Dresden minns!

Ur Riktpunkt nr 2/05


Jag tillbringade 13 och 14 februari i Dresden, dagarna då för 60 år sedan denna stad totalförstördes av massiva bombanfall tre månader före krigsslutet. Dessa februaridagar 1945 innebär ett outplånligt minne för mig som då var en sjuårig flicka som med far och mor bodde i stadsdelen Striesen. 13 och 14 februari ägde de mest omfattande koncentrerade bombanfallen med konventionella vapen rum som förekommit vid ett enskilt tillfälle mot en enskild stad under andra världskriget. Nästa steg blev Hiroshima och Nagasaki. I början av 1945 hade Dresden en halv miljon invånare och tiotusentals flyktingar. På dessa människor och husen de bodde i fällde den 13 februari den brittiska Royal Air Force under två attacker 900 respektive 1500 ton spräng- och brandbomber och slutackorden satte USA:s Air Force dagen därpå med att fälla 450 ton bomber på den vilt brinnande staden.

På morgontimmarna den 14 februari kunde mina föräldrar och jag ta oss ur det brinnande husets källare som hade stått pall. Förstörelsegraden i Striesen var i övrigt mellan 75 och 100 procent. Efter en fotmarsch på ca 1,5 mil genom den brinnande innerstaden längs floden Elbe kom vi till slut fram till släktingar. Vi var under chock och totalt utmattade, mor höggravid, jag med akut ögoninflammation av röken och far svart i ansikte med gasmasken kring halsen. Min mor födde en son den 15 februari och det var hans 60-årsdag vi firade för en månad sedan.

Den som tror att ett avstånd på ändå 60 år skulle ha en dämpande effekt och göra minnesstunderna av krigets fasor lugna tar fel. Frågan om skulden för att i krigets slutskede en dittills oförstörd världsberömd kulturstad med en halv miljon invånare urskiljningslöst blev bombad med 35 000 människor som offer - den frågan ältas om och om igen. I höstas fanns faktiskt röster i Tyskland som vid den brittiska drottningens besök av henne krävde en ursäkt för Dresdens förstörelse.

Det var Tyskland som startade andra världskriget och bombade städer som Guernica, Warszawa, Rotterdam och Coventry med flera engelska städer. Fler än 2000 V 2-raketer slog ner i England. Englands RAF valde snart att ytbomba tyska städer som vedergällning och räknade med att kunna undergräva den tyska hemmafrontens uthållighet. Berlin utsattes under fem års krig för 363 engelska och amerikanska bombanfall enligt den engelske historikern Frederick Taylor vars bok "Dresden. Tisdag den 13 februari 1945" utkommit i svensk och tysk översättning i januari i år. Hans bok och hans tes att Dresden med all sin industri omställd till rustningsindustri och som betydande järnvägsknutpunkt mycket väl var ett militärt mål efter den tidens standard, har väckt debatt. Boken fick en skarp kritik av Sven Lindqvist i DN under rubriken Britterna bombade redan i kolonierna. Han nämner att "1907 års Haagkonventions förbud mot att bombardera oförsvarade städer och samhällen fortfarande var i kraft". Krigsförbrytelser på bägge sidor alltså.

Till 60-årsminnet av Dresdens förstörelse hade över 200 journalister ackrediterats i stan. 2004 hade Dresden och delstaten Sachsen dragit uppmärksamhet till sig när det högerextremistiska partiet NPD fick närapå 10 procent av rösterna i delstatsvalet och nu innehar 12 platser i Sachsens parlament. Detta parti har jämfört bombningen av Dresden med Förintelsen och hade utlyst en demonstration med 5000 sympatisörer från hela Tyskland till söndagen den 13 februari för att hylla dresdenborna som offer.

Staden verkade förberedd. Tusentals poliser skulle hindra en konfrontation mellan NPD och militanta ungdomsgrupper (Autonome). Några blev omhändertagna men inga incidenter av vikt rapporterades. Ändå skrev pressen framför allt om denna uppmarsch. Mera undanskymt stod det att ett hundratal arbetare och hantverkare hade kommit överens om att patrullera längs demonstrationsvägarna för att om möjligt förhindra skadegörelse av de värden de har skapat. De ville varken ses som medborgargarde eller partipolitiskt inslag. En demonstration anordnad av vänstersocialister (PDS), socialdemokrater (SPD), den fackliga landsorganisationen (DGB) och De Gröna samlade 8000 vanliga dresdenbor och bland dessa många unga människor. Där gick även jag tillsammans med min bror. I denna stad som i dag styrs av en koalition mellan det konservativa och det socialdemokratiska partiet märks att även kyrkan spelar en stark roll. På centrala platser ställde tusentals människor ut ljus i mörkret och på Altmarkt bildade ljusen orden "Diese Stadt hat Nazis satt" (Denna stad är less på nazister). Dessa bilder har visst visats av flera TV-stationer i världen.

Det talades mycket om försoning dessa dagar i Dresden. Några engelska piloter som för 60 år sedan hade fällt sina bomblaster över staden var närvarande, numera gamla män. Redan under DDR-tiden blev Dresden och Coventry vänorter. Man blev nu uppmanad att bära en vit ros som tecken på fred och försoning men min vita ros tillägnade jag Sofie och Hans Scholl som en gång bildade den antifascistiska motståndgruppen Weisse Rose bland studenter och som för den kampen fick sona med sina liv. Försoning måste föregås av kunskap om krigets orsaker och insikten att civilbefolkningen alltid drabbas och att man därför bör tala om krigsförbrytelser på bägge sidor.

Följande korta dialog mellan en gammal man och hans barnbarn är också tänkvärd:

"Var det så att Dresden stod i brand, farfar?"

"Ja, så var det. Men först så brann Riksdagshuset, sen brann synagogorna. Sen brann böckerna och sex miljoner människor i förintelselägren."

Barbara Brädefors

Publicerad: 2005-04-02

Köp RiktpunKt
Läs mer om RiktpunKt i katalogen
Fler artiklar knutna till RiktpunKt
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK