Richard Schechner och performancebegreppet

Ur Visslingar & Rop nr 16-17


The Department of Performance Studies vid New York University är förmodligen den mest inflytelserika teaterinstitutionen i västvärlden och kan sägas ligga bakom de mångsidiga tolkningar som idag görs av och med begreppet ”performance”. Efter tre decenniers alltmer expansiva begreppstillämpningar har institutionens nestor Richard Schechner nu samlat sina exempel, idéer och referenser i boken Performance Studies: An Introduction (Routledge, 2002). Den kan liknas vid ett interdisciplinärt smörgåsbord för studenter som är intresserade av att förstå världen som en uppsättning potentiella iscensättningar.

I ett samtal med Schechner i februari framkom det att boken utgör slutpunkten för hans teoretiska bidrag i performancefältet. ”Jag gör mer artistiska insatser nu. Efter denna och de andra böckerna känner jag att jag har sagt mitt, teoretiskt och historiskt. Nu får de verka på egen hand.”

Jag vet inte om jag ska tro honom. Mitt under intervjun blir han eld och lågor över något han själv råkat säga om “avantgardet som socialt beteende” och rafsar genast ner frasen på en lapp. Och strax innan samtalet avslutas säger Schechner att han på senare tid har utvecklat en idé kallad ”postmodern futulism”, som han ska hålla en del föreläsningar kring. Det vill säga innan han skriver en till bok om indisk teater i samband med en resa till den asiatiska subkontinenten.

Schechner utvidgade performance genom att, via interkulturella teorier och egna experimentella iscensättningar, låta begreppet överlappa rituella och vardagliga fenomen i Amerika liksom andra kontinenter. Samarbeten med antropologen Victor Turner gjorde att komparativa diskussioner inleddes inte bara om en rituell teaters innehåll och form utan också potentiella funktioner. Samlingstermen för dessa hybridiserade uppträdandeformer blev performance. Så småningom lade Schechner fram förslag på att ”performancestudier” vid universitet skulle anta fyra dominanta riktningar, nämligen underhållning, utbildning, ritual och healing.

Förslaget konkretiserades i ett omtalat anförande – ”Ett nytt paradigm för teaterstudier” (Visslingar & Rop, No. 5, 1998) – i vilket Schechner utropade performancestudier som ett nytt praktiskt och teoretiskt förhållningssätt till den mångkulturella och interkulturella verklighet som genomsyrar dagens amerikanska samhällen och opinionsbildningar. Det lanserade paradigmskiftet framställdes också i universitetspolitiska ordalag, där performanceinstitutioner definierades mot utbytbara gamla teaterinstitutioner. Performance ställdes i ett slags nutida relief mot den gamla eurocentriska teatern, som spåddes bli ”2000-talets stråkkvartett”.

Anförandet trotsades av flera kritiker, bland annat William Worthen, som i en poststrukturalistiskt inspirerad artikel (”Textualitet vs performance”, V&R, No. 6, 1998) menade att Schechner lutade sig mot en förlegad antites mellan text och föreställning och att hans paradigmskifte i själva verket kom an på ett kvantitativt mått av uppträdandeformer, vars exempel var påfallande lika just de Schechner själv sysslade med i sin forskning och scenkonst. Med historiska och semantiska argument kontrade även Willmar Sauter (”Teater eller performance eller otitulerade händelser?”, V&R, No. 7, 1999) genom att visa att det europeiska teaterbegreppet är minst lika vittförgrenat som det mer angloamerikanska performance, om man bara tar hänsyn till den variation av uppträdandeformer som iscensätts och studeras här över.

Kritikerna framförde en legitimerad kritik på flera väsentliga punkter, som Schechner hade svårt att värja sig mot. Strax efter millenieskiftet erkände han mycket riktigt sin missbedömning av teaterns vitalitet: ”Under en längre tid beklagade jag ’teaterns död’ … Jag hade fel.” (”Theatre Alive in the New Millenium”, The Drama Review, 44.1 [2000], s. 5) I samtalet med mig antar han en beskedlig ton och bekräftar sin senare ståndpunkt: “Jag vill inte att teatern försvinner. Jag önskar bara att den blir lite mer medveten om vad som sker omkring oss.”

Trots den avstannade debatten fortsätter idén om performancestudier att vinna uppskattning. New York-institutionens prägel har gjort avtryck vid Northwestern University i Chicago och ett par institutioner i Wales och Australien. Men det är inte för dess institutionsfilosofi eller begreppsomfång som performance har utvecklats, utan snarare för dess associativa beröringar med det tvärvetenskapliga verksamhetsfält som kallas performativitet. Och det är i och med detta akademiska fält som också performancesinstitutionen vid New York University har förnyats – efter Schechner, om man så vill.

Från performance till performativitet

Här är det på sin plats med en kort begreppshistorik. Performance är, som alla vet, en experimentell och eklektisk scen- och gallerikonst, som testades fram genom 1900-talets modernistiska trender (om denna utveckling kan man läsa i det senaste numret av Visslingar & Rop (No. 15, 2003)). I praktiskt avseende kan begreppet härledas etymologiskt till det franska verbet ”perfourir”, som innebär att något utförs genom en viss form. Relaterad till denna innebörd är också graden av fulländning i utförandet av en formerad handling. Dagens engelska tillämpning av ”performance” riktas till exempel mot bilars prestanda och graden av professionalitet hos ledare. Chaucer snappade upp och använde ordet på engelska vid slutet av 1300-talet. Tvåhundra år senare användes det av Shakespeare både med avseende på teaterföreställningen som sådan och individers prestationsförmåga.

Ytterligare drygt fyrahundra år senare ges en delvis ny betydelse av verbet, nämligen hos den engelske språkfilosofen John L. Austin, som på 1950-talet satte fokus på så kallade performativa yttranden (”performatives”). Austin menade att många språkliga utsagor får betydelse i och med de situationer där och då de används. Det finns överenskomna fördelningar av roller, platser och konventioner som ger yttranden innebörder som inte kan reduceras semantiskt, utan som snarast måste förstås som platsspecifika handlingar, eller talakter (”speech acts”). Det mest talande exemplet hämtar Austin från den kyrkliga vigselakten, där yttrandet ”ja” inte beskriver vad ett bröllop innebär utan snarare åstadkommer vad bröllop går ut på, givet att yttrandet fälls vid altaret, inför en präst, en blivande gemål, vittnen, osv. Att skrika ”fan!” gör man inte för att förklara att man är irriterad, man gör det för att man är irriterad. Detta att göra saker med ord och därigenom skapa betydelser inom vissa situationella ramverk fick så småningom gehör hos teaterteoretiker – dessvärre långt senare eftersom de inte gärna ägnar sig åt språkfilosofi – men innan dess skulle det ”performativa” genomgå ytterligare några väsentliga tolkningar och tillämpningar.

Den franske filosofen Jacques Derrida läste Austins filosofi med intresse på 1970-talet, men kritiserade också engelsmannens sätt att knyta språkligt meningsskapande till särskilda händelser och personer. Derrida menar att betydelser av det slag som tillskrevs talakter i själva verket är alstrade genom upprepningar över tid. Och när man väl bryter upp talakternas lagrade betydelser – genom att ”dekonstruera” dess rollfördelningar, situationalitet och generella villkor för genomförande – så öppnas också möjligheter att utforska och kritisera dess historiska betingelser. Det finns inga rena talakter, menar Derrida och påpekar att sådana komplexa publika konventioner alltid involverar normerade överenskommelser som inrättas av personer med tolkningsföreträde på mer eller mindre politiska villkor. Talakterna är också orena och inkompletta eftersom alla språkliga uttryck i princip bygger på ett spel av utbytbara tecken.

Mycket mer kan sägas om Derridas läsning av Austins talakter, men just de invändningar som här har nämnts influerade den välkände feministiske teoretikern Judith Butler vid slutet av 1980-talet. Butler myntade i sin turn det begrepp som idag intar en central ställning i dagens teatervetenskap och performancestudier, nämligen ”performativitet”. Vad Butler gör är att knyta Austins teori om talakter med Derridas tes om språklig och tidslig upprepbarhet, bara för att dessutom tillägga, med hjälp av den historiskt orienterade maktanalytikern Michel Foucault, hur dessa meningsskapande akter genererar betydelser inte bara av språkliga och sociala slag utan också ontologiska.

Butler beskriver performativitet som avgörande egenskaper i de diskursiva praktiker, som har förmågan att producera vad de namnger, inklusive sociala och personliga identiteter. Ett bröllop producerar äktenskapliga identiteter, en domstol producerar kriminella identiteter, osv. I dessa fall tillskrivs individer benämningar som just är identiska med normerade diskurser, såsom lagtexter. Men diskursiva praktiker har naturligtvis också använts via negativa, för att utesluta de individer och grupper som inte har tillåtits identifieras – och därmed inte heller skapas – genom konstruktiva normbildningar. Benämningar som ”homosexuell” har genom historien uteslutits från sociala normer och institutioner, alltså har det inte heller varit möjligt att vara homosexuell i sådana samhällen. Givetvis har det alltid funnits homosexuella och benämningar för dem, men när dessa individer eller grupper har avslöjats har de ofta fått stå ut med hatiska öknamn och invektiv. Butler kallar denna typ av talakter ”hate speech”, dvs. förtal som hatbrott.

Hur kan man då göra motstånd mot diskursiva praktiker, som reproducerar vissa sociala grupper medan andra utesluts? Butler anlitar här de franska filosoferna som nämndes ovan. Å ena sidan kommer Derridas teori om språklig upprepbarhet och utbytbarhet till användning för att visa att det är möjligt att skapa alternativa sociala identiteter genom att repetitivt förvrida normerande talaktssituationer. Denna abnormerande strategi ges i sin tur historisk relevans genom Foucaults uppfattning om att det som utesluts i själva verket utgör de ramar som definierar det normala och att det som ligger utanför dessa ramar utgör en lockelse för den ”normales” identitetssökande och vanor.

Det är i detta läget idén om performativitet blir förenlig med performance. I den senare betydelsen har det performativa en hundraårig historia av avantgardistiska motståndsstrategier inom konstområdet.

Performativitet som paradigmskifte?

Schechner påpekar att performance just genom repeterade uppträdanden kan generera konstnärliga och sociala betydelseförskjutningar i samhället. ”Många fler homosexuella vigslar har ägt rum på scenen än som faktum, men på så sätt vänjer sig folk vid det och därmed tjänar uppträdandena som social hävstång. Vi har alltid föreställt oss avantgardet i termer av konststilar, men vi bör också tänka på det som socialt beteende – och det är en viktigare del av avantgardet nu än… (det är här Schechner avbryter sig själv och skriver ner vad han just har sagt). Jag gillar den idén: ’avantgardet som socialt beteende’. Det är den nya grejen och den handlar om de reella funktionerna i performance.”

Det kommande numret av The Drama Review, en tidskrift som Schechner grundade på 1960-talet och fortfarande leder som redaktör med New York-institutionen som bas, handlar om ”social performance”. Detta är, enligt Schechner, ”en mycket mycket viktig rörelse” som tar upp ämnen utanför scenkonsten, men som ändå kan förstås som iscensatta spel och karaktärer när det gäller ”nomader, politiska asylsökande, fångar, kvinnor i länder utan jämställdhet, barnprostituerade och sexslavar”. Dessa behöver nya sammanhang och röster eftersom de så länge har behandlats som objekt snarare än subjekt i mediala och dokumentära diskurser.

(Jag kan inte låta bli att associera till den forskning jag numera sysslar med, nämligen implementeringen av afrikansk samhällsteater och andra liknande mötesformer som preventiv aktion mot HIV/AIDS. För mig är det självklart att sådana slag av aktionsteater är mer utmanande och nyskapande gentemot sina politiska villkor och konstnärliga traditioner än vad västerländska former av artistisk performance är.)

Jag håller med Schechner om att performance har inneburit – eller åtminstone kan komma att innebära – ett slags paradigmskifte för våra studier, men det har i så fall främst att göra med performativitet som tvärvetenskaplig och kulturell optik och metod. Risken med denna liksom andra modetermer är förstås att det urvattnas genom alltför svepande tillämpningar på bekostnad av väsentliga metodfrågor. Idag är det rätt svårt att ge exempel på vad som inte är, eller kan ses som, performance. (När jag inledningsvis frågar Schechner hur han anser att begreppet performance står sig idag så skruvar han på sig och säger: ”Det beror på vilken slags performance du menar. Det du och jag gör nu är en performance.”)

Schechners senaste bok är ett slående exempel på begreppets flytande och genomsläppliga tillstånd. En introduktionsbok brukar presentera ett ämnesfält i kategorier, för att sedan snäva in det genom förslag på utmärkande exempel och metodgrepp. Performance Studies: An Introduction breder ut ett montage av mer eller mindre besläktade citat och varje kapitel avslutas med instuderingsfrågor, ibland på högstadienivå. Efter sista kapitlet, som givetvis handlar om elfte september och globalisering, uppmanas läsaren bland annat att fundera på följande fråga: ”Har globalisering påverkat dig personligt? Har dessa effekter i så fall varit bra eller dåliga?” Montageformen är anarkistisk och cool, men vittnar också om en fundamental osäkerhet kring fältets disciplinära värde, tillämpbarhet och riktlinjer. Lika stort utrymme ägnas i boken åt tolkningen av en annons gällande en bils performance, som Butlers performativitet.

Performance i dess vidaste mening tycks hänga på antagandet att iscensättningar är genomsläppliga för historiska och sociala praktikers inflytande i liknande grad som sådana praktiker förutsätter ett slags teatral iscensättning för att etableras och utöva inflytande. För att förstå detta måste man ta reda på vilka kvaliteter som är utbytbara i de gradvisa relationer som förekommer mellan sceniska och offentliga aktioner. Frågan var aktuell redan på 1950-talet då Erving Goffman dryftade den på följande sätt:

Det fordras stor skicklighet, lång träning och psykologisk förmåga för att bli en bra scenskådespelare. Men detta faktum ska inte hindra oss att se ett annat: att nästan vem som helst snabbt kan lära in ett manuskript tillräckligt väl för att ge en välvillig publik en känsla av verklighet i det som konstrueras inför dem. Och detta tycks vara fallet eftersom vår vanliga sociala samverkan i sig sammanfogas i likhet med en scenisk handling, genom ett utbyte av dramatiskt förhöjda utspel, gensvar och avgörande slutrepliker. Till och med hos otränade aktörer kan manuskript levandegöras eftersom livet självt är en dramatiskt utformad företeelse. Hela världen är förstås inte en scen, men de avgörande sätt på vilka den inte är det är inte lätta att specificera. (Erving Goffman [The Presentation of Self in Everyday Life, s. 71-2], citerad i Performance Studies, s. 177; min översättning).

Även om denna ”shakespeareanska” vändning knappast kan legitimeras i termer av ett paradigmskifte för kulturvetenskaperna såsom den kopernikanska vändningen gjorde för naturvetenskaperna, så kan den teatrala hypotesen – med stöd av relevanta exempel och metodologier – leda till nya förståelser om och förklaringar av offentliga händelseförlopp. Och det finns goda skäl att anta att tillvägagångssätten för en sådan forskning kommer att stöpas i fördjupade diskussioner om performativitet.

För vidare studier…

Schechner har inte ensam borgat för den utvidgade begreppsdiskussionen på performanceinstitutionen vid New York University. Folkloristen Barbara Kirshenblatt-Gimblett har fört in intressanta teatrala aspekter i etnografiska studier av exempelvis museer, inte minst genom förslag på ett slags informerat seende som tolkningsinstrument. Mycket riktigt definieras ett särskilt ämnesområde på institutionen med rubriken ”performance as lens”. Senare anslöt sig forskare som Peegy Phelan med feministiska uttolkningar av aktuella iscensättningar och konstutställningar. Diana Taylor tillförde en postkolonial dimension i och med sina latinamerikanska intresseområden, liksom Barbara Browning som skrev om den afrikanska diasporans danstraditioner på de amerikanska kontinenterna.

När jag ber institutionens prefekt, just Barabara Browning, att beskriva hur Schechners antropologiska performancebegrepp har utvecklats vid New York-institutionen, hänvisar hon mig helt enkelt till meritlistorna hos de forskare och studenter som har rekryterats på senare tid. Det räcker med en snabb genomläsning av hemsidan (www.nyu.edu/tisch/performance/pages/faculty.html) för att få klara utslag på ett interdisciplinärt kompass. De flesta behandlar olika slags performancekonst och/eller folkloristiska uppträdandeformer bara för att applicera diskussionerna med teorier och metoder som är mer eller mindre uttryckligt relaterade till performativitet, exempelvis genusfrågor, politik, ras, juridik. Studieområdena för dessa kombinationer är i sin tur lagom fördelade mellan staden New York och olika geopolitiska områden i Latinamerika, Asien och norra Afrika/Mellanöstern.

För den som är intresserad av New York-institutionens forskningsriktningar rekommenderas Schechners Performance Studies: an Inroduction just som introduktion. Men när man väl tagit sig genom denna ingång så är det upp till var och en att motivera vidare, eller rättare sagt djupare, studier.

Ola Johansson

Publicerad: 2005-02-11

Köp Visslingar & Rop (nedlagd)
Läs mer om Visslingar & Rop (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Visslingar & Rop (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA