Kulturtidskrifternas ättestupa

Svar till Peo Rask


Eftersom undertecknad får klä skott för Peo Rasks frustration över kulturtidskriftsstödets otillräcklighet och brister, kan jag inte låta bli att gå i svaromål. Men först några mer allmänna reflektioner. Det är bra att Rask är arg. Det behövs. Jag hoppas han lyckas få igång en ordentlig diskussion.

Själv har jag under ett drygt årtionde försökt få det. Först som redaktör för Ord & Bild, sedan medan jag varit ordförande för Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskriftsstöd. Jag har skrivit i dagspress, tidskrifter och på webben, hållit föredrag, uppvaktat och lobbat. Jag har tjatat helt enkelt. Men det har inte varit enkelt. Förhoppningsvis är Peo Rask mer framgångsrik.

För en debatt behövs. Presstödet är nu under utredning. Kulturpolitikens framtid högst oviss. En mängd nya tidskrifter startas. Gamla går i graven. Nätet ställer invanda publicistiska föreställningar på huvudet. Det mediala landskapet förändras i snabb takt. Ska i en sådan situation kulturtidskriftsstödet baseras på behovsanalyser och politiska värderingar från 1970-talet?

Självklart inte. Men så är inte heller fallet. Däremot styrs fördelningen av stödet av en förordning med rötter i 1974 års kulturpolitik. På vilket sätt skulle den kunna moderniseras? Här skulle Peo Rask kunna bidra med en hel del. Han har stor erfarenhet, och han har läst på. Men han gör det lite enkelt för sig. Han nöjer sig med att skjuta på budbäraren, dvs referensgruppen.

Jag har lite svårt att ta hans Tombola-förslag på allvar. Det enda sammanhang där tombolametaforen är tillämplig är väl annars på just denna referensgrupp. Man kastas in, tumlar runt några år och kastas sedan ut igen. Man sitter på tidsbegränsade mandat. Skälet är att motverka vänskapskorruption, stelnade tankemönster och att gruppen får allt för stor makt. Det är bra. Tidsbegränsade mandat är bra.

Rasks egna exempel talar emot hans maktanalys. Om referensgruppen skulle ha en sådan makt som Rask låtsas tro, hur kommer det sig då att samma tidskrifter fått i stort sett samma stöd i tre decennier? Under den tiden har ju referensgruppen ombildats oräkneliga gånger. En hel vaktparad med tidskriftskunskap har passerat genom den. Varför då sådan tröghet i systemet? Ett skäl kan ju naturligtvis handla om kvalitet. Om att dessa tidskrifter under många år hållit en så pass hög nivå att det höga stödet ansetts motiverat.

Ett annat skäl har med strukturer att göra, sega strukturer. Förordning och regelverk är utformade på ett sådant sätt att referensgruppens handlingsutrymme är ganska litet. Makten ligger i så fall i strukturerna och inte hos enskilda personer. Vill man förändra måste man i så fall angripa strukturerna. Det är svårt och kräver nog mer eftertanke än den Peo Rask ger prov på i sin artikel.

Ett tredje skäl har med pengar att göra. Produktionsstödet har i snart femton år varit oförändrat, dvs i realiteten urgröpts. Under de fem år jag suttit i referensgruppen har i stort sett de enda nya medel vi kunnat fördela kommit från tidskrifter som lagts ned. Den enes död har varit den andres bröd. Vår Lösen gick i graven och OEI uppstod. Men om nu inte ålder i sig är ett skäl till sänkt stöd, ser jag inte riktigt hur vi skulle kunna ha gjort annorlunda. Att något överlevt länge räcker förvisso inte för motivera dess existens. Men motsatsen kan ju inte heller gälla. Om Rask vill avskaffa allt som är gammalt får han åtminstone argumentera i sak. Varför ska det bort? Varför ”tidsbegränsade produktionsstöd”? Hur ska man motivera en sådan kulturtidskrifternas ättestupa? Och vem ska knuffa? Marknaden? Staten? Peo Rask? Jag?

Nej, Peo Rask gör det lite för enkelt för sig. Som företrädare för en nystartad och lovande litterär tidskrift vill han snabbt in i stödordningen. Lotta ut stödpengarna? Förslaget luktar lite väl mycket medialt effektsökeri för min smak. Varför inte rysk roulette? Ska vi lotta ut barnbidragen också? Arbetslösheten? Vi kan ju alltid spela tärning om jobben. Skämt åsido: Det allvarliga med resonemanget är att det i sin förlängning omintetgör själva tanken på ett statligt stöd till kulturtidskrifter. Behövs ett sådant över huvud taget? Om inte tidskrifterna själva kan eller vill argumentera för det – vem ska då göra det?

Kulturtidskriftsstödet är inte givet av gudarna. Det kan ifrågasättas och har ifrågasatts. Det är inte självklart att det finns kvar om tio år. Det tillskapades en gång för att säkra utgivningen av publikationer som inte kunde hävda sig kommersiellt; och som det ansågs politiskt motiverat att staten stödde. Stora ord användes: Mångfald, yttrandefrihet, demokrati. Är situationen annorlunda nu? Är yttrandefriheten säkrad?

Att det i dag finns ett kulturtidskriftsstöd är resultatet av politiska och demokratiska processer. Om stödet finns kvar – helst förstärkt – om tio år kommer det att vara resultatet av andra politiska och demokratiska processer. Det är därför som en genomgripande, grundlig och radikal offentlig debatt i frågan är så önskvärd. Det är först i en sådan debatt som hållbara politiska argument för ett modernt tidskriftsstöd kan ta form.

Peo Rask skulle kunna bidra till en sådan diskussion. Men då räcker det inte att komma dragande med uppgivna och cyniska lotteriförslag. Då skjuter han inte bara sig själv utan landets alla kulturtidskrifter i foten. Dessutom är han, tycker jag nog, lite feg. När det verkligen bränner till så backar han ett steg. ”Det beror på hur man ser det” blir hans konklusion. Den polemiska tonen till trots vill han i slutändan ändå inte förmena varken Orkesterjournalen eller Ord & Bild dess stöd. Varför inte det? Egentligen? Det är som om frågans komplexitet plötsligt drabbat skandalskrivaren, mitt i artikeln.

Nej, jag kan inte ta tombola-tanken på allvar. Däremot skulle jag gärna se att Rask kommer med ett konkret förslag på hur (enligt vilka kriterier och principer) stödet bör fördelas med utgångspunkt i den nuvarande förordningen. Hur bör man t ex hantera den svåra frågan om ”förlusttäckning”? Alternativt ett förslag på hur en helt ny stödordning skulle kunna utformas. Ett sådant förslag skulle kunna bli en plattform utifrån vilken tidskrifterna tar den politiska strid som framtiden nog kommer att kräva.

David Karlsson

Publicerad: 2005-10-07