VÄSTERBOTTEN
Spår från niotusen år
Å S A L U N D B E R G
Hur levde våra förfäder och -mödrar här i Västerbotten under stenåldern? Behöver vi kunna något om det? Jomenvisst – så länge någon ställer frågor om ”förr i tiden”, så finns också ett behov av att få veta. Det är också därför alla skapelseberättelser kommit till – om kunskapen om vår härkomst saknas så skapar vi den själva. Vi behöver våra rottrådar.
Arkeolog Berit Andersson tittar in bakom stenarna vid vistet i Tjelon i Ammarnäsfjällen. Charlotta Sanell/VBM
Frågan om hur vi levde förr, kan vi bara delvis besvara. När vi ställer den frågan till ett barn idag, så blir det självklara svaret oftast ”dom bodde i grottor och dom gjorde pilar av flinta”. Skolan och vi vuxna lär ut en förhistoria som i bästa fall hör hemma i Sydeuropa och Sydskandinavien. Men vi har vår egen spännande förhistoria här i norr. Den handlar om älgjakt, varma hyddor och bländande vita, kolsvarta eller varmt röda och otroligt vackra stenmaterial till våra redskap. Det är vår historia vi först och främst ska lära ut och känna samhörighet med. Att berätta om flintsmeder i Skåne eller kungagravar i Uppsala ger istället känslan av att allt hände någon annan stans men inte här. Västerbottens museum har nyligen genom medarbetarna Susanne Sundström och Anders Karlsson färdigställt en lärobok om länets kulturarv. Den heter
SPÅRoch det är en bok som skall visa våra barn på alla de kulturskatter som alldeles gratis finns att se runt omkring oss.
SPÅRär under produktion och kommer att ges ut av hembygdsförbundet vårvintern 2002. Förhoppningsvis kommer länets barn om några år att ge ett bättre svar på frågan om hur stenålderns människor levde.
Läran om forntiden
Arkeologi, som kommer av det grekiska orden
archai´os(urgammal) och
log´ia(lära), betyder läran om forntiden. Med det menas egentligen tiden före vårt skriftspråk. Men den arkeologi som bedrivs idag begränsas inte enbart till de förhistoriska perioderna
stenålder, bronsålder och järnålder. Idag undersöker vi även mänskliga spår i medeltida och ibland även historiska lämningar om de är varaktigt övergivna och av stort intresse. Vi pratar allt mer om
kulturhistoriska lämningarsom ett samlat begrepp för fornlämningar från förhistorisk och historisk tid. Dit hör också sådant som inte räknas till fornminnen, men som ändå berättar om aktiviteter från en svunnen tid. Fornminneslagen hjälper oss att skydda fornlämningarna och i Skogslagens §30 finns föreskrifter om hänsyn till även sentida kulturhistoriska spår som till exempel stigar, skogskojor och märken i träd med mera.
Genom tiderna har arkeologins betydelse skiftat liksom intresset hos gemene man. Trender har ibland styrt vad som ansetts vara intressant och inte, men oavsett skiftande trender så har kunskapen om vår förhistoria hela tiden ökat.
Västerbotten har historiskt varit delaktigt i vårt kulturarvs bevarande. Johannes Bureus (eller Johan Bure), vars mormors far grundlade Bure-ätten i Bureå, Skellefteå, var landets ”förnämste upphovsman” till 1600-talets kulturintresse. Han undervisade Gustav II Adolf som påverkades starkt av Bureus intresse för forntid och mystik. År 1630 tillsatte konungen Bureus som vårt lands förste riksantikvarie. Intresset var väckt och 1666 antogs i Sverige en lag till skydd av våra ”Monumenter och Antiquiteter”. Det var den första lag i Europa som påbjöd ett skydd för fornlämningar. Även om den fick liten betydelse i början så markerar den en hållning som gynnat kulturarvets bevarande i Sverige. Vid den här tiden var kunskapen om Norrlands förhistoria begränsad till vetskap om monument, alltså rösegravarna, och fornfynd, vanligen stenyxor och spjutspetsar. Den första boplatsen i Norrland hittades först 1888, något som dock inte fick lika stora rubriker som stadsbränderna i Umeå, Holmsund och Sundsvall detta år.
Under första hälften av 1900-talet var det främst två personer, med ett brinnande intresse för forntiden, som dominerade kunskapsinhämtandet; skolläraren O.B. Santesson och köpmannen och arkeologen Knut Tinnberg. Dessa båda letade var för sig reda på flera hundra boplatser längs älvstränderna i Norrlands inland. En mer probleminriktad forskning företogs också tidigt av arkeologen och antikvarien Gustaf Hallström som publiceradem många skrifter om norrländsk forntid.
Arkeolog Susanne Sundström beskriver en förfallen kåta på Rodinskullarna vid Marsfjället i Vilhelmina socken. Charlotta Sanell/VBM
Olika slags undersökningar
Den andra hälften av 1900-talet har inneburit arkeologiska undersökningar i samband med älvregleringar och fornminnesinventeringar i Riksantikvarieämbetets regi men också forskningsprojekt i både Skellefteområdet (Nordarkeologi) och i älvdalarna (Norrlands Tidiga Bebyggelse). Arkeologiska undersökningar på söndereroderade stränder, en följd av vattenregleringarna, bedrevs under 70-talet av Västerbottens museum med hjälp av AMS-medel. Resultatet blev att många nya fornlämningar hittades. Slutligen har en väsentlig ökning och breddning varit påtaglig efter 1975 när ämnet arkeologi fick en egen institution vid Umeå universitet. Forskningen om Norrlands forntid fick då en lokal förankring i en omfattning som den tidigare inte haft.
Under 1900-talets andra hälft har arkeologin också tagit alltmer hjälp av naturvetenskaplig kunskap och numera görs alltid 14 C-dateringar på träkol med mera för att man ska få veta hur gammal en fornlämning är. Dateringar med hjälp av årsringar på trä,
dendrokronologi,kan sedan några år även göras vid Skogsmuseet i Lycksele.
Osteologiska analyser,det vill säga en undersökning av benfragment för att få veta vilka djur som jagades, görs vid de flesta undersökningar. Miljöundersökningar i form av analyser av bevarade pollen,
makrofossilanalyser,mätning av
fosfateroch
magnetismi marken är olika metoder som används för att finna svar på frågor om klimat och växtlighet samt människans aktiviteter på platsen vad gäller växtföda, avfallsplatser och eldningsplatser.
Kulturarvet i skog och bygd
I detta nummer av
Västerbottenvill vi berätta om några av de spännande resultat som kommit fram under de allra senaste åren. I länet pågår för närvarande ett stort antal projekt som vart och ett ger oss ett bättre underlag för att kunna tolka hur livet kunde te sig för de forntida människorna i vår del av världen. De institutioner som bidragit till denna kunskapssökning är Västerbottens museum, Skellefteå museum, Skogsmuseet i Lycksele och Institutionen för arkeologi och samiska vid Umeå universitet.
Sedan 1997 är länets tre museer delaktiga i flera kulturhistoriska projekt som har varit framgångsrika och intressanta på olika sätt. Ett av de största och mest spännande är
Kulturarvet i skog och bygddär Västerbottens läns hembygdsförbund är huvudman och anordnare. Projektet, som är en ny form av kulturhistorisk inventering, påbörjades 1997. Skogsvårdsstyrelsen i samarbete med Länsstyrelsen och länets museer startade då ett projekt vars mål är att skogsbruket ska kunna visa den hänsyn till forn- och kulturlämningar som lagarna kräver, samtidigt som kunskapen om kulturlämningar i länet ökas. För att undvika att skada lämningar vid skogsbruksåtgärder måste man veta var de finns och arbetet med att leta reda på dessa utförs av arbetslösa i länets kommuner. Handledning och granskning utförs av museets personal för att det färdiga resultatet skall få samma kvalitet som en inventering av fackutbildade inventerare. Projektet innefattar även information till allmänheten om vårt kulturarv. En annan fördel med detta inventeringsarbete är att inventerarna arbetar i sin egen hemtrakt och att nya kunskaper därför förs direkt tillbaka till bygden. Projektet beräknas fortsätta i ytterligare fem år.
Med ett undantag har länets alla kommuner deltagit i projektet. Antalet lämningar har utökats mest i Malå kommun där det tidigare var glest mellan kulturlämningar i våra register. Även i Umeå kommun har antalet utökats rejält och inom projektet har några hittills diffusa gropformer kunnat konstateras vara fornlämningar. Ett sådant exempel är fyndet av en kolningsgrop, det vill säga framställningsplats för träkol innan kolmilornas tid.
Framför allt har projektet kunnat dokumetera de synliga spåren efter gamla, men inte urgamla, sätt att leva som våra nära förfäder använde sig av. Ofta är det vardagliga slitet för sisådär 500 år sedan glömt sedan generationer och bara de storslagna händelserna finns dokumenterade. Arbetet med kolning till exempel har varit omfattande och många liggmilor har hittats de senaste åren. Liggmilan är en äldre typ av mila med liggande virke som namnet också antyder. I år har även ett stort antal stockhagar hittats. De är sannolikt från början av 1800-talet innan skogen blev inkomstbringande. De uppfördes i olika syften, till exempel som inhägnad för renar, runt en gård eller som en avgränsning rakt igenom skogen. Dessa knuttimrade, kraftiga byggverk har framför allt hittats i Malå och Norsjö kommuner.
Flera viktiga forn- och kulturlämningar har hittats under de säsonger som arbetet pågått. Bland annat har en tidigare okänd seite hittats och dessutom länets andra hällristningslokal med för området ovanliga ristningar. Dessa nyfunna ristningar ligger vid Öreälven, nära byn Torrböle i Nordmaling. Länets enda tidigare kända hällristningsplats finns i Norrfors vid Umeälven. Ett annat viktigt fynd är en medeltida järnframställningsplats nära Braxträsk i Norsjö. Slagg från platsen har daterats till 1470. Platser där järn framställts med lågtekniska metoder har aldrig tidigare hittats i Västerbotten. En småskalig järnproduktion har alltså förekommit i länet innan järnbruken i Olofsfors och Robertsfors etablerades under 1700-talet, men vi vet inte vilken omfattning den hade. Spåren från medeltid och historisk tid är för många människor en viktigare symbol för vårt kulturarv än förhistoriens spår som vi inte kan knyta an till på samma sätt. Nu beskrivs även dessa sentida torpargrunder och tjärdalar på samma sätt som forntida gravar och platserna markeras in på kartor. Materialet kommer att finnas på Skogsvårdsstyrelsens kontor, i Länsmuseets arkiv och vid Länsstyrelsens kulturmiljöavdelning.
Genom detta inventeringsarbete ökar mängden kulturlämningar i länet med flera tu-sen varje säsong – samtidigt som medvetandet om vårt rika kulturarv ökar i samma takt. Projektet drivs med EU-medel, bidrag från Riksantikvarieämbetet, medel från länsarbetsnämnden samt insatser från Länsstyrelsen, Länsmuseet och Skogsvårdsstyrelsen.
Fjällinventeringen
Ett annat projekt är inventering av fornlämningar i fjällregionen,
fjällinventeringen.Den utförs av museets personal i samarbete med Riksantikvarieämbetet, RAÄ. En framstöt från de tre nordliga länen om att inventeringar borde göras i de delar av fjällen som aldrig tidigare genomsökts, resulterade i att särskilda medel från RAÄ tilldelades länen under en sex-års period.
Framför allt har många samiska lämningar kunnat tillföras länets register över fornlämningar. Visteplatserna med härdar, kåtatomter och källargropar har kartlagts över en stor del av fjällregionens enorma vidder. Även förhistoriska gravar och bostadslämningarhar återfunnits och i vissa fall mycket gamla lämningar. Även om fjällen aldrig varit tätt befolkat så har här vistats människor i alla tider och nu har vi en möjlighet att få en bättre inblick i vad som försigått här.
Från utgrävningarna vid Prästsjödiket. Ibland måste man spänna upp en presenning för att få det rätta fotograferingsljuset. Åsa Lundberg/VBM
Exploateringsundersökningar vid kusten
Andra viktiga uppdrag som museerna utför är de arkeologiska undersökningar som görs inför bland annat väg- och järnvägsbyggen, till exempel den nu aktuella ombyggnaden av E12 och Botniabanans projektering. Järnvägsplanerna är ännu i sitt inledningsskede och en utredning samt mindre utgrävningar har utförts av museet. Flera nya gravar har påträffats där nya former antyder att vi ännu inte vet allt om våra förfäders idéer och handlingar. En ny typ av grav hittades i Umeås västra utkant och undersöktes vid planeringsskedet av E12 som vi berättar om i detta nummer.
I Skellefteregionen har nya och gamla gravtyper undersökts under senare år. Ett vackert röse undersöktes denna sommar inför E4-omläggningen. Både brända och obrända ben hittades. Benbitarna skall analyseras för att vi ska kunna konstatera om de kommer från människor och de skall även dateras. I samband med detta vägbygge undersöktes även tre boplatser. På en av dessa hittades för området ovanligt många dekorerade keramikkärvor, framför allt ristade ränder. Keramik är en fyndkategori som tidigare inte har varit vanlig här i kustområdet, men i takt med att fler boplatser påträffats visar det sig att man tillverkat krukor här sedan bronsåldern, det vill säga cirka 1800–500 f.Kr. Bland annat undesöktes denna sommar en boplats på en villatomt i västra delen av Umeå, där inte mindre än tre olika typer av keramik hittades. Speciellt för keramiken här i Norrlans kust- och inland är att den ofta är magrad med asbest, vilket för oss idag låter farligt. För bronsålderns keramiker innebar det att man fick ett mycket hållbart gods som kunde formas med tunna, smidiga kärlväggar. Annan magring av leran förekommer men är ovanligare. Ännu har bara små skärvor hittats men förhoppningsvis kan vi så småningom hitta större bitar som kan ge oss möjlighet att se både storlek, form och kanske hela kärlets dekor.
Norrlands förhistoria brukar vi säga går tillbaks till tiden för inlandsisens avsmältning för niotusen år sedan, men kanske kan vi i framtiden flytta den ännu längre tillbaks. Vi börjar denna skrift med de nya rön som säger att vi skulle kunna hitta ännu äldre spår på platser som inte har omformats av isens framfart när den försvann.
ola.kellgren@vasterbottensmuseum.se
www.vasterbottensmuseum.se
Publicerad: 2002-01-10
Köp Västerbotten (Nedlagd men finns tillgänglig)
Läs mer om Västerbotten (Nedlagd men finns tillgänglig) i katalogen
Fler artiklar knutna till Västerbotten (Nedlagd men finns tillgänglig)
Fler tidskrifter i kategori ODÖDINGAR
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
