Bok för poesiläsare

Robert Crawford
"Den moderna poeten – poesi, akademi och kunskap sedan 1750."
I SAMMANSTÄLLNING OCH ÖVERSÄTTNING AV BOEL SCHENLÆR

Ur PS nr 3-4/05


"Den här boken är för poesiläsare"

Med de orden inleder Robert Crawford sin bok ”Den moderna poeten - poesi, akademi och kunskap sedan 1750”. (The Modern Poet. Poetry, Academia and Knowledge since the 1750s, 2004). Han är poet och professor i modern skotsk litteratur vid St Andrews Universitetet, född 1959 i Bellshill utanför Glasgow i Skottland. Crawford har positiva erfarenheter av fruktbara möten mellan poesi och litteraturvetenskapliga akademiker. Boken är okonventionell och fascinerande provokativ och visar på ett omfattande sätt hur många framgångsrika generationer av poeter har blivit nödda att samarbeta med och strida mot akademin. Robert Crawford manar till poesins tilltro. Han är övertygande i sin tro på poeten som en otämjbar, andlig kraft, en vilde. I Post Scriptum återges endast ett koncentrat ur bokens introduktionskapitel, vilket Crawford skrev för att skapa begriplighet för läsare utanför den akademiska världen.

*

...
Få akademiker har sedan Platon direkt attackerat poesin. Striderna har förekommit i föreläsningssalarna. Idag är det svårt att finna lärare som med samtycke citerar de grekiska filosofernas åsikter om poeterna. Det är nog snarare poeter som uttrycker fientlighet mot akademin, av akademiseringen av poesin som ett nyligen farliggörande fenomen. Les Murray har sagt: ”Alla akademier är polisakademier.” I en essä adresserad till Universitetet i New South Wales skrev han: ”Dagens poeter har tillåtit poesin att tas över och utnyttjas av konstaplar.” Dana Gioia skrev i Atlantic Monthly sin artikel: "Can poetry matter?" (publicerad i utdrag i Lyrikvännen 3/2004) och efter det fick han hatbrev…skrivna med brevhuvud från olika universitetsinstitutioner. Gioias poäng var att kvantiteten publicerad poesi i USA hade ökat, men vad som följde med var en konstituerad subkultur av poesin, bestående av lärare och studenter med sin bas främst på universiteten. De här grupperna har steg för steg blivit samtidspoesins främsta publikum, med konsekvensen att energin i den amerikanska poesin, som en gång riktades utåt, nu med större kraft riktas inåt. Gioia är inte fientlig mot den akademiska miljön i sig. Han säger:

”Det är inte dåligt att arbeta på universitetet. Det är bara dåligt för alla poeter att arbeta där. Även inom universiteten finns nu den samtida poesin som en subkultur. En poet som vill undervisa märker att hon eller han har mycket lite gemensamt med sina akademiska kollegor. Litteraturvetenskapliga studier har sedan tjugofem år vikt av mot en teoretisk riktning, de flesta fantasifulla författare känner ingen närhet till eller sympati med detta. De har skapat enklaver i de akademiska institutionerna nästan helt avskilda från deras kritiska kollegor. De skriver än mindre litteraturkritik än de gjorde innan de började arbeta på institutionen. Alltför pressade att hänga med i den nya poesifåran läser de av egen fri vilja dessutom färre nya tidskrifter, tidningar och antologier och de är mindre kunniga, mindre belästa i äldre litteraturhistoria. än sina jämlikar på de litteraturvetenskapliga institutionerna läser generellt sett färre samtida poeter och än mer litteraturteori. På många institutioner är författarna och litteraturteoretikerna öppet i krig med varandra. Att föra samman de två grupperna under ett och samma tak, har paradoxalt nog bara gjort grupperna mer territoriellt benägna. Isolerad även inom sin egen institution har poeten, vars sanna ämnesområde är hela den mänskliga existensen, motvilligt blivit en specialistlärare.”

Den engelske poeten Jon Silkin fäste uppmärksamheten på ”akademiska läsningar av poesi” och drog jämförelsen till sin spets genom att påstå att ”det liknade en form av etnisk rensning”.(1997). Oavsett om vi talar om fenomenet i Amerika, Australien, eller StorBritannien, bör vi inte undvika ämnet pengar. Poeter som vill ha akademikernas pengar. Akademikerna som vill ha poeternas frihet. Behovet av pengar drar oftare in poeten i föreläsningssalen än akademikern kommer ut i friheten. Ofta blir akademiker tillåtna att kliniskt separera sitt seende av vad de gör från tillkomsten av de texter de studerar. Detta är skadligt för poesiskrivandet och för förmågan att uppskatta poesi.

Många poeter intar inställningen att deras poesi inte har någon koppling till den litterära akademivärlden. Sådana åsikter kan verka bekväma för många akademiker och för åtskilliga poeter, eftersom den befäster vars och ens territorium som opåverkad av den andres. Det tillåter en stadfäst distinktion mellan just akademiska litterära studier och poesiskrivandet. Denna artificiella uppdelning är hur som helst lika behjälplig som Berlinmuren var. Att en så stark differentiering kan bevaras är på vissa sätt förvånande. Även om många poeter fortfarande ser litteraturteori som giftig och lika många teoretiker vill lösa upp alla känslor av estetiska njutningar i ett syrabad av ideologisk medvetenhet, så finns det också flera trender inom det moderna, kritiska tänkandet som uppmuntrar kontakt mellan poeter, kritiker och teoretiker.

”...mycket av en poet”

”Creative writing”, (Litterär gestaltning), är en av de mest ökande universitetskurserna i engelska studier i Storbritannien. Där upplevs nu kanske den sortens svårigheter som Dana Gioia beskrivit från USA. Les Murray om relationen mellan poesi och universitetens creative writing : ”Ett av de enklaste sätten att reducera poesin och dess effekter på människors liv, är att låta poesin bli en del av examensprocessen, där människor blir betygssatta och där de flesta får utstå ett visst mått förödmjukelse.”(1992). En skotsk poet, Tom Leonard, har också uttryckt sig emot att den bästa poesin skulle kunna vara något som kan läras ut av en akademisk, professionell grupp människor.

Ett provokativt och imaginativt exempel på detta är den franske teoretikern Hélène Cixous "A real reader is a writer." Barthes byggde i "S/Z" vidare utifrån sin teori formulerad i The death of the author där han betraktar tillkomsten av skrivandet mindre som beroende av den enskilde individen, än av ett samhälles kulturella koder. Les Murray menar: ”De som säger att poeten är död har ofta i tanke att stjäla ur hans garderob.” Det är svårt att inte misstänka att i vissa kretsar av samtida akademiker, har den teoretiska diskursen ansetts mer betydelsefull än poesi, eller som en direkt ersättning för poesi, och teoriprodukter har värderats högre än poeter, uttryckt i bland annat ekonomiska termer.

Jacques Derrida introducerade Hélène Cixous på Kaliforniens Universitet (Irvine) inte som en teoretiker, men som varande ”mycket av en poet”. Derrida använde där ordet poet i ett försök att hylla henne. Men många poeter skulle i detta fall harmas över Derridas språkbruk och terminologi. För dem kan det framstå som att teori för en tid blev den prisade poesin inom akademin. Poesin, versen, ansågs elitistisk, tekniskt förvirrande och mindre intressant än prosan. Poesin föstes längre ner i korridoren, och hamnade några dörrar bortom ”Multi-media”.

Barthes "The death of the author"sammanfaller med datateknologin. Men internet kan också ses som pånyttfödelsen av poetens individualitet. Den gudabenådade poeten anses vara ersatt av ett system av nätverk som i sin tur kan bära en poets namn, (inte sällan under pseudonym). Tidigare dagars poetkult ställd mot informationseran. Ingen äger monopol på kunskap. Poeten är inte bara en person men också en konstruerad, kulturell plats. Det finns ett djupt samband, varför inte erkänna akademikernas förhållande till poeterna och tvärtom?

Det primitiva; drömvärldar och magi...

Varför är languagepoesi intressant? Inte för att den hetsar till ett avbräck från akademin, i USA, i den amerikanska poesitraditionen, skulle ett sådant avbräck inte längre kunna vara möjligt, men för att den markerar ett annorlunda engagement i traditionen, med medvetenhet kring datorn och det informationella. I språkpoesins värld, i informationismen och i en myriad av tävlande poetiska röster blir en sak glasklar: Poeter och akademiker kommer att uppvakta och då och då förbanna varandra. Poeter som arbetar på universiteten använder föreläsarrösten och poetens röst. Ibland blir verkligen rösten anställd för att försvara poeten. Om akademin kan erbjuda pengar kan den också hota inspirationen. Hur ska då poeten bete sig, om hon eller han vill ge sig in i det akademiska livet, där alla resurser finns? Det behövs strategier för att kunna bibehålla och öppna sig för det primitiva; drömvärldar, magi, vildhet och exklusivitet, vilket poesin både erbjuder och beskyddar. Detta behöver ju också vara viktigt för poeter vid universiteten. Han eller hon beter sig ju där inte bara som en behållare fylld med ärvd kunskap, utan också som ett vittne till de tekniska och spirituella krafter som kan bevara poesin som ett viktigt medium. Att vara stigfinnare, bard, administratör och vilde samtidigt är inte lätt, men nödvändigt. För att gå vidare, hjälper det till att veta var vi står. Med den meningen avslutar Robert Crawford boken.

Robert Crawfords utgivna diktsamlingar: A Scottish assembly (1990), Masculinity (1996) Spirit Machines (1999), The tip of my tongue (2004)


Publicerad: 2005-10-27


Läs mer om Post Scriptum (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Post Scriptum (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA