White Trash – den vita underklassen

Du kan meja ner dom me bilen å dom springer ändå efter dej

Ur Subaltern #2

Jag sa till alla att det var bäst att jag inte fick nån tröja i julklapp. Inget sånt där skit som dom har i år. Fyra, fem jävla färger. Man är väl ingen bög heller.

En kille på Friendly’s

White Trash är mycket underhållande men mycket fruktansvärda och mycket fantastiska. De är så konstiga och våldsamma. De gör saker som jag inte förstår. Jag tycker om att stå i fönstret och titta på dem, men om jag befinner mig där nere ibland dem blir jag väldigt nervös och vill fly därifrån.

Dame Darcy

Vilken tid på dygnet det än var, så mekar de med bilen. Hur mycket arbete tål en bil? Han hade en flickvän också, hon såg alltid sjuk ut, och hon brukade skruva i den tillsammans med honom. De använde bara biltermer. Då hade de något att göra till fyra på morgonen när de var höga på crack.

Kerry McLaughlin

Det är inte så att jag ogillar medelklassen. Det är bara det att jag tycker så mycket om den uppfinningsrikedom som föds i fattigdom. Fast OK – jag ogillar faktiskt medelklassen. Alla tillvägagångssätt är redan serverade när man har tillräckligt mycket pengar. Man har semester på semesterorter, där man blir tillsagd en gång i minuten hur man ska fördriva tiden. Om du är fattig, är din semester kanske en campingutflykt vid tågrälsen med dina vänner, där ni klär upp en skyltdocka som någon har skaffat dit, lämnar den på rälsen, och gömmer er där ni kan se vad som händer när nästa tåg kommer. Du är påhittig!

Sedan kommer överklassen och plockar ut de vackraste och de smartaste ur de fattigas trupper och lämnar kvar de fula, de högljudda, de simpla och de enfaldiga. Japp, dessa är mina grannar. Detta är mitt arv... White Trash.

White Trash-arvet styr en människas beteende i speciella riktningar. Det får henne att skratta överdrivet högt åt riktigt korkade saker, och sedan att skratta ännu mer när hon hör sitt eget korkade skratt. Hon kan helt plötsligt börja skrika åt någon på andra sidan rummet eftersom hon nyss blev arg utan någon anledning, förutom att det bara är sådan hon är. Sedan tänder hon en cigarett för att den smakar gott. Hon kan ha sex med någon (kanske personen hon just skrek åt). En minut senare kan hon ringa en vän och prata om det – och om han inte gillar att hon gör det mitt framför näsan på honom, så skrattar hon bara ännu mer – för att hon är egentligen alltid rätt så lycklig, förutom när hon är arg (vilket är ofta).

New Hampshire, min hemstat, kan bravera med ett särskilt våldsamt släkte av White Trash-slag, speciellt kvinnorna. Om en kvinna i New Hampshire blir behandlad på ett sätt hon inte uppskattar av sin make, smäller hon till honom i huvudet med kvasten och så var det med det. I Kalifornien träffas White Trash-kvinnorna och dricker vin och begrundar problemet. De klargör för varandra att de ska ta tillbaka sina flicknamn och gå frisörutbildning, men de vet att det aldrig kommer att hända. De borde använda kvasten istället, det är billigare.

Jag tar med mig min vän Ethan, som kommer från Kentucky, för att hälsa på min vän, Debbie Flynn, som har bott i New Hampshire i hela sitt liv. Debbie öppnar dörren åt oss och kliar sig på sin putande mage, medan hon tillkännager att ”Jag har PMS som en jävla idiot.”

Det är General Hospital på TV, telefonen ringer och Debbies hår är gult. Jag säger ”Debbie, Ethan. Ethan, Debbie.” Debbie lyfter luren och fortsätter samtalet med mig och Ethan samtidigt med personen på linjen. Hon antar att Ethan är en ny romans och berättar om mina gamla pojkvänner för honom, frågar om vårt sexliv, och låter oss få veta allt om hennes. Samtalet i luren handlar om en gemensam vän (kvinnlig) som svimmat ute på trottoaren, topless, och sedan efter ett par timmar bara vaknat upp och gått till en grillfest. Jag älskar dessa tappra hjältesagor.

Vi åker en sväng med bilen. Ethan stannar vid gult ljus. ”Vaäremerej, haru ingen jävla STAKE?” Debbie sitter egentligen i baksätet, men lutar sig så långt framåt att hennes huvud och axlar är parallella med Ethans och mina. Hennes lavendelmålade naglar gräver sig in i vinylsätet och det flyger spott ur hennes mun. Debbie är ursinnig. Debbie uppskattar inte att hennes 150km/h-kropp är fast i en bil som går 0km/h. ”Var haru hittat kortet – i en Cornflakes-kartong? Rör på arslet! Kolla pårendär killen – han har STAKE!” Hon skriker inte längre; hon skäller. Faktiskt – det låter inte mänskligt alls.

”Vad tyckte du om Debbie Flynn?” frågar jag Ethan så snart vi har åkt.

”Du, jag fattar inte att den där kvinnan har ett efternamn ens. Jag har stött på många White Trash-människor i Kentucky, men den där, hon...”

Man kan alltid urskilja White Trash-ursprung hos någon – även om de mirakulöst nog skulle ha skrivit en doktorsavhandling och flyttat till Europa – på den ofrånkomligt degiga hy man får av att växa upp med ett aldrig sinande förråd av vitt formbröd från Wonderbread och konserverade Chef Boyardee-middagar. Ett annat säkert tecken är alkoholism.

De alkoholiserade White Trasharnas kroppsbyggnad i New Hampshire är förvånansvärt stabil. I New York ser de ut som att de ligger på dödsbädden, och man hör hela tiden talas om att de dör. New Hampshire-alkisarna däremot, är robusta med livsglädje så det är skrämmande. Vi dör inte, vi skaffar bara fler barn.

Den yngre generationen White Trash i New York och Jersey är nuförtiden ett mycket mer arrogant släkte än sina jämnåriga motsvarigheter i New Hampshire. Underklassen i innerstan går och lär sig komplicerade kampsporter och har alltid ett par skarpa kommentarer på lager. Här i New Hampshire får snygga karatesparkar oss antagligen bara att sträcka ljumsken – vi pucklar bara på varandra. Och vårt dräpande ”Fuck you, asshole!” känns aldrig uttjatat. Ett bra exempel på White Trash-humor från New Hampshire är när en vuxen man pratar med en åttaåring och säger: ”Titta på den här dockan – ska du ha den?” Och när hon sedan säger ja, slår han henne med den och utbrister ”Där fick du!” och så skrattar han rebelliskt. Sedan fortsätter han ’berätta’ skämtet för alla nya barn han träffar under de kommande nittio åren tills han slutligen dör av ålderskrämpor, hundratio år gammal, lika dum och elak som när han var tjugo – och precis lika munter.

Akne, torrt risigt hår och t-tröjor med cigarrettreklam är en populär look i alla åldersgrupper av White Trash-kvinnor. Övervikt är även trendigt. De som inte är feta är riktigt magra, med märkliga, diamanthårda ansiktsdrag – utstående ögon, framskjuten haka, kindben som den som är tillräckligt modig för att våga kyssa henne, högst sannolikt skulle skära sig på. Bysten är konkav, men konstigt nog hänger det alltid lite fläsk från överarmarna.

När de måste prata, så måste de verkligen prata – speciellt om de har möjlighet att blockera gången i mataffären i tjugo minuter när de ändå är igång. White Trash-kvinnor har många problem att diskutera – lindrigare sortens motbjudande åkommor och drabbningar med elbolag, hyresvärdar och sina karlar. Eller så snackar de skit om en icke närvarande kvinnlig bekant, som är en ”sån bitch så det finns inte!” Ibland tar de till knytnävarna. Medan männen tenderar att vräka varandra runt omkring i rummet eller nedför trappan, ägnar sig kvinnorna mer åt närkontakt – klöser och biter och vrider om varandras tuttar. Ibland, om någon är riktigt arg på sin man, försöker hon köra över honom med pickupen. En gång fick jag bevittna hur en man slängde ett helt enormt picknickbord på en annan man. Det var så stort och tungt... hur bar han sig åt? Ännu mer fantastiskt var, hur mannen under bordet kunde kliva upp helt oskadd...? Och båda skrattade!

Ungefär en tredjedel av dem är feta. De åker in och ut ur finkan. De magra verkar hamna i fängelse betydligt oftare. De har stirriga, flackande, har-inte-sovit-på-flera-dagar-ögon. Men för att vara sådana solklara drogmissbrukare, är de ganska friska och lyckliga på något sätt. De gastar sällskapliga hälsningar åt varandra, som ”Vart är du på väg din gamle skit?” Och ”den gamle skiten” kan svara: ”Jag ska gå å panta in sågen. Femton dollar ger de en för en satans cirkelsåg nere i stan. Det jävla aset! Hatar det aset!” White Trash-män är inte speciellt kräsna vad gäller kvinnor. De visslar alltid efter mig när jag har mjukisbyxor och släpar omkring på tvätt. Om jag tänker efter så är det nog då de gillar mig bäst.

Både männen och kvinnorna gillar att ha sex. Jag vet, på grund av mina grannar. Om det finns en sak som White Trash inte är, så är det för blyga för att ge uttryck för sin lust. Vanligtvis är akten över efter två och en halv minut, men vilka galna två och en halv minuter!

White Trash-klassen överlever ekonomiskt genom socialbidrag, småskalig drogförsäljning och lågavlönat kroppsarbete. I White Trash-kretsar går man inte och lägger sig förrän in på småtimmarna. Sedan väcker deras lortiga små ungar dem ungefär klockan sex, och ramlar sedan ut på gården och garageuppfarten och den lilla döda gräsplätten framför huset och mamman säger åt barnen att de ska ”fanimig hålla käften, era små jävlar.” Om någon gnäller för att hans bror har slagit honom, säger hon ”Men slå tillbaka då!” Pappan står och skämtar med mamman och grannarna (som alltid är på besök) om avsugningar och liknande. Tomma ölburkar fyller en pickup som grabbarna alltid står lutade över och försöker fixa, så man ser deras skåror. Det står ett par pickupar på gräsmattan, en strippad bil eller två – med alla delar spridda runtomkring – och en motorcykel som de brukar fingra på, men ingenting blir någonsin lagat eller utbytt. Van Halen brölar.

Från början förstod jag ingenting av det här med klasser. Någon gång i sjunde klass blev det uppenbart för mig att det fanns i huvudsak två kvinnliga enheter på skolan. Det var ”Barbies” som hade gulliga pojkvänner, var cheerleaders, gjorde sina läxor och fick jobb i gallerian när de fyllde sexton. De växte upp och blev bankkassörskor med äkta män och barn som inte luktade gammal svett och alkohol och som inte var tvungna att åka till vårdcentralen för att sys en gång i månaden efter ännu ett bråk. Den andra klassen var vilddjuren som härskade inne på skoltoaletten med det tredubbla hotet rök, hårspray och elaka ord. De här flickorna var så djärva att de blekte håret vid den späda åldern av tretton, åt de gröna godisarna i M&M-påsen först ”för att man blir kåt av dom”, jobbade i växthuset när de var fjorton med föräldrarnas medgivande, och gav lönen till sina mödrar för att – även om de gillar att spotta snorloskor, svära, skräpa ned och hamna i slagsmål – är de egentligen ganska snälla. Jag läste nyss en bok om den siamesiska kampfisken: ”en aggressiv fisk med pråliga fenor, en inbiten köttätare som alltid är redo för strid.” Författaren föreslog diskret att kampfiskar även gillar att ha sex ofta. Den här boken kunde lika gärna ha handlat om den gröna-M&M-ätande klassen på Dover Junior High – de som växte upp och blev White Trash.

Själv passade jag inte in i någon av grupperna: gröna-M&M-ätarna skrek efter mig och hotade med att ge mig stryk; Barbiedockorna skrek inte alls efter mig – eftersom de aldrig sa något till mig någonsin. Så jag kände mer tillhörighet med M&M-elementet. Och det är jag glad för, eftersom jag inte skulle ha varit en så bra bankkassör.

Jag gillar ändå White Trash skarpt. Visst är de avskyvärda, outbildade, lite för hårdhänta med sina barn, taktlösa och högljudda på nätterna när man vill sova, men de skulle kunna lära mina upprörda, svajande, skuldmotiverade, jämnåriga Generation X-are ett och annat om sann glädje och entusiasm. White Trash-folket blir aldrig någonsin avskräckta på grund av ångest, samvete, eller ens en riktig snöstorm från att göra precis vad de vill med vemhelst de vill, när som helst, var som helst. Visst skulle de kunna visa miljön lite mer hänsyn, de skulle kunna testa att inte använda engångstallrikar eller att vara så skräniga på sina utflykter eller att kasta cigarettfimpar på trottoaren. Och visst, de flesta av dem tror faktiskt på allt som skrivs i skvallerpressen, men jag har alltid trivts bättre med godtrogna människor än med de cyniska. Och ja, de visar ofta dåligt omdöme – men de har åtminstone inte vad mina moraliserande gelikar har: så oerhört mycket gott omdöme att det hindrar dem från att ens leva något liv alls. Ibland händer det att medelklassen har sex och bråkar och allt sådant, men generellt (det finns undantag!) så gör de inte detta med samma glöd och rena samvete som deras lite trashigare motsvarigheter gör. Ibland känner jag mig bara så vild när jag äter på en engångstallrik, med vetskapen om att den inte kommer att brytas ned på flera tusen år!

Förklaringen till en White Trash-persons rena samvete skulle kunna vara att hon eller han aldrig har hört talas om Freud. Även om hon eller han senare råkar på ett nämnande av mannen (antagligen i samband med ett sexskämt), är det för sent – skulden rinner av det skitiga hjärtat som vatten på en keps tillhörande en återförsäljare av CRC 5-56 universalfett.

Jag blev nyligen ombedd att bidra med en essä till en bok om White Trash, och redaktören skickade en beskrivning av boken. Han verkade vara en trevlig karl, och jag vill verkligen inte förolämpa honom, men allt han sa kunde inte på något sätt ha varit mer fel. Han dömde ut den ”pejorativa namnbruket” att kalla White Trash ”White Trash,” och bad istället om ”statligt bistånd, respektfullt bemötande och bättre arbetsmiljö” åt dessa ”rättighetsberövade” människor.

Jag tänkte: Va? Du tror att du är starkare där du sitter och skriver, än en kille som har tolv motorer på gården? Skulle vi hamna i kärnvapenkrig eller någon annan katastrof, vilket skulle vara viktigare för att kunna överleva: ett raffinerat ordförråd eller förmågan (som i stort sett hela White Trash-samhället har) att laga ett läckande tak eller få en bil att starta eller skjuta med gevär?

Och din respekt: White Trash förtjänar den inte. De är bråkiga fyllskallar som skriker åt sina barn och lämnar alltid en enda röra efter sig varthelst de går. Dessutom vill de inte ha din respekt. De gillar inte folk som använder ord som rättighetsberövad. De skulle alldeles säkert vilja vinna på lotto, men de tillbringar inte sin tid med att må dåligt för att de inte är begåvade med pengar – de har mer brådskande ärenden att koncentrera sig på, som att hitta Ronnie som låg med Bobs brud så de kan spöa skiten ur honom. Det är saker som White Trash oroar sig för.

Och bra arbetsförhållanden? De är starka. Inget kan ha ihjäl dem – inte minor, inte prekära jobb som takläggare, inte bensinpumpstjänst på Juldagen. Låt det finnas någon kvar på jorden som har styrkan att ta arbetsmiljön på botten, sextontimmarsskiften och stanken och sjaskigheten. De välbärgade hemmafruarna måste ha i alla fall ett par smutsiga hantverkare kvar att fantisera om.

Det börjar bli trendigt med White Trash. Alla de här som går omkring och påstår att de är Trashiga; de vill inte bli betraktade som töntiga medelklassare. Men de här människorna är långt ifrån kvalificerade – de är alldeles för högutbildade, för existentiella, för känsliga, inte tillräckligt spontana, inte tillräckligt brutalt ärliga. För det första skulle White Trash aldrig påstå att de är White Trash – de har ingen aning om vad de är. De tänker bara att de är ”riktiga människor” till skillnad från ”fjollor” eller ”utlänningar” eller ”folk som tänker för mycket”.

Dessa nya, hippa White Trash-människor håller på med ungefär samma saker som originalen, men de har alldeles för många anledningar att göra det. De ser på Roseanne ”för att det är så White Trash.” En genuint Trashig själ ser Roseanne för att det visas på TV. Hippa Trashare handlar smaklösa, omoderna kläder i lågprisvaruhus. Genuina Trashare anser att lågprisvaruhus är alldeles för banala; de går till K-mart. Genuint White Trash försöker inte vara smaklösa; de är det.

I mina mörkaste stunder funderar jag – tänk om jag är en av de ”hippa” White Trasharna utan att veta om det? Så fruktansvärt! Häromdagen kom jag på mig själv med att använda ordet omgärda helt ledigt och vant i en konversation. Och blev förskräckt – var jag automatiskt diskvalificerad från underklassen nu? Men sedan kom jag att tänka på att omgärda låter som omskära, vilket fick mig att börja skratta (allt som går att relatera till könsorgan – spelar ingen roll hur vanligt det är – får mig fortfarande att skratta), så jag antar att jag fortfarande är med i leken. Självklart rinner det lite medelklassblod i mina ådror, för även om jag var ett socialbidragsbarn och hade fjäderclips i öronen, Timberline-kängor och rökte ett paket om dagen när jag var elva (slutade när jag var tolv), lät min mamma mig inte använda dubbla negationer, och jag uppskattar experimentell film nuförtiden och så... men inget får mig att explodera av skratt som en fin rap. Och inte bara det, min före detta svärmor har jagat mig runt bagagebandet på flygplatsen, hyttande med näven, och skrikit, ”Din förbannade jävla skit! Jag ska slå sönder dig!” Det finns bara en klass människor som blir jagade runt bagageband av en ursinnig sextiofemårig kvinna i mjukisdress med fluffiga katter på – den roliga klassen.

Lisa Carver, översättning Anna Östman

Publicerad: 2005-05-31

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK