Litteraturen i tidskrifterna

"De vanliga författarna" har i dagens litteraturklimat svårt att nå ut eftersom de så ofta blir refuserade. Att de inte har ett forum anser redaktören för Komma, Peo Rask, bero på en felaktigt förd kulturpolitik. Han efterlyser ett mindre statiskt tidskriftsstöd där inte samma tidskrifter år efter år skall erhålla samma ekonomiska bidrag. Systemet får konsekvenser för vilka som publiceras, menar han.

Komma är en av deltagarna i tisdagens litteraturtidskriftsseminarium. Övriga medverkande är Ruin, Ordkonst, Ryska huset och PS.

Staffan Vahlqvist berättar att Ruins publiceringspolicy är angelägna texter oberoende av om det är skönlitteratur eller inte. Vem som helst får skriva i Ruin men i praktiken blir det "ofta de man känner" som publiceras. Om det nu förhåller sig som så över lag att igenkänningsfaktorer styr publiceringsurvalet, står man inför en rad intrikata problem – då inte allra minst ett knepig fråga för stödsystemen?

Ordkonst har, enligt redaktören Annika J Hagström, ett tydligare uppdrag än de nämnda tidskrifterna, och det mot bakgrund av att dels Akademiska föreningen i Lund bidrar med pengar och att det hela började som estradverksamhet där fokus var ung svensk litteratur. Det innebär att regionens yngre akademikerförmågor är väl representerade.

För Ryska huset har ett estetiskt intresse varit en ledstjärna. Jakob Simonson ser ett alternativ till dagens gängse litteraturintresse i det romantiska berättandet, vilket Annika J Hagström gav en tydlighet åt genom att dela in litteraturtidskrifter i skildrande och programmatiska.

Jag misstänker att samtliga närvarande tidskrifter önskar tillhöra den förstnämnda kategorin, men hur funkar begreppsbildningen egentligen på utmejslade estetiska inriktningar?

Tidskriften PS (Post Scriptum), med Boel Schenlær som redaktör, var initiativtagare till seminariet. Hon var den som tydligast formulerade målsättningen för sin tidskrift.

tidskrift.nu kan här avslutningsvis ge hennes syn på litteraturens tillstånd i Sverige:

Om den nya situationen för litteraturtidskrifterna

I Sverige finns idag en helt ny situation för litteraturtidsskrifter: de flesta av de gamla bjässarna  har gått ur tiden, en eller annan finns kvar men lite raljant kunde man uttrycka det som om de ändå är tandlösa. Många nya kommer till, med stor geografisk spridning, kanske komna ur behovet av att förankra litteraturskribenters bästa, nyskrivna alster, inte minst genom att upprätthålla vidare publicering av dem själva, eftersom få andra eller ingen tillgodoser deras behov.

Litteraturtidskriftssituationen har många beröringspunkter med den svenska bokutgivningssituationen och är, menar jag, influerat av vad bokförlagen förvaltar – och framför allt inte förvaltar – av tradition och förnyelse, för övrigt nyckelbegrepp för Post Scriptum.

En på mitten av 90-talet trött och uppgiven inställning, har vänt till en nutida agerande, av den stora mängden mindre bokförlag.

Litteraturtidsskriftssituationen idag, menar jag, liknar väldigt mycket bokutgivningklimatet:

Många små och mindre förlag har tillkommit och vidarebefordat en polyfon och vital litteraturutgivning, likaledes: många små och mindre litteraturtidskrifter har skapat en ny bredd och ett mer intensivt utbyte inom litteraturen.

Naturligtvis hoppas jag, likt många andra ideellt arbetande poeter som ännu drivs av lust och den betecknande eldsjälens tilltro, att kraften av vår verksamhet ska nå Kulturdepartementet och övriga berörda institutioner på allvar, hellre än som en sång i deras öron från någon udda liten fågel. Det vore ju fint om de inom kort kunde lyssna efter bättre vad litteraturtidskrifterna menar att de behöver av ekonomiska anslag. Det är ju ändå inga dolda Bahamassemestrar eller bortfuskade bordellnotor vi skriver ut ur våra revisioner. För att fortsatt bedriva den litteraturkulturpolitik som ålagts oss alla, avlönad, självpåtagen eller frivillig, behövs större tydlighet från högre ort. Poesin livnär oss, det vet vi som arbetar dagligen med den, men av luft enbart kan ingen människa leva. Avtalsenliga arvoden är ett minimikrav, inte sant? Men staten kan ingripa i skeendet även på andra sätt. Människan strävar inte bara efter materiell trygghet. Den medvetna erkänslan, en förhöjd status till litteraturen som ett grundläggande mänskligt behov är också viktig. Människor behöver de stora, episka berättelserna. Mytologin, folkloren, vårt kulturarv. Kultursverige lever just nu i ett självbedrägeri vi tvingats in i och vi är många som vill se det förändras.

Först något om litteraturutgivningen:

Bokutgivningsbubblan sprack i mitten på 90-talet: De fåtal större, massiva förlagen, med inhumana förläggar-och redaktörsbemötanden, med prestigefyllda och intetsägande, till och med lögnaktiga refuseringsförfaranden, med alltför långa utgivningsväntetider även för etablerade författare och ett stelt, stifft ekonomiprestigetänkande inhyst mitt bland poesin och skönlitteraturen, sparkade ut mängder av poeter och författare vilka odlade och värnade om en episk, känsloladdad och existentiellt uttalad inriktning, inte sällan med stark förankring i poesitraditionerna. I och med att förlagen så konsekvent sorterade ut sina äldre, passionerade, men även yngre eldsjälar till poeter, förlorade de större förlagen hela sin framtida tillväxt, dessutom hela sin forntida investering, enligt mitt tycke. Större förlag behöver återväxt en masse, men de raderade ut mängden, just där. Men den litterära återväxten försvinner inte för att förläggarna ger poeterna och författarna silkessnöret; den har sökt sig nya vägar.

I det maktfullkomligas ödemarker uppstod ett decentraliserat utgivningslandskap. Och hela branschen har blivit tvungen att förändras, inte minst Bokrondellen är en ny företeelse, som gjord för mångfald. Man kan också se många nya distributionskanaler; många böcker säljs via hemsidor och via uppläsningar, nätverk och kulturella mötesplatser. Monopolet har sprängts och det är av godo! Utgivningsbranschen dignar av utbrända redaktörer, slutkörda marknadsförare, utleda förläggare (vilka gärna påstår att ingenting annat än engelska och svenska deckare säljer) och alla de andra som sliter ut sig utan tack för att få böckerna klara i tid till årets höjdpunkt hösten, då alla bokmässor äger rum, såväl i Göteborg som internationellt.

Branschen har nått så långt in i kommersens djupa tunnel utan att se ljuset, att de till och med överväger att omfördela bokutgivningen. Genom att sprida ut den jämnare över hela året kunde dessa påfrestande stressperioder, då människor helt enkelt inte längre fungerar eftersom allt och hela livet endast ska handla om att arbetet ska frigöra människan, minskas. Receptet kallas sommar-releaser.

Den feta branschen behöver alltså börja visa omtanke om sina anställda, ungefär på samma sätt som samhället i stort ungefär har börjat fatta att kvinnorna, barnen och djuren har behov vilka inte automatiskt tillfredsställs via ett köpflöde.

Och de invandrade svenskarna, hur väl återspeglade – eller inte – är de i litteraturen idag?

Den nya situationen för litteraturtidsskrifterna, menar jag, består i, att jämfört med för tio, femton, tjugo, trettio år sedan, finns nu nästan inga eller endast helt få, breda och allmängiltiga litteraturtidskrifter. I min definition av "bred" syftar jag på litteraturtidskrifter som publicerar och introducerar poesi och litteratur skriven av människor från samtliga samhällsklasser och samtliga åldersgrupper och vidarebefordrar den till läsarna, vilka också finns spridda där.

Litteraturtidskrifter vilka publicerar poeter och litteratörer, skribenter som tillhör endast ett skikt – vare sig ekonomiskt, akademiskt, klassmässigt eller åldersmässigt inom samma generation – kan inte kallas för en bred litteraturtidsskrift; jag är till och med beredd att benämna den sortens litteraturhållning för nationallitterär eller nationalpoetisk. Post Scriptum ser det som sin njutbara plikt att värna om världslitteraturen, vare sig den introduceras, tolkas, översätts utomlands ifrån eller kommer från den mångfald språkgrupper som redan bor och verkar här.

Bo Pettersson

Publicerad: 2005-08-26