En egen värld

Att yttrandefrihetens påstådda bastion i Sverige, Ordfront, vek sig för medie drevet och rensade ut dem som man ansåg vara politiskt olämpliga personer (även mina närmaste två kolleger på redaktionen) var mycket absurt. Men lika absurt är det stöd som Ordfronts ledning fått från en rad personer som tillhör kulturetablissemanget.

– Vi gör vår egen grej och deltar inte i någon debatt utan vi försöker skriva våra litterära verk som om det är en egen värld, ganska verklighetsfrånvända saker ibland, men det är liksom det vi är intresserade av. Tanken är inte att bli en stor etablerad tidskrift utan vi vill fortsätta att publicera vårt eget material, möjligen skulle man kunna tänka sig att vi utvecklades till bokförlag, säger Andrés Stoopendaal

Det är en process som bara har börjat, men där man kan se tydliga konturer, förklarade Mats Persson och Marian Radetzki.

Nu kommer en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt, där deras synpunkter framförs i mer utvecklad form. Senare publiceras där även ett motinlägg från Arne Bigsten och Bertil Holmlund, som menar att det inte finns några övertygande argument för pessimism om globaliseringens effekter. Det mesta talar emot att svenska reallöner skulle behöva sänkas, anser de.

– Det är lite förmätet att kalla sig troende, säger han. Det handlar istället om att upprätthålla relationen till det gudomliga. Religionerna har människorna hittat på. Gud får inte plats i religionen.

Ondskan är inte inbjudande, inte nydanande, inte ett dugg kul. Tro mig. Jag har läst den.

Men i OEI-boken demonstreras Heldéns talang på ett mera handfast vis – bildkonstnärens. Här låter han orden blandas med lika exakt konkreta som fantastiska konstruktioner av robotar och luftskepp, men också med gestaltningar av ett slags surrealistiskt visionära syner, världar.

"Flashigt", säger sonen och hans kompisar imponerat när jag visar boken för dem.

Om jag har förstått Magnus Linton och Martin Aagård rätt i nya numret av tidskriften Arena (1/06) är det den mest medvetna delen av arbetarklassen som har funnit sin nya kamparena i dokusåporna. I "hatet" mot dessa "gapiga arbetarklassmänniskor" (Aagård) förenas den konservativa medelklassvänstern och den konservativa medelklasshögern.
En intressant klassanalys.