Leif Nielsen och hans konstnärliga gärning

LEIFS MAMMA VAR EN KLOK MAMMA som in
såg att pojkens fascination för bild-makeriet kunde bli ett livsintresse. Så ofta hon kunde tog hon honom därför med till Statens museum for kunst. Intresset noterades av museistyrelsen som beslutade att ge den lille drengen frikort till museet. Att ligga på magen och kopiera favoriten Vilhelm Hammershøi blev mer eller mindre Leifs konstnärliga utbildning. Sämre lärare kunde man naturligtvis ha.
Rätt snart blev det alltmer de båda pojkarnas uppgift att hjälpa till med hemmets försörjning. Leif fick jobb som piccolo på Köpenhamns finare hotell för att så småningom komma i köksskola och kunna bidra till familjens överlevnad på allt snyggare ställen. Han lärde sig också att göra riktiga smørrebrø vilket vi alla hade stor glädje av så småningom på Ljungsjögården. Leifs ”Dyrlægens Natmad” och ”HC. Andersens special” serverat tillsammans med en Aalborg har fått fler livssökanden än mig att förstå den rätta vägen.
Under en period av kriget hade han också en anställning som källarmästare på ett bättre ställe i Berlin samtidigt med sin bror Hakon som var en romanssångare av god kvalité. Vad Leif i övrigt åstadkom i Berlin har jag inte fått veta något om, men han lär ha suttit fängslad av Gestapo under en kortare period.
Åter i Köpenhamn startade han och Hakon antikvitetshandel, vars affärer Leif fortsatte med också i Stockholm. Minnen från den tiden placerades med stor känsla på Ljungsjögården av Leifs klarsynta hustru Gertrud.

HANS SPRÅK VAR KANSKE inte heller så enkelt att förstå för en hörselskadad Malmöbo.
- Du får skriva ett underlag till mig, uppmanade jag honom.
En dag ringde han mig, nu har jag skrivit ett underlag, sa han, och jag såg hur hans ansikte blev allt mer fryntligt danskt. Jag åkte ut till Ljungsjögården och stötte på honom framför den egna bilden av en papegojbur med prinsessan Sibyllas hatt. - Jag har själv skrivit på datorn och här är en skiva, sa han tydligt nöjd med sin erövring av den senaste tekniken och sträckte mig en diskett.
Manuskriptet bestod av tre meningar. Jag kommer nu inte ihåg dem (det har gått några år) men jag minns ”dansk”, ”Prisma” och ”Peter Dahl”. Övrigt material hade stannat kvar i det Nielsenska huvet.
Jodå, Nielsen skojade friskt med både kungahus och kyrka. Det hindrade honom förstås inte att uttrycka sin respekt för den gamle kungen Gustav VI. Majestätet brukade komma in på Prisma och orientera sig om vad som hände på konstfronten, men också för att handla grafik. Han hade samlat på sig en stor och uppskattad samling av teckningar och grafik. (Galleri Prisma i Stockholm hade förresten Sibyllegatan 27 som adress!)

DEN KONST OCH LITTERATURINTRESSERADE Leif Nielsen kom till Sverige första gången 1948. Det var samma år som den fina kulturtidskriften Prisma kom ut med sitt första nummer, och som delvis blev ett växthus för de unga Artur Lundkvist och Erik Lindegren, men där man också kunde läsa de senare sä välkända Forssell, Liffner, Edfelt, Foerster. Författare och debattörer som introducerade den modernistiska synen inom litteratur, musik och bildkonst. Jag utgår ifrån att Leif Nielsen läste Prisma och möjligen grundlades där hans syn på det samtida konstlivet.
Ca 10 år senare öppnade Leif galleriverksamhet i Stockholm. Galleriet fick namnet Prisma och blev på 60-talet det helt dominerande i Sverige. Den ädla kristallen som tar in det vita ljuset och sedan sprider det i spektrats alla färger var ett inspirerande namn.
Prisma blev alltså mycket framgångsrikt och Leif kunde öppna ”filialer” i Stockholm, men också ute i landet. Bekant blev inte minst Galleri Prisma på Klostergatan i Lund där en ung man fick anställning att vara behjälplig med allehanda ting. Han hette Anders Tornberg och övertog så småningom verksamheten. Han kom att bli den som tillsammans med galleristen Nordenhake introducerade den moderna amerikanska konsten i Sverige.
Leif Nielsen lyckades med sina gallerier. Här introducerades många av våra idag betydande konstnärer. Roj Friberg, Palle Nielsen, Anders Kirkegaard, Hans Wigert, Torsten Ringquist, Ulla Zimmerman är några exempel – och så förstås den mest omtalade och mest omtumlande förnyaren Peter Dahl.
När jag pratar med Peter Dahl betonar han Nielsens stora betydelse för sin egen utveckling. Det förstår jag. När jag bläddrar i Dahls självbiografiska böcker ser jag att bortåt 150 sidor ägnats Nielsen!

LEIF NIELSEN VAR GALLERISTEN med det stora G:et. För många var han de otäcka konstnärernas språkrör. En del såg honom nog helst gå under i ett av sina många projekt.
Sin egen konstnärliga verksamhet startade den begåvade Leif Nielsen med att ge sig i kast med konstgrafiken – litografin – i mitten av 1970-talet. Vilka hans skäl var att välja just denna teknik vet jag inte. Men förmodligen såg han en möjlighet att tjäna pengar på grafiken när oljemåleriet blev allt svårare att hitta köpare till. Därom vittnar hans engagerade argumentation när han försöker övertyga Peter Dahl att släppa ifrån sig oljefärgslådan och penslarna och istället luta sig över litostenen med kritan! Men jag tror förstås också att han drevs av en hederlig vilja att med grafikens hjälp sprida den goda bilden. Leif Nielsen har alltid varit en god folkbildare!
Ett rejält erkännande för sin pionjärverksamhet i konstvärlden och för sitt arbete med att sprida svensk-dansk kultur inom Norden fick Leif Nielsen 1995 då han belönades med Nordiska Ministerrådets kulturpris. Prissumman var på 25 000 kr ”för dem kanske man kan göra något spratt som man inte skulle kunna göra annars” anförtrodde Nielsen Ystads Allehandas utsände reporter.

Leif Nelson

Publicerad: 2005-10-13

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT