Originella hjärnor

Och liksom tidigare i Lyrikvännen ligger fokus på den sorts icke-programmatiska poesi som fortfarande produceras en masse vid sidan av den ofta rätt hårt nischade, teorianstrukna lyrik som dominerar i dagens förlagsutgivning och på skrivarutbildningar.

Just i år kommer för första gången jordens urbana befolkning att överstiga landsbygdens, skriver den amerikanske forskaren Mike Davis i sin essä "Slummens planet: Urban tillbakagång och det informella proletariatet". Den finns att läsa i det senaste numret av alltmer oundgängliga Fronesis, vars tema är just "Staden". I en rad infallsrika texter diskuteras urbana frågeställningar ur skiftande perspektiv.

Jag är rädd för att Offside om tio år har gått samma öde till mötes som 1980-talets litterära tidskrift "Kris". En samling originella hjärnor som skapar originell läsning som ingen orkar läsa.

År 2003 kom Gisela Enronns bok "Tusenkonstnären Stig Lindberg", på Västerbottens museum i Umeå pågår en utställning till den 4 september med smakprov ur Stig Lindbergs omfattande produktion som formgivare, konsthantverkare och bildkonstnär.

Och i anslutning utges detta informativa, välskrivna och vackra häfte i serien Västerbotten. Ett levande kulturarv manifesterar sig.

Stort utrymme i det 76-sidiga sommarnumret tillägnas även den afrikanska författarinnan Yvonne Vera, som med sina romaner skildrat Zimbawes sargade historia. Mai Palmberg tecknar ett varmt och personligt porträtt av den bortgångna författarinnan.

Om någon undrar varför man befinner sig i upplösningstillstånd en gång i veckan på grund av att 22 män (i undantagsfall kvinnor) jagar en boll på en gräsmatta behöver man bara slå dem i huvudet med en Offside-tidning, ”läs det här så kommer ni att förstå!”

Själv hoppas jag att PS även efter denna blixtrande öppning kan behålla ambitionsnivån.

Bland mängden skärpta texter måste jag lyfta fram Mikael Vallströms briljanta essä "Kan kulturarv vara subversiva?". I en läsning av Mikael Niemis och Sune Jonssons Norrlandsskildringar försöker han plocka isär det språk som klyver världen i triumferande modernitet och "passerade" utvecklingsstadier.

Med dålig teater är det ungefär som med Augustinus tidsparadox: när jag tänker på det vet jag inte vad det är, men när jag inte tänker på det vet jag exakt vad det är. Ofta handlar teaterkritik om en upplevd känsla, antingen pinsam skam eller lycklig eufori, som det gäller att sätta mer eller mindre ungefärliga ord på. När tidskriften Visslingar och rop gör ett ambitiöst nummer om dålig teater blir paradoxen synlig.