhet.”
De här musikalerna är kanske inte heller så okända som vi tror, påpekar Rudebeck. Det beror på vilket perspektiv man har:
”Många av dem som jag tar upp i min föreställning är rätt så kända i USA. I Sverige verkar vi ju bara spela ett tjugotal olika musikaler hela tiden, se till exempel
Cabaret som nu sätts upp för femte gången på sexton år i Stockholm och
Sound of Music som ska sättas upp på Göta Lejon igen om ett år, trots att det inte var så länge sedan den gick på samma teater med Carola i huvudrollen, så i det här landet är ju de flesta musikaler ’okända’”
Att samma musikaler sätts upp gång på gång i Sverige är märkligt med tanke på hur många det faktiskt finns. Rudebeck nämner att det skrivits ca 1400 musicaler för Broadway, ”och sedan har vi ’off-Broadway’, och de engelska, franska, tyska och inte minst de många olika svenska… Det här är en rik brunn att ösa ur, för hur dumma och konstiga de än kan verka på papperet så har de flesta av dem väldigt bra musik, eller åtminstone ett par bra låtar.”
Ofta spelar man in föreställningarna innan de haft premiär, berättar Rudebeck, och därför kan man hitta även de största flopparna på skiva. Att samla okända musikaler behöver med andra ord inte vara ett särskilt exklusivt intresse, det är bara att ge sig ut att leta.
EN NY HJÄRNA
En av de musicaler som Johan Rudebeck tar upp i sin föreställning är William Finns
A New Brain från 1998, en självbiografisk historia om kompositörens hjärnsjukdom och långa väg tillbaka till livet. Inget lätthanterligt upplägg för en musikal, kan man tycka, men Finn hade redan tidigare gjort sig känd för sina okonventionella ämnesval. Han debuterade 1979 med musikalen
In Trousers, den första delen i en trilogi om den bisexuelle Marvin som lämnar sin fru för en man. De två andra delarna,
March of the Falsettos (1981) och
Falsettoland (1991), slogs senare ihop till en musical, kallad
Falsettos (1992). Aids var ämnet för trilogins sista del, som trots mångas farhågor blev en stor framgång.
Falsettos belönades 1992 med det prestigefyllda teaterpriset Tony.
I början av 90-talet ägnade sig Finn åt att komponera sånger till tecknade barnfilmer. Det fick ett slut när han diagnostiserades med en inoperabel hjärntumör, i praktiken en dödsdom. Det visade sig vara AVM (arteriovenösa missbildningar i hjärnan), lyckligtvis behandlingsbar, och när Finn efter många operationer skrevs ut från sjukhuset satte han sig ner att skriva ett antal sånger om sin upplevelse. Resultatet blev musikalen
A New Brain, som följer verkligheten väldigt nära. I första scenen sitter kompositören Gordon Schwinn och kämpar med sånger till ett TV-program för barn. ”Frogs have so much spring” heter en lätt infantil sång om grodor som han inte lyckas få någon fason på. Under en lunch kollapsar han plötsligt och förs till sjukhus där han grips av dödsångest och sjunger om alla sånger han ännu inte hunnit skriva (”I have so many songs”). Prover tas, han röntgas och opereras, men har hela tiden sina nära och kära omkring sig som försöker få honom att inte ge upp. Själv slits Gordon mellan hopp och förtvivlan och försöker ibland skjuta vännerna ifrån sig (”Just go”).
Med
A New Brain tar Finn död på myten om att Broadway-musikaler bara handlar om vackra, framgångsrika och glamourösa människor. När Gordon som vanligt beklagar sig över sitt öde får han svar på tal av sin sjuksyster Richard, vars situation inte heller är särskilt avundsvärd:
Poor, unsuccessful, and fat.
Who would’ve thought I would end like that?
Surely in no time
you’ll be back to normal
in your evening formal.
I’ll be poor, unsuccessful and fat.
And getting older.
Plus, have you noticed I sweat?
Finn ger inte bara röst åt sitt alter ego, vi får också ta del av andras tankar och känslor, sjuksystern, en hemlös kvinna, Schwinns mamma. Efter en lång sjukdomsperiod (”A really lousy day in the Universe”) kommer Schwinn ut på andra sidan, helt återställd. I finalnumret hör vi barnsången från den första scenen, nu i form av en lovsång till livet.
Att
A New Brain blev en så positiv och livsbejakande musikal tycktes närmast genera upphovsmannen, som tidigare hade gjort sig känd för en viss cynism. Sjukdomen förändrade dock hans livsinställning, nu kunde han plötsligt uppskatta de små sakerna i tillvaron: ”Jag var inte längre rädd att säga enkla saker på ett enkelt sätt… Jag fick ett nytt sätt att tänka… Alla de där pinsamma sakerna man brukar säga, men som faktiskt är sanna.”
SEX, VÅLD OCH POLITIK
”Det här är en rik brunn att ösa ur”, konstaterade Johan Rudebeck, och det är lätt att instämma. Det är bara att hoppas att hans föreställningar inspirerar många att själva gräva vidare i musikalskatten. Det svåra är inte att hitta musiken, det svåra är snarare att veta var man ska börja.
Som exemplet med
A New Brain visar kan en musikal handla om nästan vad som helst. Mångfalden är enorm, och man blir ofta förvånad när man ser vilka ämnen som tagits upp på Broadways scener genom åren. Eftersom musikalformen vanligen förknippas med glitter och glamour kan ett udda ämnesval skapa en konstnärligt effektiv spänning mellan form och innehåll. Det finns musikaler om sex, om mördare och fackföreningsarbete, om kalla kriget, bordeller och rasism – ofta framförda med glada melodier och refränger.
Musikalen är också en tidsspegel. 70-talets sexuella revolution gick inte Broadways producenter spårlöst förbi, och under några år sattes en rad sexmusikaler upp, som säkert var omstörtande då, men som i dag ger ett ganska besynnerligt intryck. Det beror i hög grad på att den proklamerade frigjordheten inte alltid känns särskilt övertygande. Det som då skulle föreställa friskt och spontant ter sig nu bara tillkämpat och programmatiskt. Författarnas förtjusning i att plötsligt få använda alla de förbjudna orden får lätt något krampaktigt över sig, och man kan inte låta bli att fråga sig hur frigjord man egentligen är om man ständigt känner sig tvungen att påpeka det. När sång efter sång handlar om att
sex är den naturligaste saken i världen blir det till slut inte bara tjatigt, man börjar undra om författarna verkligen tror på sin sak. Det hindrar inte att flera av 70-talet sexmusikaler kan vara riktigt roliga att lyssna på, låt vara att det inte alltid var upphovsmännens avsikt.
En av de första musikalerna med sexuellt explicit innehåll var förstås McDermot/Ragni/Rados hippieshow
Hair från 1968, men det var på 70-talet som de verkliga sexmusikalerna dök upp. Den mest berömda av dem är Kenneth Tynans
Oh, Calcutta! som kom redan 1969, och innehöll bidrag från kända konstnärer som Gore Vidal, John Lennon, Jules Feiffer, Jean-Luc Godard och – något överraskande i sammanhanget – Samuel Beckett. Den följdes av en rad olika musikaler med sextema:
Stag Movie från 1971 (”It’s groovy to be a bisexual…”),
The Dirtiest Show In Town (1971),
Crazy Now (1972 – lades ner efter en föreställning) och
The Faggot (1973). Den sistnämnda, som hade homosexualitet som tema, skrevs av en präst och hade sin urpremiär i författarens kyrka i New York innan den gick vidare off-Broadway.
Sexmusikaler blev snart så vanliga att de nästan utgjorde en egen genre. 1974 hade Earl Wilson, Jr:s
Let My People Come: A Sexual Musical premiär, vid sidan om
Oh, Calcutta! den mest omtalade av 70-talets alla sexmusikaler. Budskapet var som vanligt att sex är naturligt, att våra genitalier ska befrias från förtryck, och att allt går för sig om vi bara följer våra instinkter.
Musikalens berömmelse vilar också på all gratisreklam den fick när teatern åtalades för att ha serverat alkohol i samband med simulerade sexscener. Under rättegången vittnade sociologen Alvin Toffler (
Framtidschocken) och feministen Betty Friedan (
Den feminina mystiken), som intygade att Wilsons verk var konstnärligt. ”Det är inte snuskigt, bara lyckligt och friskt”, löd Tofflers tidstypiska kommentar.
Let My People Come spelade över 1000 gånger off-Broadway på Village Gate Theatre och flyttade sedan till Broadway och Morosco Theatre. Där fortsatte kontroverserna. Kompositören Earl Wilson tog plötsligt avstånd från föreställningen, som han menade hade blivit alltför vulgär. Han krävde till och med att hans namn i fortsättningen inte skulle nämnas i samband med musikalen. Teaterproducenterna fick dessutom ännu en stämning på halsen. Den här gången var det ett musikförlag som upprördes över en musikalisk travesti: Andrews Sisters gamla världskrigsschlager ”Boogie Woogie Bugle Boy” hade i
Let My People Come förvandlats till ”The Cunnilingus Champion of Company C”. Förlaget vann målet, vilket bidrog till att pjäsen inte blev långlivad på Broadway.
Let My People Come inleds med ett stort ensemblenummer i klassisk Broadwaystil. Det heter ”Opening number” och handlar om hur härligt det är med sex:
In the bedroom or the kitchen
in the bathtub or the hall
grab my ass, step on the gas
screw me to the wall.
Föreställningen fortsätter med en sång om en kvinna som vill ha en man som kan hålla på hur länge som helst, följt av ”I’m gay” om en ung man som skriver ett brev till sina föräldrar där han avslöjar att han är homosexuell. ”Come in My Mouth” är en känslig ballad om fellatio (”Run your fingers through my hair / as you force my mouth to open wide”) och ”I believe my body” är en gospel om kroppens befrielse. Problemet med musikalen är att sångtexterna, med undantag för ”The Cunnilingus Champion of Company C”, inte är särskilt fyndiga och att sångförfattaren ibland är alltför uppfylld av sitt sexliberala budskap.
Då är det mera humor i Bruce Kimmels film
The First Nudie Musical från 1975. Den hör egentligen inte hemma i det här sammanhanget eftersom den mig veterligen aldrig uppförts på scen, men förtjänar ändå att nämnas som ett våghalsigt försök att kombinera koreografen Busby Berkeleys estetik med den nya tidens sexuella öppenhet. Den ger förvisso intryck av att vara en riktig lågbudgetfilm, men musikaliskt är det överraskande välgjort, och sångerna är skickligt genomförda pastischer på 30-talets populärmusik. Att filmen blivit så lyckad och åldrats med sådan värdighet (om nu det är det rätta ordet) beror också på att den till skillnad från
Let My People Come inte försöker frälsa publiken med ett påklistrat kärleksevangelium. Här finns inga hurtiga sånger om den fria sexualitetens undergörande verkan. Tvärtom drivs huvudpersonerna av ett betydligt krassare motiv: pengar. Filmen handlar om en regissör som försöker rädda ett konkurshotat filmbolag genom att göra en musikfilm med pornografiskt tema, lanserad som den första nakenmusikalen:
This can be the biggest grosses since the word gross
And the word gross really says it like it is
There is no one, no sir, who has ever been close
To making such a fortune be his.
It’s the first nudie musical…
Ändå är det ingen cynisk film, stämningen är lika sprudlande glad och positiv som i vilken Fred Astaire-film som helst och lyckan över att bryta tabun lika påtaglig som i andra sexmusikaler. I det bästa och mest spektakulära sångnumret dansar jättelika massagestavar fram över scenen och sjunger:
We’re just dancing dildos, are we,
Dancing, you see,
just for you.
We’re just dildos out on a spree,
Happy to be
here with you
Dancing dildos, we meet the test
We stand up tall and you do the rest
En sång som ”Orgasm” är med sina halsbrytande rim tydligt Cole Porter-inspirerad (”Orgasm / a sure spasm / of love, sweet love”) och i finalnumret vandrar filmens manliga stjärna och några halvnakna balettflickor nerför en showtrappa och lovsjunger cunnilingus i den suggestiva sången ”Let Them Eat Cake”.
The First Nudie Musical bygger egentligen bara på ett enda skämt – den komiska effekt som uppstår när Maurice Chevalier sjunger om snusk – men författarnas förmåga att variera temat gör att skämtet räcker långt.
Sexmusikalerna hör 70-talet till och vi lär knappast få se något liknande igen, i varje fall inte i samma naivt oskuldsfulla form. Även om de kan kännas lite antikverade idag är det lätt att bli nostalgisk över en tid då man kunde skildra sex som ren lust och utan komplikationer som dödliga sjukdomar.
VOMERA I VALSTAKT
Än starkare blir effekten om man istället för sex kombinerar musikalens glättighet med våld och ond bråd död. Kander och Ebbs musikal
Chicago bygger på två verkliga mordfall i Chicago på 20-talet, men det finns fler exempel.
I augusti 1892 inträffade två lika brutala som gåtfulla yxmord i den lilla staden Fall River i Massachussetts (se Kapten Stofil 5). Den 32-åriga Lizzie Borden åtalades för morden på sin far och styvmor, men frikändes, och har mer än hundra år senare fått herostratisk ryktbarhet. Hon står i centrum för flera pjäser, TV-filmer, en deckare, en opera och en balett.
Det var bara en tidsfråga innan Lizzie Borden också blev ämne för en musikal. I Broadwayshowen
New Faces of 1952 ingick en sång kallad ”Lizzie Borden” med den klämkäcka refrängen ”You Can’t Chop Your Poppa Up In Massachusetts”, men det skulle dröja ända fram till 1995 innan hon tillägnades en hel musikal. Det skedde med Michael Wanzies och Richard Charrons
Lizzie Borden: A Musical Tragedy in Two Axe. Pjäsen tycks som de flesta scenversioner ta för givet att Lizzie Borden var skyldig, men den fokuserar mer på historien som en mediahändelse än som en familjetragedi. Den första sången heter ”Have You Seen The Papers Today” och inleds med ett tidningsbud som skriker ”Extra! Extra! Read all about it!”. Sången “Immortality” handlar om hur vår tids våldsverkare får kändisstatus i TV och tidningar och drar paralleller mellan åtalet mot Lizzie Borden och O J Simpson-rättegången, liksom till uppmärksamheten kring seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmer:
Yes, immortality can be yours
if you respond now to this limited time only offer,
and here to tell you more about it
is one of those cra-aa-zy, totally fucked-up
immortals of tomorrow.
Lets give a great big Fall River welcome
to the wild and wacky, gastronomically incorrect
all around loony bastard:
Jeffrey Dahmer
Lizzie Borden rymmer många stämningslägen. Här finns satir över massmedias fixering vid våld, här finns en vemodig sång om Lizzies ensamhet och längtan efter ett oberoende liv, och här finns också den makabra ”Acid Waltz”, där hela ensemblen står och vomerar i valstakt, en anspelning på teorierna om att Lizzie före morden försökte förgifta hela sin familj med blåsyra. I ”Big Ole Lesbian Song” tar man upp de rykten som var i svang om att Lizzie Borden skulle ha varit lesbisk, en tanke som även återfinns i Ed McBains deckare
Lizzie.
1998 kom ytterligare en musikal om fallet, Christopher McGoverns och Amy Powers
Lizzie Borden, som hade premiär på American Stage Company i New Jersey. Trots att de behandlar exakt samma ämne, skiljer sig de båda musikalerna från varandra på avgörande punkter. Författarna till 1998 års
Lizzie har tagit historien på större allvar; för dem hade den vitsiga undertiteln ”A Musical Tragedy in Two Axe” säkert varit otänkbar. Den förra musikalen var satirisk och lekfull, medan den senare försöker skildra Lizzie Bordens tid och miljö på ett trovärdigt sätt. Även musikaliskt skiljer sig de båda verken åt. I McGoverns och Powers version finns inga trallvänliga melodier, istället har musiken en olycksbådande karaktär, som förebådar den annalkande katastrofen. Sångerna är ofta recitativa, ibland med körpartier där småstadens invånare ger sin syn på händelserna. 1998 års
Lizzie Borden är på det hela taget ett mer ambitiöst och påkostat verk än föregångaren.
Ingen av musikalerna gör anspråk på att berätta den sanna historien om morden. Båda använder sig av Borden-legenden som det passar dem, och blandar kända fakta med obekräftade rykten. Den senare musikalen lanserar dessutom sin egen lösning på gåtan, som bland annat involverar en romans mellan Lizzie och en (fiktiv) hantverkare. Orsaken till morden står enligt musikalförfattarna att finna i Mr Bordens sexuella övergrepp på sin dotter. Återigen ser vi hur musikalen speglar sin tid. Incesttemat visar hur långt vi har kommit från 70-talsmusikalernas glada budskap om att befria sexualiteten. ”I believe my body” sjöng ensemblen i
Let My People Come, och det är precis vad husfadern i
Lizzie Borden gör, med fasansfulla konsekvenser.
ÄR DU MED I FACKET?
Tvärtemot vad man skulle kunna tro är inte heller politik ovanligt på Broadway. Det finns exempel på renodlat politiska musikaler som blivit oväntade succéer. Av någon anledning har det ofta handlat om fackföreningar. Det mest berömda exemplet är
Pyjamasleken (1954), som bygger på Richard Bissells roman
7 ½Cents om en strejk på en textilfabrik. Med koreografi av Bob Fosse och en rad medryckande sånger av Richard Adler och Jerry Ross (”Hernando´s Hideaway” till exempel) utgör
The Pajama Game en oemotståndligt underhållande fackföreningspropaganda.
Även i verkligheten har textilarbetare spelat en musikhistorisk roll, med förbluffande gott resultat. Det var 1937 som The International Ladies Garment Workers Union bestämde sig för att sätta upp en anspråkslös underhållning för sina medlemmar, en show kallad
Pins and Needles. Till sin hjälp tog man kompositören Harold Rome, men i övrigt bestod ensemblen av amatörer, fackföreningsmedlemmar som arbetade med föreställningen på sin fritid. Repetitionerna tog ett år och var ganska påfrestande för artisterna: ”Jag arbetar vid en skärmaskin hela dagarna”, berättade en av dem för New York Times. ”Om jag inte får tillräckligt med sömn riskerar jag att förlora ett finger nästa dag.”
Meningen var att pjäsen bara skulle spelas i ett par veckor. Något intresse utanför de egna leden räknade man inte med, men till allas förvåning blev föreställningen en sådan succé att den höll sig kvar på Broadway-scenen i fyra år. I början spelade man bara på fredagar och lördagar, senare blev dock skådespelarna tvungna att säga upp sig från sina jobb och bli artister på heltid.
Som politisk propaganda är
Pins and Needles ovanlig, för att inte säga unik. Här finns inga slagord, ingen militant retorik, inga knutna nävar. Romes sånger är fast förankrade i Broadways musikaltradition och har mer gemensamt med Irving Berlin och Rodgers&Hart än med Brecht/Weill. Sångtexterna är lekfulla och livsbejakande, några av dem romantiska, och de saknar den ”vi mot dem”-känsla som annars är vanlig i politiska sånger. Det fanns hårdföra aktivister som ansåg att all denna glättighet tog udden av det politiska innehållet, men Rome insåg att för den som vill vinna anhängare är ett glatt leende alltid mer effektivt än ett ilsket morrande.
I öppningssången bekänner en ung kvinna vad det är som får henne att falla för en man:
Sing me a song with social significance.
All other tunes are taboo.
I want a ditty with heat in it,
appealing with feeling and meat in it.
Sing me a song with social significance
or you can sing till you´re blue.
Let meaning shine from every line
or I won´t love you!
Sing me of wars and sing me of breadlines.
Tell me of front page news.
Sing me of strikes and last minute headlines.
Dress your observation in syncopation.
“One Big Union For Two” är en kärleksduett där fackföreningsrörelsen får bli metafor för äktenskap och familjebildning:
When we have joined up,
perhaps there will be
a new recruit,
or two or three,
for that’s what teamwork can do.
Pins and Needles innehöll inte bara fackföreningssånger. Det fanns också sånger om arbetares vardagsliv och glädjeämnen (”Sunday in the Park”), allmänna politiska kommentarer (”Doing the Reactionary”) och sånger om den politiska situationen i Europa (”Four Little Angels Of Peace”, ”Mene, Mene, Tekel”). Oavsett politisk hemvist är det svårt att inte falla för denna charmerande musikal.
Det hårdnande politiska klimatet på 30-talet skapade jordmån för politiska musikaler. Samma år som
Pins and Needles hade en annan fackföreningsmusikal premiär,
The Cradle Will Rock av Marc Blitzstein och i regi av ingen mindre än Orson Welles. Bland andra politiska musikaler från detta år kan nämnas Rodgers & Harts
I’d Rather be Right, i vilken president Roosevelt dyker upp på scen, och Harold Arlen och E Y Harburgs antikrigssatir
Hooray for What!. 1999 gjorde Tim Robbins en film om alla turer kring uppsättningen av
The Cradle will Rock.
Det finns förstås också musikaler som utan att vara renodlat politiska innehåller starka politiska eller satiriska inslag. Ett exempel är
As Thousands Cheer från 1933, där varje nummer bygger på tidningsrubriker. De i dag mest kända numren är Irving Berlins ”Easter Parade” och ”Heat Wave”, den senare inspirerad av tidningens väderleksrapport, men här finns också samme kompositörs gripande ”Supper Time”, som tar upp lynchningarna i den amerikanska södern.
En musikal kan också använda sig av storpolitiken som dramatisk bakgrund. Kalla kriget är som bekant utgångspunkten för
Chess från 1985, men redan 1963 hade David Shaw (pjäs), Lee Pockriss (musik) och Anne Crosswell (sångtexter) premiär på musikalen
Tovarich, som handlar om två ryska ädlingar som flytt från Sovjet och blivit tjänstefolk hos en rik amerikansk familj i Paris. Musikalen bygger på en pjäs av den franske dramatikern Jacques Deval, som filmatiserades 1937 med Claudette Colbert och Charles Boyer i huvudrollerna. I Broadway-uppsättningen var Vivien Leigh det överraskande valet för den kvinnliga huvudrollen.
Tovarich påminner lite om Lerner&Loewes
Gigi, ett lättfärdigt stycke (1958), inte bara musikaliskt eller för Parismiljön, utan också för blandningen av sprudlande livsglädje (”Wilkes-Barre, PA”) och nostalgiskt vemod (”I Know The Feeling”).
Tovarich är en lysande musikal som förtjänar att återupptäckas.
En av sångerna i
Tovarich har ett särskilt intresse i det här sammanhanget. Det är den lätt satiriska ”It Used To Be”, som är uppbyggd på samma sätt, och säkert inspirerad av, Amerika-sången i Bernsteins och Sondheims
West Side Story (1957). I ”America” grälar flickorna i det puertoricanska gänget med sina pojkvänner om den amerikanska livsstilens för- och nackdelar:
Here you are free and you have pride!
-As long as you stay on your own side!
Free to be anything you choose!
-Free to wait table and shine shoes!
I “It Used To Be” möter de adliga exilryssarna en sovjetisk kommissarie och börjar på samma sätt munhuggas om tsarens och bolsjevikernas Ryssland:
We remember our homeland in the wonderful days of the Czars!
People dancing everywhere
Gypsy music in the air
-Executions in the square!
That´s how it used to be!
It’s all together different now! It’s a new Russia! And it’s wonderful!
Peace and friendship everywhere!
Love and laughter in the air!
-Executions in the square!
The way it used to be!
The people can vote now! It’s a gift from the State!
-No problem deciding, just one candidate!
It better suit you, otherwise they’ll come and shoot you
- WHAT DID I SAY?
Annars är
Tovarich ingen politisk musikal, det är en glad och lättsam komedi i bästa Broadway-tradition. ”Vi tyckte att det var dags för Broadway att ge publiken vad den mest av allt uppskattar – en varm, gammaldags, sentimental saga”, förklarade Anne Croswell. Uttalandet visar att hon förstått vad det är musikalälskarna söker. Författarna kan experimentera med form och musikstilar, de kan välja annorlunda ämnen, klä av skådespelarna nakna eller driva politiska teser, men när det kommer till kritan är sång, dans och skratt det enda som behövs.
Chansen att få se någon av ovan nämnda musikaler på en svensk scen är närmast obefintlig. Flera är dock lätta att få tag i på skiva. Allt du behöver göra är att skruva upp volymen, luta dig tillbaka i soffan, trycka på ”play” och blunda. Nu släcks belysningen ner, publiksorlet tystnar och ridån går upp…
JOHAN RUDEBECKS MUSIKALTIPS
Stupido bad Johan Rudebeck tipsa om fler okända och/eller ökända musikaler, som kan vara värda att lyssna närmare på:
1. Carrie (Musik: Michael Gore. Texter: Dean Pitchford. Pjäs: Lawrence D Cohen. Premiär 1988, Virginia Theatre, numera August Wilson Theatre, W 52nd Street, NY).
Musikalversionen av Stephen Kings skräckroman. I denna finns fina scener när elakingarna ska slakta grisar (djuren hörs bara via högtalarsystemet) för att få tag på blodet som ska stänka ner stackars Carrie i den avslutande Prom-scenen. De dansar runt i läderbrallor och sjunger refrängen ”Kill the pig, pig, pig” medan ledaren, med bar överkropp och flätor i håret, smetar ner sig själv med blodet och sjunger ”It’s a simple little gig / You help me kill a pig”.
2. Rockabye Hamlet (Musik, texter, pjäs: Cliff Jones. Spelades den 17/2 – 21/2 1976 på Minskoff Theatre, W 45th Street, NY).
Rockoperaversionen av
Hamlet. I den stryper Ofelia sig själv med sin mikrofonsladd. Den innehöll sångtitlar som ”He got it in his ear” och ”Something’s rotten in Denmark”. Behöver kanske inte påpekas att mycket lite av bardens ord fanns kvar.
3. No strings (M&T: Richard Rodgers. P: Samuel Taylor. Premiär 1963 på 54th Street Theatre, numera riven).
Richard Rodgers första solomusikal, en härligt jazzig musikal som dessutom var lite kontroversiell när den kom eftersom den handlade om ett kärleksförhållande över rasgränserna (han vit, hon svart).
4. 70, girls, 70 (M: John Kander. T: Fred Ebb. P: Fred Ebb, Norman L Martin. Premiär 1971 på Broadhurst Theatre, W 44th Street, NY).
Musikal av upphovsmännen till
Cabaret. En charmig musikal med mycket bra musik där nästan alla roller ska spelas av pensionärer. Ett problem var att en del av de medverkande dog innan den haft premiär på Broadway.
5. Annie Warbucks (M: Charles Strouse. T: Martin Charnin. P: Thomas Meehan. Premiär 1993 på Variety Arts Theater, 3 Av/13&14 Street).
Det här var ett försök att göra en uppföljare. Originalet hette
Annie, den hade en jättehit i ”Tomorrow”, och spelades i hela världen (i Sverige med Pernilla Wahlgren och Sigge Fürst). Fortsättningen döptes först till
Annie 2: The Revenge of Miss Hanegan, men när den floppade skrevs musikalen om och fick en ny titel till Broadway-premiären. Men precis som med
Grease 2 – som bara funnits på film – var det ingen som ville se den och de få som gjorde det hatade den. Den innehåller dock en hel del bra låtar.
Martin Kristenson
Publicerad: 2006-05-12
Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
