Med kokain i min lilla kajuta…

Ur Kapten Stofil nr 18

Jaså, ni trodde att droger var tabu i populärkulturen före 60-talet? Då trodde ni fel. Inom subkulturen har de förstås förekommit i alla tider, men det hände att drogerna fann vägen även till den breda familjeunderhållningen.
I de följande artiklarna berättar Martin Kristenson om två lustspel där kokainet spelar en central roll.


1. Kokainkul med hälsoprofeten.

En privatdeckare är en knarksmugglarliga på spåren. Själv sätter han i sig kilovis med kokain varje dag, och för att pigga upp sig injicerar han också andra droger med jämna mellanrum. När han får tag på smugglarligans knarklager konsumerar han själv alltihop med god aptit.

Vad är det här? Quentin Tarantinos senaste? Nej, en gammal stumfilmsfars med Douglas Fairbanks, Sr.

Ibland undrar jag om inte Hollywood på 10- och 20-talet var den friaste epoken i filmens historia. Man upphör aldrig att förvånas över vilka filmer som var möjliga att göra då. Framför allt var det tillåtet att skämta om nästan allting. Filmfarsens mästare Mack Sennett förklarade en gång vad som utmärkte hans form av komedi: ”Jag var särskilt road av hur Auktoriteten reducerades till Absurditet, tanken att sex kunde vara komiskt, och de fräcka attackerna på allt pretentiöst.”

Även bland dessa filmer intar dock The Mystery of the Leaping Fish (1916) en särställning. Föga förvånande är manuskriptet skrivet av Tod Browning, som sexton år senare regisserade den oerhört udda skräckfilmen Freaks. I huvudrollen ser vi något mer överraskande renlevnadsmannen och hälsoprofeten Douglas Fairbanks, Sr. Den kvinnliga huvudrollen görs av Bessie Love.

Fairbanks spelar detektiven Coke Ennyday (obs namnet!), som med sitt drogberoende och vetenskapliga arbetsmetoder är en uppenbar parodi på Sherlock Holmes.

I första scenen ser vi en dåsig Coke Ennyday sitta på sitt kontor och röka pipa. Efter att ha satt en spruta i sig blir han på betydligt bättre humör. På väggen hänger en ät- och sovklocka (m/Skalman) som anger för betjänten vilken slags förlustelse den store detektiven för tillfället vill hänge sig åt: ”mat”, ”sömn”, ”dryck” eller ”droger”.

Plötsligt får Ennyday besök av en representant för Secret Service, som ber om assistans med ett svårt fall. Ennyday får i uppdrag att bevaka en mystisk man, som utan att ha något arbete ändå tjänar storkovan (i en senare scen ser vi hur mannen bokstavligen badar i pengar – ett exempel på stumfilmens alltid mycket konkreta bildspråk).

Ennyday åtar sig uppdraget, men först blir han tvungen att sätta i sig lite kokain, eller rättare sagt, dränka ansiktet i det.

Det visar sig att den mystiske mannen driver en knarksmugglarliga. De döljer sin verksamhet bakom en strandbutik som hyr ut simdynor i form av stora fiskar (titelns ”The Leaping Fish”). I butiken arbetar en intet ont anande flicka (Bessie Love) med att blåsa upp simdynorna, och gangsterledaren försöker tvinga henne att gifta sig med honom. Då har han inte räknat med Coke Ennyday, som strax anländer till stranden. Coke spårar snabbt upp smugglarnas opiumlager, och sätter genast i sig så mycket han kan. Snart förvandlas han till en fnissande dåre, som med ryckiga rörelser studsar fram och tillbaka. När skurkarna dyker upp dansar Ennyday runt dem, plockar fram sin kära spruta och ger några av dem en dos, varpå de börjar hoppa omkring som apor. Resten av gangstergänget blåser Ennyday kokain på, och eftersom de tydligen inte har lika hög tolerans som vår hjälte, faller de ihop i en hög på marken.

Som vanligt i stumfilmsfarser är poliserna inte mycket att räkna med. Det börjar med att de far vilse, dvs åker varv efter varv i en rondell. När de kommer fram knackar de artigt på dörren, och när ingen öppnar går de därifrån. Det är nog tur att Coke Ennyday finns med sina okonventionella metoder.

The Mystery of the Leaping Fish har en ramhandling som till att börja med är något oklar. I slutet får vi i alla fall veta att Fairbanks försökt övertala en producent att filmatisera den berättelse vi just sett. Producenten skakar bara på huvudet och muttrar: ”Nej nej, Douglas, du borde ge upp manusförfattandet och hålla dig till skådespeleriet.” Fairbanks tar sin hatt, gör en ful grimas bakom ryggen på producenten, och går därifrån.

Han borde förstås ha insett att en komedi där en känd hälsoprofet spelar en nerknarkad deckare är en total omöjlighet.

Noter:
1. The Mystery of the Leaping Fish finns numera på dvd, som extramaterial till Kino Videos utgåva av Douglas Fairbanks film The Gaucho (sv. De laglösas hövding).
2. Enligt vissa uppgifter skrevs manuset av D W Griffith. Filmen är producerad på Triangle Studios vid Griffiths avdelning Fine Arts. I filmens förtexter anges dock Tod Browning som upphovsman, vilket också verkar troligast med tanke på dennes väldokumenterade smak för det bisarra. Browning arbetade också som regiassistent åt Griffith på Intolerance (1916).
3. ”The Leaping Fish” är enligt förtexterna patenterad av J P McCarty, ett tidigt exempel på produktplacering i film.
4. Som komiker står Fairbanks i tacksamhetsskuld till sin gode vän Charlie Chaplin – den struttande gångstilen har han kopierat direkt från den lille luffarfiguren. Tjugo år senare lade f ö även Chaplin in ett kokainskämt i en av sina filmer (se Moderna tider 1936).
5. Bessie Love var den första som dansade charleston på film. Det skedde i Hjärter kung (The King on Main Street 1925). Filmen hade svensk premiär på Sibyllan den 8 februari 1926. Biografen Sibyllan låg på Almlöfsgatan 1 i Stockholm, som numera är Dramatens lilla scen. När vi går till Lilla Scenen bör vi alltså vördsamt betänka att det var här som svenskarna för första gången kunde se rörliga bilder på charlestondans.

2. Den vita demonen

Vem var Fred Winter?

Med kompositörer är det ofta så att många kan nynna deras melodier, men att de själva förblir okända för den stora allmänheten. Fred Winter, som egentligen hette Sten Njurling och levde mellan 1892 och 1945, var dock på sin tid ett stort namn i den svenska musikbranschen. Han är mannen bakom sådana slitstarka schlager som ”Släckta fyrar”, ”Det ordnar sig alltid”, ”En kärleksnatt vid Öresund” och ”Vaxholm ettan”. Han komponerade operetter och sånglustspel, en hel del filmmusik, och revykupletter till bl a Karl Gerhard och Ernst Rolf. Han var också en av grundarna till SKAP, Föreningen Svenska Kompositörer av Populärmusik, som firade sitt 75-årsjubileum 2001. Bilden av Fred Winter som den glade schlagerkungen kan dock kompletteras med mörkare stråk. I sin Johnny Bode-biografi skriver Ingmar Norlén om Winter att ”bakom de medryckande valserna var han en tragisk figur med ständigt dålig ekonomi. Av och till vårdades han på sinnessjukhus.” Enligt samma bok var Winter på 40-talet medlem i det fascistiska förbundet Svensk Opposition.

Av detta märker man dock ingenting i Winters färdigställda, men aldrig publicerade memoarer, som istället är en kavalkad av glada anekdoter. Boken är knappast något litterärt mästerverk, men den är ändå skriven med smittande entusiasm och sprudlande livsglädje. Av memoarerna att döma tillbringade Winter större delen av sin vakna tid på krogar och restauranger; där arbetade han, roade sig och umgicks med vänner. Winter berättar medryckande om nöjeslivet i Stockholm under 1900-talets början, han skildrar revyturnéer och operettpremiär, alltid med samma glada humör. Att den framgångsrike kompositören skulle ha varit en tragisk figur kan man alls inte ana. Det är uppenbart att Winter följde rådet från schlagerkollegorna Sylvain och Karl-Ewert när han såg tillbaka på sitt liv: ”Räkna de lyckliga stunderna blott.”

Ett av de sånglustspel som Winter berättar om hette Den vita demonen och hade premiär den 11 november 1925:

Jag ringde upp Otton [journalisten Otto Hellkvist, MK:s anm] och fick honom intresserad av en idé till ett sånglustspel, som jag gick och värpte på. Vårt samarbete resulterade i kokaindramat Den vita demonen, som förljuvade höstsäsongen för [teaterdirektören] Björn Hodell … på Folkets Hus 1926 [sic!].

Mer än så får vi inte veta om Den vita demonen i memoarerna, men läsarens nyfikenhet är väckt. Kokaindrama? Ett sånglustspel om narkotika i Sverige på 20-talet?

Jodå, i november 1925 publicerade dagstidningarna de första annonserna för Winters och Hellkvists pjäs. Den beskrevs där omväxlande som en ”modern sensation i 3 akter” och ”en modern vaudeville”. Efter några veckor förkunnade man på annonsplats att det här var ”den stora skrattsuccén”.

Handlingen tar sin början i ett pantlånekontor, som ägs av en medelålders kvinna, vars dotter är kokainist. Kvinnan ligger i skilsmässa, och har just inlett en romans med sitt affärsbiträde, en ung man med vidlyftiga vanor.

I den andra akten finner vi pantlånerskan, hennes man, dottern och affärsbiträdet i ett av stadens danspalats, Eldorado. Plötsligt gör polisen razzia, och en av kokainisterna blir så förskräckt att han drar fram en pistol och skjuter sig. I tredje akten befinner sig hela sällskapet i rannsakningshäkte. Det hela slutar dock lyckligt med att en hygglig poliskonstapel, som känner pantlånerskan sedan tidigare, ser till att de släpps. Starka effekter för 20-talets publik, kan man tycka; inte bara narkotika, utan också ett spektakulärt självmord.

Ingen av föreställningens melodier hör till Fred Winters mest kända. Sångtexterna hade Otto Hellkvist skrivit, och de anknyter till pjäsens tema. Så här låter det i titelmelodin ”Den vita demonen”:

Han:
Varje mänska drivs av sin passion.
Den blir herre, men till slav blir hon.
Ingen makt i världen kan slita mig från min vita demon.

Hon:
Den demonen även blivit min.
Han behärskar kropp och själ och sinn.
När ditt hjärta honom du givit, då har han blivit evigt din.

Refräng:
Livet rusig glans den demonen skänker.
I Valpurgis dans ögat lystet blänker.
Smärtan stillas, sorgen glöms,
känslan är en ljuvlig dröms.
Låt oss smaka av ditt vin, frestare kokain!

De övriga sångerna behandlar på ett eller annat sätt nattlivets fröjder och faror. I foxtroten ”Vårt Eldorado (Nattens drömda paradis)” heter det i refrängen att ”här leves livet långt in på natten, här drickas andra drycker än vatten”, och i ”I natt, i natt” utropar sångaren på 20-talsslang att ”i natt, i natt skall livet levas glatt; i natt, i natt skall mandrom rulla hatt”. I ”Drömvalsen” finns ett inslag av desperation mitt i festyran: ”Låt oss storma ut i flirt och ras, innan åldern ögat skymmer, här skall tömmas vårt champanjeglas, förrän glädjebägaren av livet slås i kras.”

Valsen ”Da’n därpå” handlar som titeln antyder om baksmälla, både när det gäller Bacchus och Venus:

Svensken, han vill för det mesta
Gärna slå sig lös och festa.
Lördan särskilt är hans klang och jubeldag.
Då han brukar flott spendera
vad han har och lite mera. /…/

Refr:
Men sen kommer nåt som heter dan därpå.
Huru annorlunda är det inte då? /…/
Morgonkaffet smakar som kopiebläck,
frukostbiffen som den stekts i asfaltbeck.
Allt är åt helskotte vänt,
det finns nog inget patent
som kan förmå
att rädda dem från dan därpå.

Jag är inte gift, men känner
huru en av mina vänner
råkade bli gift, sen först han blivit kär. /…/
Vigdes gjorde han, ock vid ljus,
gick i brudsäng i ett sällhetsrus.

Refr:
Men sen kommer nåt som hette dan därpå.
När han vakna, det var ljusan dager då.
Bruden som sussade sött
aldrig i livet han mött.
Hon var ju grå,
när han fick se ’na dan därpå.
Hår och tänder lösa såg han i en blink,
hy och händer garvade av tusch och smink.
Bogspröt åt helskotte vänt,
brudar ha inget patent
som kan förmå
att rädda dem från dan därpå.

MOTTAGANDET

I motsats till vad som anges i Bengt Haslums biografi Schlagerkungen Fred Winter och hans glada tid (1980) fick Den vita demonen faktiskt ganska bra kritik i pressen. Visst var några recensenter tveksamma inför ämnesvalet, som ansågs vara i djärvaste laget, men de flesta var i stort sett nöjda med föreställningen. Riktigt chockerad var dock signaturen Z-k-s i Stockholmstidningen (251112). Att Folkets Hus-teatern kunnat sätta upp en fars om kokain betraktade han som en ”skandal, över vilken man må hoppas att ridån för alltid går ner snarast möjligt.” I en i övrigt positiv recension uttryckte Pim i Stockholms Dagblad också sin skepsis till att göra ett sånglustspel om kokain. Minst sagt pinsamt, tyckte han: ”Det finns en gräns även för skämt.”

I övrigt var recensenterna förtjusta i Winters/Hellkvist moderna sensation. ”Det har uppriktigt sagt icke på mycket länge skrattats så ofta och så hjärtinnerligt, som på Folkets Hus-teatern på onsdagskvällen”, skrev Social-Demokraten, som också framhöll Fred Winters melodiösa kuplettkonst. Helt och hållet positiv var syndikalistiska Arbetarens recensent. Han är den ende av recensenterna som tycker att ett allvarligt ämne mycket väl kan behandlas i ett lustspel. Pjäsen var ju aktuell också, tillade han, med tanke på att Stockholm ”på senare åren blivit rätt så kontinentalt mondän med diverse lasters raffinemang”.

Om Fred Winter fick godkänt, men inte mera, för sin musik, och Otto Hellkvists dialog ansågs fyndig, men ojämn, var recensenterna desto mer entusiastiska över skådespelarna. Flera av dem var stora namn, eller skulle åtminstone komma att bli. I synnerhet lovordades Gustaf Löfås som affärsbiträdet. Han är numera mest känd som handlar Sjökvist i Åsa-Nisse-filmerna. 1925 var han en ung och lovande skådespelare, och Pim i Stockholms Dagblad noterade att det ”kommit en viss trygg nonchalans över hans sätt att tala och röra sig.” Även den omfångsrika Emil Norlander-stjärnan Stina Berg, i rollen som pantlånerska, prisades för sitt naturliga och okonstlade spel.

”Den vita demonen kommer säkert länge att stå på affischerna”, trodde signaturen –ngt S. i Social-Demokraten, men där blev han inte sannspådd. Pjäsen spelades bara i knappt två månader. Den sista föreställningen uppfördes den 31 december 1925, och stycket fick sedan ge plats åt Folkets Hus-teaterns nyårsrevy, Hela Stockholm av Karl-Ewert och Svasse Bergqvist.

Stockholmstidningarnas recensenter var således lite tveksamma, men med något undantag inte direkt avvisande, till Winters och Hellkvists djärva drag. Premiärkvällens publik tycks heller inte ha varit särskilt bestörta. Flera recensenter noterade det stora bifall som pjäsen fick: ”Fullsatt salong! Blommor! Brakande applådsalvor!” sammanfattade Social-Demokraten.

Folkets Hus-teatern hade förmodligen ändå en del problem med pjäsen. Sannolikt inkom flera klagomål från missnöjda åhörare. Det kan man gissa sig till av den varningstext som infördes i tidningsannonserna efter några veckor:

”På förekommen anledning får direktionen meddela att stycket ej är lämpligt för ungdom under 18 år.”

Tack till Per Floberg på SKAP.

Martin Kristenson

Publicerad: 2005-04-14


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA